För min egen del är det viktigt ibland att släppa trycket genom tårar. Bryta ihop för att sedan orka ta nya tag och gå frammåt.

Om man har starka känslor att släppa ut, så tror jag att gråta är ett bra sätt att ventilera dem på.

Att gråta "bara för att" känns ju inte så meningsfullt och jag tror inte att det är "dåligt" att gå längre perioder utan att gråta.

För mig ör det inte viktigt att gråta, och inget blir bättre för att man gråter.
Andra menar att gråt släpper fram känslor så man kan bearbeta dem.  
Tror helt enkelt det är individuellt, en del gråter och andra hanterar känslor på andra sätt.

Jag hatar när man inte kan styra över tårarna som rinner i vissa situationer, det är så grymt frustreraden. Har såna perioder när jag börjar gråta till allt, och vissa perioder när jag inte kan. Jag vet inte. Tror igentligen det är bra att få ut det på något vis, men nog att det skulle hjälpa bättre att sparka sönder en dörr eller slänga en talrik i väggen eller nått.

Ni som gråter, kan ni gråta framför folk eller gör ni det bara i er ensamhet?

Jag kan gråta framför folk, men jag föredrar att göra det ensam, i alla fall i tystnad.

I vissa undantagsfall så vill jag bli tröstad, men det är mer i "extrema" fall, när något hemskt hänt.

Det krävs ganska mycket "tryck från mitt inre känslorum" innan jag gråter, och gråten går oftast över på kanske 30 sekunder för mig.

Jag tror inte det viktigaste är att gråta, utan det viktigaste är att bearbeta sina känslor.

"Perhaps our eyes need to be washed by our tears every once in a while, so that we can see life with a clearer view again."
- Alex Tan

Det tror jag på

Jag kan störa mig på folk som säger att de inte gråter. Tårar är något man inte kan styra över. visst kan man hålla tillbaka dem i viss mån. Men när det verkligen handlar om sorg så gråter man vare sig man vill eller inte ( studier har gjorts på detta) .

Men de finns folk som tror att de är häftiga eller stentuffa bara för att de säger att de inte gråter. Isf har de svårt att älska. Om man inte älskar medmänniskor familj eller vänner. Nej då kanske man inte gråter. Men om man verkligen älskar någon som kanske sårar en eller går bort.

Som sagt. Då gråter man vare sig man vill eller inte.

Varför skulle man ha svårt att älska för att man inte gråter? Kärleken är inte fysisk

Min morbrors fru har jättesvårt för att gråta. Jag har aldrig sett henne gråta. Eller ah, förrän mormor dog. Då grät hon, på begravningen osv.. En del personer har helt enkelt svårare att gråta än andra..

#10 Det finns faktiskt folk som inte är i kontakt med sina känslor och pga detta inte gråter. Inte ens om någon dör.

Nu tror jag inte att det håller hela livet, en vacker dag når man dit, och kanske kan man inte sluta efter det.

Jag försöker inte gråta när jag är ledsen bara för det är så jobbigt att gråta, men då gråter jag istället när jag är skitarg >.<

Jag kan gråta inför folk, men bara när jag är arg för då sitter jag och tänker "Jag skiter fan i om folk ser mig gråta!" och är skitsur xD

Jag gråter sällan, men när jag väl gråter kan jag inte kontrollera om det blir inför andra eller inte.

Efter att jag fyllde 20 ungefär har jag blivit mer känslig när jag ser något sorgligt/känslosamt på Tv eller film.

#5 Nej, det är sällan att  jag gråter inför människor.

13 jovisst. men går man hela livet och inte gråter så är det ju något som inte stämmer. Men som sagt. Jag tror inte ens att man kan det =)

Jag har blivit mer och mer blödig genom åren och har inga problem med att gråta inför andra längre.

#10 Jag tror det är fel att döma människors förmåga till sorg och kärlek genom deras förmåga att gråta eller inte.

Vi är alla så olika och har uppfostrats väldigt olika vad det gäller tårar.

I många familjer är det naturligt medan hos andra ses det som en svaghet. Däremed inte sagt att man inte kan älska eller sörja utan tårar.

18 Jo, men det finns veteskapligt bevisat att man inte kan rå för att gråta när man är ledsen. Även om man gör det ensam i ett hörn när ingen ser. Man kan inte rå för att man gråter

#19 Men det är väl ingen som har sagt att man kan rå för om man gråter? Den känslan kan vara svår att styra om det ens går.

MEN det har inte med att göra om du kan älska eller änna sorg att göra. Du kan känna sorg på ett helt annat plan än vad som innefattar tårar.

Möjligtvis har den som har lättare för att gråta också lättare att bearbeta sorgen än den som håller det inne.

#17 Vi kan ju bara svara för nuet och det som varit. Säger man att man aldrig gråter så menar man nog det. Men man säger ju inte att man aldrig KOMMER göra det, för det vet man inte.

Sedan har jag hört att det finns folk som fysiskt faktiskt inte kan gråta.

tror att man ska gråta om man behöver det, inte bra att stänga in känslorna…tror jag iaf. jag gråter helst för mig själv, oftast om man har bråkat m sin sambo, händer väldigt sällan tack o lov…behoven varierar nog hos olika människor…endel gråter ju oftare än andra o endel gråter ju av glädje oxå

JAg gråter främst för min egen skull- jag upplever ibland att vissa gråter för att visa sin sorg för andra. Den typen av gråt kan jag inte alls relatera till och ibland upplever jag förväntningen på mig_ att jag SKA gråta_ som oerhört jobbig! t.ex. på en begravnig, där jag såklart sörjer- men gråtande har jag ju gjort bort på egen hand tillsammans med dem jag velat dela det med.

För mig är gråt viktigt. Det är så skönt att släppa ut skiten ibland. Men gråt är även jobbigt. Jag börjar tex stortjuta om jag blir riktigt, jävla förbannad! Och då missuppfattas jag ofta och någon försöker sig på det stora misstaget att tex strösta mig- när jag helst bara vill slå in en vägg! Se är det ganska svårt attsaklit argumentera eller förklara VAD man är så arg på om man är alldeles snorig, desperat hulkar efter luft och ansiktet är rödrandigt av salta tårar. Det blir fotast väldigt misslyckat som effekt.

Men gråta är viktigt och skönt för mig, efteråt. Främst den gråt där jag är ensam eller tillsammans med den det berör. Jag gråter dock sällan över sorgliga saker som "sorg" i sig, som gråt är så när förknippad med för många. Men ja, jag gråter ibland till filmer- men enbart när jag är själv. Skulle aldrig kunna sitta och gråta på bion eller under en filmkväll med mina vänner. Däremot hahr min pojkvänn sett mig sitta och böla tyst i mörkret under en film. Braveheart (kom när jag gick i högstadiet) är den första film jag började stortjuta till, innan den filmen kom ut så förstod jag inte alls konceptet "att gråta till film".

Gråt betyder inte att jag är ledsen, snarare att jag är lättad och glad, rosenrasande eller bara sjukt frustrerad.- tex gråter jag oftare åt filmer där Kvinnor, barn, djur eller fattiga blir orättvist behandlad än där folk dör eller en kärlek går åt pipsvängen.

Jag tror att gråten uppfyller sin/en bra funktion- både mentalt och fysiskt.

Jag gråter. Oftast till TV och bara om ingen är med. Jag gråter inför människor vid tillfällen av begravningar eller när jag tvingats ta bort något av mina djur. Bara att hämta ut askan efter min senast avlivade iller fick mig att storböla inne på kliniken. Det är sådana små tillfällen då jag gråter. Sedan gråter jag inte mycket mer över den saken. Jag tänker på det, men tror jag fokuserar mer på det lyckliga som varit efter att jag fått gråta och få ut känslorna en kort stund.
Dock brukar jag bearbeta sorg under lång tid då jag ofta drömmer om de jag förlorat. Mina första 2 illrar var med mig i många månader efter att jag tvingats ta bort dem.
Men jag gråtar sällan mer än när det blir som mest påtagligt, en kort stund.

Jag kände en kille en gång som sa att han var så "okänslig" (som att det skulle vara något tufft), att han inte ens grät när hans farmor begravdes. Men jag säger att det inte har med saken att göra. Hur man förtränger, bearbetar känslor och ger uttryck för känsor och NÄR är så otroligt personligt och individuellt.

Jag vet föräldrar som mist ett av sina barn (i tonår/vuxen ålder) som det tagit flera månader innan de börjat sörja. Efter ett halvår har de insett vad som hänt.
Men det kan vara svårt när man inte följer det allmänna mönstret. Efter ett halvår ska man ju ha börjat "komma tillbaka" det är inte då man ska börja sörja.

För mig är det viktigt att gråta när jag behöver, även om jag tycker att det är svårt. (antagligen av anledning av ett par tuffa och hårda år tidigare i livet)

Men att gråta för mig är en lättnad. Som om en stor tyngd lyfts från mina axlar. Många gånger bryter jag ihop, för att sedan komma igen - starkare. Om jag inte gråter håller jag känslorna inne vilket resulterar i att jag många gånger mår sämre och sämre.

Jag har också blivit blödigare och har lätt till gråt. har alldeles för lätt att känna med andra.

Jag tycker att det är viktigt att få visa sina känslor över lag. Man mår itne bra av att hålla det inne

Jag hade gärna gråtit mindre för jag gråter alldeles för mycket. Bler ledsen över ingenting och det tycker jag och andra är skitjobbigt.

#10 Nu blir jag lite irriterad här. Det finns människor som inte gråter - men som helt sjunker ihop av sorg istället. Betyder det då, att dom enligt dig inte känner något?

Jag personligen har en otroligt fin egenskap - jag kan helt stänga av känslor om jag vill. Det är en egenskap jag fått av att jag har mått dåligt förut. Betyder det också då att jag inte känner sorg, eller hur blir det då?

Sorg är inte samma sak för alla människor. Samma sak som när någon dör, så är det inte samma sak man minns eller kommer ihåg. Hur illa det är när någon dör beror alltså på hur du tar det helt enkelt. Jag ser det som att människor går vidare - och hedrar att dom funnits genom att komma ihåg dom och deras bästa sidor, samt vad dom lärde mig i livet. På så vis dör inte riktigt en människa för mig.

Gråta hjälper för vissa, inte för andra. Även om en studie visar någonting så är den studien inte "100%". Det finns alltid människor som är avvikande och det skulle stå i studien med.

Jag tror att det är viktigt att få gråta ut ibland!

Jag vet att min mormor jämt sade till mig när jag var liten om jag var ledsen:

-Gråt du lilla flicka, dina tårar renar bara själen, så mår du bättre sen.

Det är ju ett gammalt ordspråk också, och jag tror att det kanske ligger något i det.

Ibland tror jag till och med att det kan vara nyttigt, att inte bara fälla tårar, utan att få ut den riktiga sorgen, som vi människor ibland bär med oss av olika andledningar. Det kommer utan tårar, men med smärta och ljud, som ett hjälplöst skrik ibland.

Jag har upplevt ibland att sorgen varit så enormt tung och svår, och jag skulle vilja gråta, Fast jag har inte kunnat. Det går bara inte. men sorgen finns där lika tung inom en ändå. Känns nästan som man bara skulle vilja yla ut sin sorg istället, utan tårar. Känns inte som att sorgen skulle vara mindre mot om jag skulle ha gråtit.

Oftast gråter jag alldeles för lätt. Men det finns undantag förstås.

Tror det är bra för alla att gråta någon gång ibland, det är mediterande, man får lättare ut saker man tycker är jobbigt och läker fortare. Tror dock inte det är bra att gråta för mycket och för ofta eller bara gråta för att gråta eller för att få uppmärksamhet. Men alla vill ju ha tröst ibland. Ensam är inte alltid stark.

Höhö… Har alltid fått skäll då jag grät som liten så jag gråter aldrig bland folk. Men gråter gärna för mig själv, fast hela mitt ansikte blir svullet och rött och tar nån dag att se normal ut igen så gråter gärna inte alls…

Jag kan bli väldigt kall som människa, stänga av mina känslor och oftast inte känna någon empati för folk alls.
FAST när jag ser på filmer så gråter jag hejdlöst om det är något sorgligt som handlar om att någon har dött, eftersom min pappa dog då jag var 10 antagligen.

Du är inte ensam om att gråta till filmer, fast jag har svårt att gråta till en film där de spelar känslor. Men om jag kollar på en film som är verklig eller dokumentärer där folk har skadat sig eller råkat ut för något eller mist något så kan jag börja gråta.

Under de år då jag mådde mycket dåligt med depression och självskadebeteende och en hemsituation som inte var bra för det barn jag då var så grät jag ytterst sällan. Dels ville jag inte visa mig sårbar och bli utnyttjad på det viset, och så visste jag väl inte om jag skulle kunna sluta om jag väl började. Mina känslor visade jag genom ilska och apatiskt beteende som inte ansågs "svagt". Det kändes som att om jag grät så skulle jag förlora. Då skulle jag vara helt i makten på den destruktiva miljön omkring mig och människorna i den, och även om jag var ung och mådde otroligt dåligt så var det någon slags överlevnadsinstinkt som hindrade mig från att bryta ihop inför dem.

När jag kom ur den miljön tog det lång tid innan jag kunde börja gråta. När jag väl gjorde det så var det floder, ofta, hela tiden och för de mest underliga saker. Idag har det stabiliserat sig.

För mig betyder det att jag inte behöver låsa in mina känslor, och det är så viktigt, jag måste få känna och visa det. Det är en frihet och ett bevis på att jag faktiskt KAN känna. Uppväxt med kalla människor runt mig så är detta viktigt för mig. Jag vill inte vara kall och stel, jag är hellre lite för känslosam och lite för öppen.

#36 Precis så har jag blivit uppfostrad. Ingen kärlek eller "svaghet" visades i min familj

#37 Har du också upplevt det som förvirrande när du kommit ut i "riktiga" världen? Vad man ska och inte ska visa? Hur öppen och stängd man bör vara osv?

Ibland är jag alldeles för öppen, eftersom jag vill motverka det där stängda som jag har inuti mig. Men så går det för långt och så blir det bara awkward och konstigt :<

#38 Jag har egentligen alltid varit känslig men att jag inte fick vara det då jag var liten… Men nu när jag hade min pojkvän så började jag mer och mer öppna mina känslor fast att jag fortfarande kan bli väldigt kall… Det är sjukt jobbigt eftersom det skapar mycket bråk för att jag inte kan känna medlidande… Men det är något jag kommer bli av med helt då jag har flyttat hoppas jag… Om några år 

Man ska inte visa sig svag som människa, endast den starka överlever. Haha… Det är min uppfostran 

#39 Det är inte en svaghet att gråta, och styrka kommer inte i från det:p

#40 Önska det vore lika självklart för min mamma. Idag då vi såg på supernanny så var pappan i familjen för hård och skrek för mycket. Så nannyn sa då att "det är inte en svaghet att visa känslor och kärlek utan en styrka" Och pappan började gråta och då sa mamma "Men gud ska du börja böla nu eller? Vilken j*vla tönt" Suck, blev väldigt ledsen faktiskt eftersom jag aldrig har hört "jag älskar dig" eller ens fått en kram eller tröst av henne…

#41 Vad sorgligt!

Tror hon säger sådana kommentarer för att "skydda" sig själv från att känna och börja gråta. Annars säger man inte så.

#42 Klart, det är en försvarsmekanism… Men vet dock inte mot vad…

#43 Hon kanske tror att det är en svaghet att gråta. Eller så är hon rädd för det hon kan komma att känna om hon släpper ut det.

#44 Vilket fel det än må vara så ska jag göra allt för att inte bli som henne

#45 Låter bra det :)

Det är utmärkt gråta få ut det som tunger, önkar kunde vet innan jag fick en skada i hjärnan hur gott det var efteråt. Men blev helt avtrubbad efter det. Inte någon kan veta hur jag mår nuförtiden