Det där beror på. Vissa personer har helt enkelt inget eget driv utan följer bara med på sådant som andra hittar på och brukar inte ringa eller smsa någon överlag. Visst, det är lite tråkigt ibland, men det är deras stil.
Om personen brukar föreslå saker till andra personer och höra av sig till dessa men inte till mej, då blir det en annan sak.

Mm jag håller med #1 lite där. Jag är en av de där som "aldrig" eller väldigt sällan hör av mig. Så har jag alltid varit i vuxen ålder. När jag var liten kunde jag gå hem till kompisar, ringa dem osv. men nu är det inte så längre. Det är som att jag tänker att "jag har mitt och de har sitt" men jag värderar ändå vänskapen. 

Kanske har det med personlighet att göra och vilka behov man har av att umgås. Vill man umgås för umgåsandets (haha är det ett ord) skull eller vill man umgås för att man vill träffa just den personen? Eller har man olika stora behov av att umgås? Jag personligen känner inte något krav på att man måste ses eller höras si och så mycket för att vänskapen ska hålla. Då är det något som inte stämmer. Men om man ligger på olika nivå så blir det ju jobbigt, såklart. Då blir det en som "jagar" och känner sig otillräcklig.

Tycker det ska vara "fifty fifty". Jag lessnar om kompisen aldrig någonsin hör av sig eller ännu värre om man själv hör av sig och kompisen nästan alltid är upptagen eller har annat för sig.

Jag och mina kompisar hör av oss ungefär lika ofta, det blir inte dagligen, men i skolan, och vissa kvällar då vi ex. ska ha tjejkväll/mys eller festa, samt planerar vi bl.a. en resa ihop. Sådant räcker, förr umgicks jag med några som alltid sms:ade på morgonen innan skolan om man ex. skulle gå på den och den lektionen, om man kom sent, om man var hemma en dag hörde dom av sig och undrade vrf, osv. Det är lite för mycket tycker jag, visst om man gör det ibland, men jämt… mina nuvarande vänner är mycket mer "lättsamma" på sånt :)

Jag har förlorat nästan alla mina så kallade vänner pga detta problem.. de har alltid varit jag som hörde av mig..sms:ade.. kom med förslag å ville ses.. men de passade aldrig å de hörde aldrig av sig tllbaka trots att dom sa att dom skulle osv.. jag tröttnade.. tycker inte att de är några vänner om de inte kan höra av sig åxå ibland å vill ses.. så de har resulterat i att jag inte har några vänner kvar.. ett par kompisar har jag men inga vänner.. som sagt man tröttnar.. å hö dom itne av sig så känns de som att dom inte är så intresserad av att ses så varför ska jag "tjata" på dom då för? å de där med att vara reserv har jag fått höra rätt ut.. tex. "A kunde inte träffas idag så jag tänkte ifall vi skulle ses istället" inte så rolgit att höra sånt..

jag tycker att man båda vänner ska höra av sig å visa sit tintresse att man faktiskt fortfarande vill vara vänner å underhålla de.. sen behöver de inte vara varje dag eller ens varje vecka men nån gång ibland vore inte fel om nån annan kunde höra av sig först…bara för att höra hur man mår.. de skulle jag sätta mycket värde på ..

Om det alltid är den ena som tar initiativet tänker jag att det kan vara olika förklaring. Den som är passiv kanske lätt faller in i den rollen och eftersom den andra änddå alltid hör av sig så behöver man inte ändra på sitt mönster, det blir ju träff änddå.

Eller så är den "passiva" inte lika sugen på att träffas så ofta som den aktiva, han/hon har kanske inte hunnit känna att han/hon skulle vilja träffas. Jag hör ju inte av mig för att bestämma träff om jag inte har känt lust eller behov av att träffas.

Jag tror helt enkelt att du får acceptera att folk har olika stort behov av att träffa sina kompisar och olika mycket annt i sina liv som fyller/tar tid/prioriteras. Att tycka någon "borde" det blir nån sorts press/skyldighet eller krav, inte längre frivilligt eller trevligt eller ömsesidigt

När ett problem är att känna man kommer i andra hand/som reserv då kanske man ska fråga sig om det är just den vänskapen man är ute efter eller om det är bekräftelse man saknar?  Alltså om man verkligen trivs med varandra, har kul, har spännande samltal eller va det nu är som är bra, då spelar det väl ingen rolli världen om den andra har 57 andra kompisar som står henne mer nära?  Då tar man ju inte vänskapen för vad den är utan det är bekräftelse "du är nummer 1" man saknar.

En kortare period tycker jag att det kan vara ok att bara jag hör av mig, om vännen går ifenom en period som gör att han/hon inte orkar ta tag i saker. Men inte alltid, det ska inte bara vara en som hör av sig! Det kan ju självklart skilja sig mellan olika personer hur ofta man har behov av umgänge men båda måste ju visa intresse. Om det var en kärlekspartner det var tal om skulle väl ingen acceptera att den andra aldrig hör av sig och vill ses?

Om det här är en sak som du funderar mycket på så tycker jag lugnt att du kan ta upp det här med dina vänner, på ett lugnt och ödmjukt sätt. Förklara hur du känner och se hur dom uppfattar situationen! Jag själv kan ibland känna att det mest är mina vänner som hör av sig och frågar om jag vill hänga med på saker men när jag sa det till en kompis så höll hon inte alls med, hon tyckte att jag visst hör av mig, så man kan ju tycka olika.

Lycka till!

Risken med att ta upp en sådan här sak är ju att vännerna känner sig tvingade att höra av sig oftare.

Jag hade struntat i det. Vill jag prata eller träffas så ringer jag och jag funderar aldrig på vem det är som hör av sig.

Jag har en väninna som nästan alltid kontaktar mig. Varje gång jag tänkt att ringa så hinner hon före.

Jag tycker att vänner är såna man alltid kan prata med om allt och som man kan vara ärlig med, annars är de för mig inga riktiga vänner… det här verkar vara ett problem som TS tänker mycket på, har sett i tidigare inlägg så istället för att slösa mer energi på att tänka på det så tycker jag att TS borde prata med sina vänner. Eller alternativt sluta höra av sig helt, det tycker jag dock skulle vara lite skumt.

Lena1234: Varför sluta "tycka att det är okej" ?

@1: Ja, man önskar ju att man hade kunnat veta hur ofta dessa personer hör av sig till andra men det är ju lite svårt att ta reda på sånt. Man ställer ju inte direkt frågan rakt ut.

Det man kan veta på ett ungefär är ju om personen har mycket annat umgänge och man kan ju genom det kanske ana att personen lägger mer tid i det än på den relation man har sinsemellan…

@3: Ja, det verkar vara lite annat när man går i skola ihop och är yngre, när man är lite äldre, i 30-års-åldern och däromkring ser vänskapen ut på annat sätt. Jag håller helt med dig i det men tyvärr hamnar man lätt i det att antingen vara den som nästan alltid hör av sig eller så rinner relationen ut i sanden. Jag struntar numera i en av mina vänskaper just pga det här fenomenet och det har inte bidragit till att den andra personen hör av sig mer. Tyvärr.

@4:Tråkigt att höra, vi har ju en lite liknande situation. Det där med att folk sedan inte ens hör av sig tillbaka eller sällan eller aldrig kan, då lägger jag ner relationen direkt. Då finns det inget som helst att bygga på.

I de fall där jag är den som föreslår saker så är det så att personerna relativt ofta hänger på alt så föreslår de en annan dag men det är trots det inte det där ömsesidiga intresset. Det finns ju ändå en gräns för hur oengagerad man kan vara när det gäller att själv ta iniativet även om det nu säkerligen är svårt att få det absolut rättvist när det gäller antalet gånger man hör av sig.

@5: Ja, det kan säkert vara så som du säger. Jag har testat att sluta att höra av mig till en viss person men tyvärr verkar det vara så att om jag inte hör av mig, ja då blir det inte att vi ses alls.

Jag tycker nog att det ändå är ganska viktigt att vara en prioriterad vän eftersom jag själv önskar relativt mycket umgänge där man verkligen lär känna varandra. Visst kan man ha trevligt även en den andra personen har ett stort umgänge men det är nog en annan typ av vänskap jag själv söker.

#12 jag kan säga att jag iaf har tröttnat på mina.. jag försöker dra ihop saker hela tiden. har förökt få ihop folk till en stuga där vi kan festa å spela spel å bara grilla å umgås å har roligt.. men  TRE gånger har de vart så att ingen kan. ingen vll.. ingen har tid.. alla ska bort på annat håll.. hur många gånger man än frågar eller hur långt fram man än planerar så har dom annat för sig om de 4 veckorna som man tänkte hitta på detta.. hmm de där tycker jag verkar lite skumt om jag ska vara ärlig.. så nu ska jag inte göra sånt längre.. men vet när jag var yngre de var alltid jag som drog ihop festar å de var alltid mig man var hos alla bara tog de för givet att de var jag å hos mig man skulle vara.. då gick de bra.. men om jag inte kunde en helg å frågade om man kunde vara hos nån annan (även om de bara gällde en filmkväll) så var de aldrig nån som hade tid eller kunde.. tycker de är väääääldigt skumt de där..