Här är en till. Fast jag vet inte om det har med överanalysering att göra.
För mig handlar det bara om att jag är uppmärksam på det lilla.

Hellre att jag känner direkt vad det är för en person än att jag börjar umgås med någon som senare visar sig vara någon annan.

Det som kan vara jobbigt för mig är att andra inte alltid är lika uppmärksamma och sedan står där besvikna eller sårade.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle formulera mig. Med "överanalyser" saker menar jag att jag tänker för mycket på minsta lilla gest, rörelse, prat och uppförande. Jag känner direkt blickar som t.ex. ska vara menade narrande mot någon och sen kan kan grubbla över det länge. Inte prata om det utan jag bara tänker/analyserar det för mig själv.

Jag är sån med. Jag tycker det är positivt

Jodåvars, det händer.

Förut var jag likadan, lade märke till allt och överanalyserade minsta lilla ord/rörelse (började bli intresserad av att läsa av människors kroppsspråk när jag var 10 och det var väl där nånstans det började). Det slutade med att när jag var 17-19 så fortsatte tankarna även när jag sov, jag grubblade i mina drömmar och kände att det hade gått för långt, hjärnan fick aldrig stänga av helt och bara vila.

Det tog ett bra tag innan jag lyckades få bort mitt överanalyserande och numera lägger jag fortfarande märke till allt men istället för att analysera det så samlas det ihop till att ge mig en känsla av personen och jag slipper gå runt och tänka på det i dagar. Det hjälper också att jag har tagit till mig inställningen att folk säger vad dom menar istället för att försöka gissa mig till vad jag tror att dom menar beroende på ordval, tonläge och kroppsspråk.

#5 PRECIS så menar jag!! sån är jag just nu och har väl alltid varit