Jag har hamnat i en lite prikär situation här och skulle uppskatta lite andra synvinklar.

Jag har en bästa vän, vi växte upp tillsammans, har bott tillsammans och har hållt ihop trots tonårens svåra år. Det låter helt toppen ja, men tyvärr finns det en felfaktor; Att så fort hon får en pojkvän existerar jag inte. Då menar jag inte att man ses mindre än vanligt utan jag menar verkligen inte alls! Svarar inte på sms, samtal eller något liknande alls.

Hon har en historia av att gå igenom dem rätt snabbt och sedan komma till mig och gråta när de dumpat henne (vilket det oftast är hur det går till). Jag har sedan ungefär tre pojkvänner tillbaka tröttnat på detta och börjat säga ifrån. Då får jag tillbaka att jag "överreagerar" och att hon ska "bättra sig"

Nu har hon en kille som jag verkligen avskyr, kan inte ens vara i samma rum som honom (vet hur illa han behandlar henne). Att hon är frånvarande när de är nykära förstår jag såklart men nu har hon vart tillsammans med den här kiillen i över ett år! Hon har börjat ljuga för mig, vilket hon inte gjort förut, för att kunna träffa honom öven fast vi har planer. Vi hade ett allvarligt snack för ett tag sedan då jag upptäckte att hon ljugit och hon sa typ att jag "överreagerar som vanligt". Jag sa att ett sms varannan vecka då om att hennes kille sagt något dumt inte räcker som vänskap för mig. Hon lovade att bättra sig men vad hände? Jo, nu kommer smsen var fjärde vecka istället!Trots detta säger hon fortfarande att jag är den viktigaste personen i hennes liv.

Jag ska åka bort en längre tid nu om ca två veckor och jag frågade om vi skulle träffas innan jag åker och då svarade hon kanske. Då brast det för mig, liksom om jag är den viktigaste personen i hennes liv säger man inte KANSKE till att träffas innan den ene åker bort såpass länge som jag ska. Vi bor bara en kvarts gångavstånd från varandra så det är inget avståndsproblem heller. Jag fick spel och skickade detta mejl:

Att skicka ett sms varannan vecka är inte detsamma som en vänskap, jag trodde vi redan fastställt det? Sluta försöka få det till att det är jag som överreagerar, försök och se hur du själv håller på! Du skriver inte fel. Det du skriver har du skrivit, alltså är det, det du menar också. 

"Du säger att vår vänskap är bland det viktigaste i ditt liv men ändå syns inga som helst tecken på det förutom ett sms några gånger i månaden vilket absolut inte räcker. Jag har tröttnat på alla ”kanske”, jag vill kunna lita på dig igen efter allt som hänt och tomma löften hjälper inte direkt.

Jag vill ta en paus ett tag. Då kan jag i alla fall för min egen del skylla på att det är därför du inte hör av dig. Jag orkar inte tjata mer, vill du inte satsa på vänskapen utan vill hellre satsa på annat nu, visst, so be it men jag tänker inte sitta här snällt och vänta till nästa gång du behöver tröstas av någon anledning. Det ska gå åt båda hållen, inte bara ett håll.  Så grattis i förskott, god jul, glad alla hjärtans dag etc. vi ses väl kanske någon gång igen."

Till det fick jag svaret "kan vi inte fika imorn?" Då svarade jag "nej, det är för sent nu"  och ytterligare svar var "jag vill gärna träffa dig på fredag" (vilket det hela handlade om) Då fick jag ännu mer känslan av liksom "ska jag behöva hota henne för att få träffa henne?!"

Hon skriver på ett sätt som om jag vore en barnunge som överreagerar och hon väntar på ska tröttna på sina utbrott typ. Jag har skrivit att hennes betéende sårar mig djupt. Hon verkar inte fatta hur hon själv beter sig oavsett hur många exempel jag visar och berättar. Hon säger bara att hon ska bättra sig men ingenting händer alls.

Trots detta vill jag gärna träffa henne och en annan vän till oss båda på fredag innan jag åker men det känns som jag typ skulle "ge mig" då och hon skulle "vinna" och hennes tankar om att jag "ändå bara ger mig" förstärks.

Vad tycker ni, ska jag släppa mina principer ännu en gång eller stå på mig och hoppas att hon äntligen fattar? jag blir galen på mig själv när jag tänker på det! (ursäkta längden)