om jag gifter mig, vill säga om rätt kille frågar, så kommer jag nog säga ja.

men, det skall inte vara ett religiöst bröllop och jag skall ha kostym jag oxå! :)

Jag har inte fått den uppfattningen, att folk kollar snett på en.  Har inte heller märkt att man ska vara hård, obrydd och inte bry sig om romantik.

Har inget intresse av att gifta mig, men kollar inte snett på dem som vill det. Har inte märkt att någon annan kollar snett heller direkt.

Förstår inte grejen med bröllop, det kostar en himla massa pengar, det är för mig en religös handling och jag är inte troende. Vita prinsessklänningar och rosa moln faller under barnsaker.
Vill man gifta sig kan man lika gärna gifta sig borgeligt, skriva på papper med några vittnen och klart på ett par minuter.

Och de flesta bröllop man ser på tv verkar ju inte direkt romatiska, folk skriker, är stressade, springer fram och tillbaka som dårar och räknar pengar och gäster. 

Romantik är en helt annan sak, man kan vara romantisk på hundratals andra sätt.

Jag vill gifta mig och håller på att "bearbeta" min partner. för mig är det inte religiöst, utan en blandning av praktiskt (dåjag vill ha barn och ha ett hem tillsammans) och romantiskt. Att folk är förlovade idagg betyder ju ingenting- de kan vara förlovade för alltid eller i flera år innan bröllop blir av. Det är lite tråkigt. Om min pojkvän friar, och vi förlovar oss så ska han vara redo att vi gifter oss inom 1-2 år.

Men upplever att folk först förlovar sig, SEN kan killen FRIA(!!!!???) nåra år senare som i "okej NU gifter vi oss". Vilket jag finner märkligt, förlovningen är ju syftet för det.

Jag gillar den äldre "Rock-stilen". Skulle vilja ha ett sommarbröllop i en vacker trädgård med dansgolv och levande musik. Det skulle jag nog satsa mest pengar på- att få en fin feststämning för fmailj och nära vänner.

Jag är en sån som kollar snett och det grundar sig i att jag inte alls förstår grejen med giftermål. Vad är det som är så fantastiskt? Man får en ring på fingret, och sen? Och varför i hela fridens namn tänker man på det redan som barn?

Dessutom känns det som att folk tar det i fel ordning. Som att folk tror att ett bröllop är ett paketerbjudande - "gift dig och bli lycklig", istället för att först vara lycklig (lyckligt kär) och sedan gifta sig.

Men det kanske bara är min tolkning.

#5 Det finns mycket här i livet som jag inte förstår, men inte kollar jag snett på de som gör det.

#5 Kanske drömmer barn om giftemål på samma sätt som de drömmer om häftiga bilar, rida på stora hästar, flytta till ett eget hus eller andra saker som de är för små för att göra. Det där "perfekta" vuxenlivet. Barn drömmer väl alltid om sådant som inte hör barn till. Det HÖR barn till ;)

Jag kan förstå varför folk gifter sig. Det är ett stort steg och binder 2 personer till varandra på ett helt annat sätt än om man är tex sambos. Varför inte dela en stor händelse med de man älskar som familj och vänner!?

Och varför ska det vara så hemskt att hålla kvar lite traditioner?

När började vi svenskar rygga tillbaka när det erbjuds en stor fest?

Jag kan tänka mig att gifta mig. Eller jag VILL gifta mig någon gång. Men när jag var på kyrkligt bröllop när jag var runt 17-18 år kändes det så fel att man skulle stå och lova sin kärlek inför Gud när man inte ens tror på det. Nej. det skulle jag aldrig vilja göra!
Den dagen jag gifter mig ska jag vara väldigt finklädd, men ingen prinsessklänning för det är inte min stil, och jag ska ha ett borgerligt "bröllop" i en skogsglänta med alla i familjen och vänner där för en stor fest! Ett perfekt tillfälle att samla alla till en trevlig sammanställning :) Folk kan ju inte banga på ett bröllop! :P

#6 För att du är en perfekt människa som aldrig dömer eller? Jag tvivlar, baserat på tidigare diskussioner.

#7 problemet är vävl snarare att folk inte håller kvar i traditionerna :D Folk gifter sig efter 8 år som sabosar och 3 barn senare. :> Det är inte riktiggt att följa någon tradition.Där håller jag med #5 om att folk tenderr att göra saker i fel ordning och utan någon riktigt bra orsak.

Får höra saker som "vill inte binda mig", när mannen står där med en tjej som är jättekär och de har gemensamma lån på huset och 1-3 barn och div usdjur. Vadå vill inte binda sig XD

#7 Ja, så kanske det är. Som du säger, barn är ju drömmare av stora mått

Att det binder två personer samman är ju dock "bara" en psykologisk grej känns det som. Det finns ju inget större värde i giftermål än det man lägger däri, och jag förstår bara inte grejen med att tillskriva en ceremoni så mycket värde när det egentligen inte händer något.

Men men, det kanske är det som är att vara romantisk? :)

#9 Jag syftade nog snarare på själva grejen med bröllop över lag. Det är ju en "fin" tradition att samla familjen att dela ens stora steg i livet.
Sedan tycker jag iof inte att man ska hålla på tradiotionerna till vilket pris som helst, man kan göra det till något eget :)
Men håller med, ibland sker det verkligen i fel ordning eller i gammal regelrätt "vi har tråkigt-anda" så vi måste hitta på något stort. Gifta oss eller skaffa barn?
Mina föräldrar gifte sig dock när de var 18 resp 19 år gamla och håller fortfarande ihop :P

#10 Jag känner ett flertal par som gift sig pga att det faktiskt underlättar mycket då man lever i ett förhållande och har barn tillsammans. Mannen får helt andra rättigheter efter ett giftemål.
Skulle jag spendera massa pengar på giftemål skulle det vara för att ge alla mina gäster en fantastisk kväll och en fest som håller på hela natten lång :P
Det är mycket i ett klassiskt bröllop som jag inte skulle lägga pengar på, men jag kan ändå förstå varför folk vill ha det. Jag tycker inte att det är vad som kallas romantisk men många ser nog det som den absoluta toppen av romantik ;)

#8 Väldigt onödig kommentar.

Jag är definitivt inte perfekt, det är ingen. Men jag har vett nog att inte kolla snett på folk som faktiskt gör helt "normala" saker, bara för att jag inte förstår. Nu är bröllop dock inte en av de saker som jag inte förstår. Bröllop är vackert!

För övrigt förändras det juridiska också när man gifter sig, så det är inte "bara en cermoni". Det händer ju faktiskt något  ;)

#12 Kanske, men jag tänker inte bli dömd för att jag är öppen och erkänner att jag ibland kollar snett på folk.

Dessutom motsäger du dig själv. Du "kollar snett" på mig för att jag gör något som alla gör ibland, nämligen kollar snett på andra.

#13 Var säger jag att jag kollar snett på dig?
Jag förstår inte hur man kan kolla snett på personer som vill gifta sig, jag dömer inte dig för att du gör det. Tycker inte det är vettigt bara.

Men nogtjatat om det nu, eller vad säger du? :)

Jag kan tänka mig att gifta mig, men först måste jag hitta kärleken :P Och det är inte det lättaste!

#14 Ja, nog om det :)

Jag skulle vilja plantera ett träd eller liknande i samband med ceremonin ^_^ speciellt om man har det i någon trädgård som tillhör fmailjen eller så. Ett "vårdträd" till sitt gemensamma hus kanske.

Det skulle bli en ask eller ek, beroende på om jag skulle bosätta mig här i södern permanent, eller åka upp mer till Norr (där nog Asken klarar sig bättre än en Ek)

för attföra in lite äkta, gammelsvensk tradition i det hela, då jag inte alls är kristen på något vis.

Jag vill gifta mig i framtiden, sålänge allt känns 100% rätt så tycker jag det hör till som ännu ett steg i relationen. :)

#16 Fin tanke!

Oj, jag har nog upplevt det som tvärtom faktiskt.

Jag gifter mig själv om en vecka, 1 December närmare bestämt. Litet och borgerligt utan större romans. Jag har blivit ifrågasatt i det mesta; Ingen kyrka? Ingen klänning? Ingen stor ceremoni och fest? Inte under sommaren?

Det ligger inte för varken mig eller sambon, vi firar hellre vår kärlek med familjen utan krav på ceremonier och att all fokus ska ligga på oss. För oss är vigseln ett sätt att trygga vårat liv ihop, både nu och om vi någon gång skulle gå skilda vägar. Eller ännu värre om någon skulle bli svårt skadad/sjuk eller dö. Att ta en speciell dag för att visa alla hur mycket vi älskar varandra och samla ihop avlägsna släktingar vi ändå aldrig umgås med eller känner ligger inte för oss.

Jag förstår att andra kan tycka annorlunda, de bröllop jag varit på har varit fina, och visst är det roligt att få dela parets lycka, men det ligger nog inte för alla. Själv var jag såpass "elak" och otraditionell att inte ens mina föräldrar är inbjudna, det räcker med min sambo, svärmor och mormor.

Jag tror mer på ett upplägg som man själv känner sig bekväm i, oavsett utformning. Och drömmar är knappast något problem så att haka upp sig på någon annans drömmar är i mina ögon ganska korkat.

Jag tycker tvärtom! Känns som att alla tjejer ska ha planerat sitt bröllop sedan barnsben eller åtminstone blir tossig i allt när det väl är på gång och vilja planera allt ut i minsta detalj.

Nu det senaste halvåret har jag börjat känna att jag vill gifta mig, först nu när jag är 25 och sambo sedan 3 år. Är totalt oreligiös och vill gifta mig med sambon på grund av praktiska skäl. Vi har inte bestämt hur ännu.

Gifte mig för ett halvår sen, har skrivit en hel del på min blogg om tiden före o efter bröllopet :)
http://niini.blogg.se/category/brollopet.html

Har drömt om giftermål sen jag var ung, nu närmar jag mig 50 och fortfarande inget bröllop i sikte, min sambo och jag har levt tillsammans i 13 år, han tycker det är för tidigt

Tror de flesta vill gifta sig oavsätt man är kille eller tjej. Jag skulle kunna tänka gifta mig men då skulle det vara något symboliskt för att visa att man älskar personen.

Jag försöker se drömmar och önskemål som att komma ifrån verkligheten ibland.

Vet folk som stressar och skrämmer iväg folk, vet andra som gift sig flera gånger.

Jag vill nog gärna gifta mig i framtiden, främst av juridiska skäl, men givetvis finns det ju en viss romantisk känsla över hela grejen med "giftermål". Dock är varken jag eller min partner troende, så vigseln kommer i så fall att uträttas av en borgerlig vigselförrättare. Dock så ser jag gärna att vi hyr en fin lokal och ställer till med firande likt det som är i samband med "traditionellt" bröllop.

Det är ju roligt att klä upp sig, det är roligt att vara kär och det är roligt att umgås med dem man tycker om, så varför inte! Ska man fira födelsedagar så ska man väl fira sådant här (om man vill) =)

#9 Vad är "fel" ordning? Man får väl förutsätta att människor gör det som känns bäst för dem och som då är "rätt" för dem. Då är det ju inte fel!

#14 Jag behöver visserligen inte lägga mig i, men det ser lite lustigt ut när du säger "jag dömer inte dig för att du gör det. Tycker inte det är vettigt bara.". Du tycker inte att det är vettigt att titta snett på människor, då lägger du ju per defintion en värdering på StickyKitten som "inte vettig", och det är väl att döma?

#25 Fel, jag ser inte reaktionen som vettig.
Personen vet jag är vettig.

Avslutat och klart.

Jag är gift sedan drygt ett år tillbaka, men kan inte se poängen i ett stortkyrkbröllop om man inte är kristen - det tycker jag är respektlöst mot dem som ceremonin faktiskt betyder något för.

Jag och min man gifte oss för de juridiska rättigheter man automatiskt får som gift. Levt som gifta hade vi redan gjort i flera år, med gemensam ekonomi etc. Jag kan se poängen i argumentet att folk gör saker "i fel ordning" när man skaffar barn och kanske köper en gemensam bostad tillsammans innan man gifter sig, som om ett giftermål skulle vara större än att skaffa barn tillsammans. Ett äktenskap kan du avsluta, men du kan aldrig avsluta ett gemensamt föräldraskap och lånet på huset står du med bra mycket längre än en skilsmässa tar att avslutas.

Min bröllopsklänning köpte jag på Tradera, en enkel svart satinklänning.

Själva ceremonin hade vi i vår trädgård och våra familjer var med. På kvällen hade vi grillfest och bjöd då in vänner och fler, mer avlägsna, familjemedlemmar. Vi ångrar oss inte en sekund att det hela blev enkelt - det blev precis som vi ville; folk kom och hade roligt och vi lade det mesta av vår budget på en resa till Mexiko, den bästa resan någon av oss gjort. ^^

Jag tycker att man ska fråga sig - vill man ha ett stort bröllop eller vill man "bara" gifta sig? Att gifta sig är enkelt och kan gå hur fort man vill. Själva bröllopet är egentligen bara en stor fest (om man vill det).

Jag gifte mig för rätt precis 2,5 år sedan. Min man tyckte att det kanske var dags att förlova sig men jag ifrågasatte det hela: "varför förlova oss när vi lika gärna kan gifta oss direkt? " Sagt och gjort, 1,5 månad senare stod vi finklädda i stadshuset (jag sydde klänningen själv av thaisiden som legat hemma en längre tid och mannen hade sin vanliga kostym) med två vänner som enda närvarande utöver oss själva och vigselförätttaren och hennes medhjälpare. Föräldrar och syskon fick ett MMS på vigselbeviset direkt efteråt och därefter stängde vi av våra telefoner för att "vänta ut stormen" medan vi gick på restaurang mad våra två vittnen och åt gott. Sen hem och ta det lugnt och inget mer med det. I vår mening var det ett perfekt bröllop för det var för vår skull och ingen annans som vi gifte oss.

Så här i efterhand så har det höjts på ögonbrynen en och annan gång när jag berättat att jag är gift (jag har bara en ring också vilket en del människor verkar tycka är konstigt). Mestadels är det för att de tycker att jag är/var för ung för att vara gift men jag förstår inte riktigt varför. Jag var 23, han skulle fylla 24 och vi har känt varandra sedan vi var 16 respektive 17 och var tillsammans i fyra år innan vi gifte oss.

Det blir ju lite vad man gör det till, vi valde att göra det i smyg och det var verkligen perfekt för oss. Sen fick vi i och för sig ha fest på vår ettårsdag för alla vänner och släkt (två kalas på två efterföljande dagar) men det kändes rätt ok för då var hela grejen med att gifta sig så att säga avväpnad. Det var ingen stor grej på samma sätt som våra föräldrar hade gjort det till om det varit ett "riktigt" bröllop.

Jag är förlovad men ska inte gifta mig.
Visst det är fint osv. men jag tycker jag är lycklig som ogift med, känner inget behov av att gifta mig.

Hör inte till de som drömt om romantisk bröllop i kyrkan med vit klänning. Har rätt svårt att ta sånt på allvar faktiskt. enligt mina fördomar så blir det lätt att all yta och glamour överväger det som egentlgien är meningen med det. men andra ska självklart göra det de vill. skulle tycka det var förskräckligt jobbigt att vara i centrum på det viset också. Inget för mig alls!

Men sen började jag känna att jag ville gifta mig med min sambo. Efter några år ihop och en gemensam son. Det jag var ute efter var någon sorts gemensam bekräftelse av att "detta menar vi på riktigt", det är inte bara något som råkat bli så. Vi väljer aktivt att leva ihop och höra ihop och vara trogna.  så löftena var det viktiga.

Fast sambon hade samma inställning till giftemål som jag hade haft innan. Hade alldrig tänkt sig att han skulle giftas, så det blev inget förrän 3-4 år senare när han plötsligt ville.  Och då var det ju bara att slå till innan han ångrade sig .

Vi gifte oss på vårat eget sätt. I skogen vid ett stup med jättevacker utsikt några hundra meters promenad hemifrån. en onsdag eftermiddag i september och duggregn. Iklädda Haglöfsbyxor, anorak och gummistövlar (favoritkläder vi verkligen känner oss hemma i). Prästen var en nära vän till min man, vittnen var min bror och en nära vän till mannen. Även mina och våra barn var med men inga fler. Både min bror och mannens kompis är jägmästare, så de passade utmärkt i skogsklädsel :-)

Sen åt vi våran gemensamma favoritmat (en fisksoppa med riktigt mycket lyxiga godsaker i) Föräldrar mm fick veta efteråt.

Jag längtar inte efter att få gifta mig, jag har aldrig drömt om ett bröllop och har alltid tänkt mig att jag aldrig kommer gifta mig, det behövs inte för att jag ska vara lycklig.
Man älskar inte varandra mer för att man är gift och då spelar det ingen roll. Sen blir det alltid enklare att vara ogift och enbart sambos ifall man skulle välja att separeras, slippa avtal, vem som ska få vad (ex. hus och andra ägodelar) och sådant. Dessutom blir det bara dyrt (iaf. om man vill ha ett riktigt bröllop och smekmånad), dom pengarna kan man använda till mycket annat värdefullt i mina ögon Jag längtar mer till att flytta ihop, bygga upp en familj och renovera/inreda ett fint hus tillsammans (det kan man såklart göra som gifta också) Men som sagt jag ser inte giftemål som något jag måste göra i mitt liv. Jag kan dock överväga och tänka mig giftemål, om min pojkvän verkligen ansåg det vara viktigt. Men då vill jag inte ha ett kyrkeligt bröllop "inför Gud", skulle kunna ha ett enkelt bröllop med nära och kära på en varm strand.

Sen håller jag med #4 ang. det där med förlovningar, det ska vara något fint, och man ska vara beredd på att gifta sig inom en snar framtid. Idag känns det som att folk (särskilt unga, redan vid 16 års ålder har jag sett flera i min omgivning) förlovar sig med en ring bara för att visa "han/hon är min". Man går runt och är förlovade i flertal år och de flesta hinner göra slut innan man ens funderat på bröllop, det är tråkigt.

#29 Vrf är du förlovad om du inte vill gifta dig?

Något jag tycker är värt att fundera på är att många verkar gifta sig för att "det är det man ska göra" eller "jag vill ha ett bevis på att han/hon är min" eller "jag vill ha stor klänning, stor kyrka, stor fest…" och liknande saker. Man gifter sig så att säga för bröllopets skull och inte äktenskapets. Andra vill inte gifta sig för att man "låser upp sig" och det är "jobbigt att ta sig ur om det går åt skogen".

Är det ingen (förutom jag, min man och #24) som även ser äktenskapet som en slags försäkring om något skulle hända något med någon av oss och den andre parten blir ensam kvar? Det spelar ingen roll hur många juridiska avtal och dokument man har, som sambos/särbos/etc har du inte samma "skydd" om det händer din partner något. Som gifta vet min man och jag att den andre klarar sig utan att övrig släkt kan ta allt ifrån hen osv. Oromantiskt ja visst men livet bjuder ofta på överrasknignar som inte alltid är positiva, framför allt när andra människor är inblandade (även om de är familj/släkt).

#31 Jag har också varit förlovad utan någon plan på giftemål. Förlovningen har varit vårt sätt att visa att vi hör ihop kan man väl säga.
Ett tecken för vår kärlek.

Verkar inte vara allt för ovanligt idag. Har träffar rätt många som är förlovade utan planer på att gifta sig.

#32 Jo ditt tänkande är väl "rätt" i sig och ett bra skydd för en familj, men är men enbart ute efter sådant kan man lika gärna skapa en stiftelse (dock måste man vara över 18 för att "ingå" i den så det funkar inte om båda föräldrarna skulle dö och barnen är under 18) och så bör man väl veta hur man gör det också, jag är med i en stiftelse som min familj äger.

#31 Man måste inte gifta sig bara för att man är förlovade?
Vi är förlovade för att vi vill visa att vi hör ihop.
Så förlovning betyder inte giftemål :)

#33 & #35 Ja det har ju blivit väldigt vanligt att man förlovar sig utan planer på giftemål. Mina svärföräldrar är ett exempel på det, de har varit förlovade i snart 30 år.
Egentligen skulle man nog behöva komma på ett bättre ord, för om man inte har planer på att gifta sig så har man ju inte förlovat sig enligt ordets ursprungliga mening. Sen ändrar ord betydelse allteftersom och det är väl det ordet förlova har gjort bara det att många fortfarande använder ordet för dess ursprungliga "syfte". Det här blev lite flummigt men ni kanske ändå förstår vad jag försöker säga.

#34 Barn ärver automatiskt sina föräldrar (om föräldrarna inte är gifta för då går det till den andra föräldern först eller en del till barnet och en annan del till en make/maka som inte är barnets förälder) och föräldrar ärver automatiskt sina barn (om den avlidne i fråga inte är gift och inte har några barn). Det där med vem som ärver vem och vad som kan testamenteras bort eller ej är en djungel. Det är det där skyddet man ger sin partner (och sig själv) jag först och främst tänkte på i #32. Har aldrig hört talas om användandet av stiftelse i ett sådant sammanhang, låter intressant.

#36 Ja det är väldigt vanligt, mina föräldrar är inte heller gifta men varit förlovade i 20 år :)

#36 Ja det har du iof. rätt i, tänkte inte på det (att barnen ärver föräldrarna) ^^ Glömde bort det helt.

#31 En stor del av giftermål (oavsett om det är borgerligt eller kyrkligt) är ju att det ska underlätta juridiskt vid en eventuell skilsmässa eller dödsfall. Ett giftermål skyddar den svaga partern, alltså den med minst tillgångar. Som sambo har man inga rättigheter såvida man inte skriver ett samboavtal, men det verkar det vara få som gör.

Det är lätt att tänka "Ja, men vi kommer ju dela upp det rättvist och schysst om vi går skilda vägar i framtiden", men när man väl står där så är det ofta mycket känslosamt och det sunda förnuftet har man tappat bort. Då är det svårt att dela upp ägodelarna på ett schysst och rättvist sätt utan bråk.

Så visst, det är enklare att göra slut om man är sambos eftersom man inte behöver ansöka om skilsmässa och den biten, men å andra sidan så kan det ställa till ordentliga problem när man ska göra en bodelning.

Med detta sagt så är det givetvis var och ens val, och visst finns det dem som klarar sig bra utan ett äktenskaps juridiska fördelar. Men äktenskap är till för att underlätta juridiskt, inte försvåra =)

Ver på två bröllop i somras. Ett kyrkligt och traditionellt och ett där vi närmaste var med på cermonin ute i solen och sen fest för övriga efter. Det är nog de två vackraste tillställningar jag vart på. Efter det var både jag och killen överens om att det kanske inte är så dumt att gifta sig ändå :) Men aldrig kyrkligt.

Haha, hittade bilder på en kompis på elsas bröllop :)

Oj så intressant, och vilken diskussion som startades. Jätte intressant att läsa och se hur alla tycker och tänker olika i detta.

Jag skulle göra det borgerligt men ändå med en sjudundrandes fest!