Inte kul att läsa om hur dåligt du mår just nu!
Jag hoppas du blir inlagd, för det ser ut som det är precis det du behöver nu. När man inte vill leva längre behöver man hjälp. Du är så ung och har så mycket framfördig, bara du lyckas se att det finns en framtid även för dig.

Jag blir glad när jag ser att din familj vet om hur det står till med dig, och att dom ställer upp :)

Mitt råd är alltså att du ska ta emot all hjälp du kan få, och var öppen för den. Du kommer bli bättre! Har själv varit nere på botten och rullat rundor. Det går att komma upp igen :)

Och skriv av dig här när du känner för det. Det kan också vara till hjälp att skriv ava sig.

Kram till dig!

#1 Tack för uppiggande ord Hera!

Jag hoppas på sätt och vis också att jag blir det men jag kan inte låta bli att få ångest och panik över skolan och djuren då, tänker hela tiden att djuren kan inte ha det bra utan mig då R (som jag bor med) är väldigt knackig med djuren och glömmer lätt. Känns inte säkert!
Och så kommer det antagligen bli mängder på skolan också som jag blir efter med och det vill jag inte alls!

Jag brukar kunna förmulera mig bäst genom skrift men just nu är det verkligen tomt i huvudet, jag vet absolut ingenting längre.

Tack!

ja har nog inget å säga som hera inte redan har sagt, men ja hoppas verkligen allt löser sig för dig. Som sagt du har också en framtid :)

#2: "just nu är det verkligen tomt i huvudet, jag vet absolut ingenting längre."

Om du vill kan du ta all hjälp du får, samt låta bli att motsätta dig att du inte vet någonting längre!

#2 FÖr att du ska kunna prestera i skolan måste du må bra.

Du får skriva en lista till den du bor med om vad han ska göra. Punkt för punkt. Sedan tror jag nog du kan ringa och kolla läget också. Djuren kommer klara sig, du ska inte vara borta för all tid. Bara så du kommer på fötter igen.

Skolan kommer stå kvar. Det är inte värre än att man ibland får gå om en kurs/årskurs, och det är inte hela världen. Det är välidgt många som gör det av olika anledningar och vi ska vara glada att det går att göra så :)

Det är helt okey att vara tom i huvudet. Det är vi alla ibland. Ta emot hjälpen med öppna armar.

Tack för allas svar!

Tack själv, Liten Pyssling

Kram!

Kram

Igår gick det överstyr igen, denna gång tog jag inte nålar och skar med utan jag tog en kniv och skärde rakt över överarmen så nu finns dör 4 rivsår varav 2 väldigt djupa… Känner mig patetisk, det känns så bra för stunden men i efterhand ångrar man sig enormt.

Det värsta var att min pappa ringde och jag hade inet mod nog att berätta för varken honom eller mamma då jag vet att de kommer försöka fixa in mig på psyket nu. Jag vill berätta men jag vill verkligen inet in på psyket samtidigt som det känns som om det skulle vara bra….

Hatar det här!!

Nu har jag slagit mig själv också för att få blåmärken, jag kan inte gå omkring med hel täckta armar då det blir alldeles för varmt och då försöker jag få blåmärken så jag kan skylla på slagsmål…

Lätt att vara efterklok…

Säger det igen. Du behöver läggas in.

#9: Ja, tror du förstår att det är dags att få hjälp!

När jag var på psykiatriska…där fanns det en yngre tjej som varit där ett tag…ganska länge tyckte jag men hon verkade må bättre

Jag håller med de andra som har skrivit att du behöver hjälp av proffs. Det här har gått för långt, det är inget du löser själv eller med hjälp av närstående.

Jag har, i ett helt annat sammanhang, just insett att jag behöver hjälp av proffs. Vägen till insikt var lång, men det är väldigt skönt när man har insett att det är så och "överlämnar sig".

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du snart finner lättnad i din situation!

Jag tycker att du verkar som att läggas in på psyket är någon form av förlust i din kamp? Så är det absolut inte! Att läggas in innebär att du kommer hamna hos människor som har till jobb att förstå vad som är bäst för dig, att hjälpa dig.

Jag säger som flera övriga, att det kan vara bra för dig att läggas in en period. Det är inte något dåligt att ta emot hjälp.

Förra vintern/våren var jag långt, långt nere i en djup depression. Jag hade ångest hela tiden, smet från ansvar, isolerade mig, skadade mig själv och har även rökt bort mina känslor.. Till slut så orkade inte jag mer. Såg ingen mening och hade ingen vilja kvar. Kändes som att jag levde för andra och gjorde vad jag kunde för att andra skulle slippa oroa sig över mig. Jag försökte ta livet av mig och hamnade då på psyket.

Efter det vände allt! Jag tänker inte gå närmre in på vad som hänt, men friheten jag kände när(och efter) jag var inlagd var helt otrolig! Jag var där frivilligt och ville inte heller därifrån. Fick prata med helt underbar personal och bara ta det lugnt. Jag läste mycket böcker som mamma kom med, fick in bra matrutiner osv och kände mig gladare än någonsin gjort när jag väl skrevs ut.
Inte för att det var SÅ enkelt att lösa mina problem, men jag tog mig ur min destruktiva, onda cirkel som jag varit i under flera månaders tid. Jag insåg att jag ville må bättre och att jag kunde göra vad som helst för att ta mig dit, hur ont det än skulle göra och hur jobbigt det än kunde vara, för jag förtjänar att må bra! Och det gör du med!

Inte menat att stjäla din tråd eller något, jag vill bara ge dig hopp om förändring. (Om ni vet någonting om medberoende så kan jag säga att mitt betéende är precis ett sådant, vilket jag fick upptäcka nu för någon vecka sedan. Har nämligen varit på föreläsning och läst mycket om beroende osv. i skolan)

Många styrkekramar från mig!

Tack för allas svar!

De ska försöka hjälpa mig på annat sätt än inläggning, vilket känns skönt. Jag är positiv till inläggning men tanken på att vara utan mina djur är hemsk, jag har aldrig klarat av att vara utan mina älskade djur. Det finns ingen chans att jag kan vara utan de, så de ska försöka hitta en lösning då de vet att djuren betyder enormt för mig och de hjälper mig på alla sätt och vis.
Så lösning håller på att komma.

Det som gör att jag inte vill in på psyket var att jag har träffat personalen där och den är otroligt obehaglig, en kille där verkar det som om han skulle behöva läggas in själv.
Näe, det var otroligt obehaglig personal!
Min mamma och pappa har varit inlagda, därför ha jag träffat personalen ett par gånger.

#15: Bra att det verkar ordna sig.

Jag var där två dagar och såg inget fel med personalen, förutom att de inte ville släppa ut en de första dagarna…tycker själv det är fel att låsa in folk men de verkar ha det som regel för alla från början.

Vad jag upplevde jobbigast var instängdheten under de dagarna och trängseln med andra patienter.

Lycka till i alla fall