Hej! VIlken svår situation. Låter mer som att han kanske är på väg att bli utbränd eller som du säger deprimerad. Tycker han ska fundera på att ev gå och prata med någon utomstående då det ibland kan vara lättare än att prata med sin sambo. Sen ett tips är att beroende på hans arbetstider att ni någon gång i veckan hittar på något roligt så att fritiden får en mening. Har själv varit i hans situation men med andra besvär också panikångest osv. Jag kände mig lite som en robot, går upp, jobbar, kommer hem, äter middag, tittar tv går och sover. Vardagen blir monoton och det är inte något kul. Har försökt att iaf någon dag då och då ägna mig åt något jag verkligen tycker är roligt. Bio med min sambo eller en mysig hemmakväll beroende på vad man gillar. Visst alla dagar kan inte vara superroliga och ibland är vardagen fortfarande monoton mycket beroende på att jag ibland helt enkelt är väldigt trött. Men det blir lätt ett dåligt mönster och det är viktigt att bryta det. Vet inte om jag hjälpte dig jättemycket men ville dela med mig lite iaf hoppas på det bästa för erl

Tack så jättemycket för tipsen! Jag har försökt få honom till att börja med någon hobby men han har liksom kommit i det där stadiet då han anser att ingenting är roligt heller :( jag ska verkligen ta till mig tipsen och stå på mig lite mer när han säger nej och hänvisa till att man knte kommer ur det om man inte bryter ett mönster. Tack åter igen! :)

Kanske några samtal med en pyskolog eller kurator kan hjälpa till lite. Låter som han redan är depromerad och dåkan proffessionell hjälp kanske vara bra.

Håller med Hera. Det låter som han kommit till det stadiet då han inte är mottaglig för tips eller förändringar. Han vänder allting till det negativa och då är det svårt att nå fram.

Som anhörig är det oftast ännu svårare för man lyssnar inte på samma sätt på en som står en nära.

Jag tror också att han behöver proffessionell hjälp.

Livet är ju ofta jobba, komma hem, kanske hinna med något kul men oftast inte och sedan sova. Helgerna gör man kanske lite roligare saker.

Men de här vardagarna är ju också livet. De flesta tycker det är tungt emellanåt men accepterar det och trivs kanske med sitt jobb och sina arbetskamrater och njuter av kvällen osv.

Är det en "riktig" depression så har du tyvärr inte en chans att hjälpa honom med själva depressionen. Däremot kan du vara precis hur viktig som helst bara genom att finnas och stötta honom. Min f d man var deprimerad för ett antal år sedan. Det var en hemsk tid som jag faktiskt till stora delar har förträngt…

Men han måste ha vård. Det är i första hand sin husläkare man ska vända sig till. Tyvärr är läkare väldigt olika bra, och en del rent urusla, när det gäller depressioner. Så byt läkare om det inte känns bra!

Jag har hemska minnen från när jag tvingade maken att ringa och han, efter veckor eller mer av tjat och övertalning från mig, slutligen gjorde det och fick höra att "Du är inte deprimerad, för du vet är man det då ringer man inte hit. Då gör man ingenting".

Lycka till!

Hej! Tack för alla tips jag har fått! Jag ska verkligen prata med honom om att han kanske ska söka proffesionell hjälp, detta har jag tänkt på tidigare men har liksom inte sett riktigt hur illa det verkar vara :( Nu verkar han iaf vara mer mottaglig för att starta med en hobby någon gång i veckan efter att vi har pratat ett par ggr om detta sen den kvällen då allt bröt ihop för honom. Så jag hoppas att han kanske kan resa sig efter detta. Jag blev väldigt glad igår, för då tackade han mig för att jag ställde upp och lyssna (klart man gör det) och då kände jag mig lite mindre otillräcklig :) Men detta är ändå något som finns i mina tankar ständigt och jag ska få honom att vända sig till någon utomstående för jag känner även själv att detta är för tungt för mig att handskas med. Och jag ska verkligen tänka på det att ha lite koll på vem han får prata med när han söker hjälp så det inte blir ett rejält bakslag. Tack åter igen! :)

#6 Lycka till. Hoppas han tar till sig det du säger på ett bra sätt och förstår att det kan vara bra för honom och er.

Mina frågor blir: Trivs han med sitt jobb?

Om man nu absolut ska jobba så är det väldigt viktigt?

Jag jobbar som coach för arbetslösa och rätt många börjar att må sämre när de börjar jobba. För att de inte har kul på jobbet helt enkelt.

Trivs han i Uddevalla?

Har ni det bra tillsammans?

Har han det bra med sig själv?

Det är inte svaret jag är ute efter utan har du ställt dessa frågor  till honom?

Är det däremot en riktig depression så är det helt enkelt professionell hjälp han behöver. Boka tid hos vårdcentralen följ med honom dit för risken finns att han mörka för han pallar inte att berrätta hur dåligt han mår. Kräv en remiss till Psyk. Ju längre det går desto värre blir det. Du kan ringa och boka tiden åt honom så att du slipper tjata.

Eller om det inte känns lika "hotfullt"? Kräv en remiss till en kurator. Där kan han nog få hjälp med att avgöra om han behöver en remiss till psyk? Men köerna till dem brukar vara brutala om jag ska vara lite negativ.

Var rädd om varandra!

pEr

Jag skulle skicka iväg honom till en psykolog, omedelbums!! :://

Jag fick själv prata med en spykolog vid depression på vårdcentralen och det var jättedåligt i jämförelse med motagningne på en privatpsykiatrisk klinik jag senare valde att ta en psykolog från. Var som att byta vinter mot sommar. Så är han inte nöjd eller ni inte upplever att ni når dit ni vill-ite blir tagna på allvar etc- så var inte rädda att söka er utanför det "kommunala". De privata klinikerna är ju ofta (kanske alltid?) knutna till landstingey och tar samma kostnad osv.

Tanken på att ne hobby kan öka kvalité på hans liv är rätt tänk men ta honom till någon kunnig: nu. Så får de reda ut. Man är ofta duktig på att förminska sina egna problem och känslor, speciellt inför sin patner. Han är nog medveten om att han är en "börda" om han inte "gör sitt" i ekorrhjulet.

Lycka till!!

Oj här har det hänt en del! Tack så jättemycket för alla råd och tankegångar! Jag och min sambo har suttit ner ett flertal gånger sedan jag skrev detta inlägg och vi har börjat nysta upp en drös av knutar som tydligen låg bakom en del av hans deppande och hans ångest över livet. :) vi har inte skaffat någon hjälp utifrån för jag ville få reda på lite mer först och då började vi prata om allt och det har liksom inte slutats prata sedan dess :) Jag har fått klarare syn på hur han ser på oss tillsammans och hur han ser på sin vardag så nu har vi tagit tag i många av problemen och tex börjat göra speciella saker när vi har ledigt samtidigt tex varje lördagkväll äter vi något "lyxigare" som tex tacos eller ute på restaurang m.m. Och vi pratar om problemen som kommer upp istället för att gå och hålla dom inne (som han tydligen gjort fast jag har trott att vi alltid varit öppna mot varandra) och detta har gjort att han mår bättre än han någonsin gjort under vårt förhållande förutom när han va riktigt nykär. Och vårt förhållande är MYCKET bättre och vi är som nykära igen! Så tack igen och vi är inte klara med vårt arbete för att han ska må bra igen, men är på god väg! Och jag ville dela det med er när ni delat tankar och funderingar och gett råd till mig! Tack igen! Kram på er! :)

Det låter underbart! Grattis och lycka till i framtiden!

Härligt att läsa