Kan inte ge något speciellt råd mer än att även om det är svårast, ska man ta detta irl. Telefon känns lite fegt, "säkrare" men detta är något man ska ta upp med personen irl om du väljer att berätta.

Tycker helt klart att du ska berätta om detta för din sambo. Du får lätta på ditt samvete (lite, i alla fall?) och han får veta sanningen, vilket han har rätt till då han delar sitt liv med dig. 

Jag tycker att du ska vänta och ta det IRL - berättar man över telefon så kan det lätt bli missförstånd och han har lätt till att bara slänga på luren och inte prata med dig mer. Du måste ju få en chans till att förklara så han förstår precis vad det var.

Han har rätt till att få veta sanningen, och då får han också välja hur han väljer att hantera det. Du gjorde ett misstag och det händer säkert många, men då får du även stå ditt kast trots allt. 

Ärlighet är det absolut bästa.

Jag hade antingen gjort slut eller talat om det för honom.  
Blir han arg och sårad över vad du har gjort så får du ta det, du har bara dig själv att skylla.
Har du tur så kanske han kan ha överseende med ditt snedsteg och förlåta dig.

Men gör det när ni träffas, inte via telefon håller jag med de andra om. Det är lättare att förklara och han kan inte lägga på eller ignorera dina samtal.

Man kna vara moraliskt eller beräknande och "smart".

Jag skulle ha avrit det sistnämnda och inte berättat om jag själv vet att detta var ett snedsteg som jag själv kan leva med och hantera (och aldrid mer hähnda).

Men du låter moraliskt och "en bra flicka"som du själv skrev- Ska du ebrätta var då beredd på att det kommer att ta slut.

Ska du berätta- gör det inte innan terminen är slut och du kan finnas DÄR med honom. För både din och hhans skull. Detta är inget man KAN hantera på telefon.

Självklart ska du berätta!

Nu har du gjort ett hemskt misstag, och det får du stå för. Det ska inte sopas under mattan för att du är rädd att det kan förstöra ert förhållande eller att de kommer såra honom. Lite väl sent påtänkt.
Skulle din kille vilja göra slut, så är det hans val och det valet ska han få lov att göra själv. Du gjorde ditt val, och han får göra sitt. Inte mer än rätt.

Hemsk tanke att han inte får veta något, att han kommer fortsätta leva i ovisshet om att du svikit honom och hans förtroende, och att du sluppit konsekvenserna. Och hur skulle man ens kunna ha sex med sin partner när man vet vad man gjort? Jag hade aldrig klarat det!

Bestämmer jag mig för att berätta kommer det bli sanningen och ingen inlindning i lögner. Berättar jag är jag ganska säker på att vårt förhållande kommer ta slut, så min ångest för tillfället är inte att leka med. Jag mår illa och har knappt ätit dessa två dagarna..

Bra fråga om varför jag följde med denna mannen hem. Jag har inget riktigt bra svar på det mer än att jag var ordentligt attraherad av honom. Självklart ligger det mer bakom som kanske är lite svårt att förklara här men jag ska försöka. De senaste året eller kanske även längre sedan har jag och min sambo tappat passionen, vi har hamnat i tristess och slentrian. Vi är båda medvetna om det och har pratat och gråtit och inte riktigt vetat åt vilket håll vårt förhållande är påväg. Jag älskar honom otroligt mycket, men kan inte riktigt skilja på om känslorna jag har för honom är mer vänskapliga. Jag kan inte tänka mig någon bättre pappa till mina framtida barn, osv men det är något som saknas. Vi har stundvis inte haft mer sex än kanske 1 gång i månaden och när vi väl haft sex har det mer varit bara för att. Vi har från början haft ett lugnt och stabilt förhållande, men att tappa passionen nu vid så här unga år känns inte bra.. Hur blir det då med barn och så vidare.  

Man kan även väl säga att jag har tappat bort mig själv lite i förhållandet. Det har varit väldigt intensivt från början, mycket långa resor under inte så romantiska förutsättningar, jobbat på samma ställen osv. Mycket tråkig vardag ihop alltså. Min sambo har alltid idéer vad vi kan göra och det har kommit till en punkt där jag aldrig gör något jag själv vill längre. Det var en av anledningarna till att jag ville åka iväg och studera utomlands. För att få utrymme för mig själv. Dock räknade jag inte med att dras med i det här festandet och nu även otrohet.

Jag har under detta året funderat på om han verkligen är mannen jag ska vara med resten av mitt liv och inte kommit fram till något mer än att jag oavsett inte kommer göra slut för jag känner mig så trygg med honom och vet att bättre man finns inte. Men jag vet inte om jag älskar honom på det sättet längre. Jag vill också gärna ha barn och börjar känna att den biologiska klockan tickar på. Gör jag slut nu kommer jag kanske aldrig hitta en man som jag vill ha en familj med. Jag har alltid fått mycket uppmärksamhet från killar och i och med även mött en del idoiter som bara ser mitt yttre och inget mer.  Så jag vet inte om jag vågar släppa taget om tryggheten när jag vet att jag har en så bra man där hemma..

åh, nu vet jag inte ut eller in.. Har ni några kloka tankar på hur jag ska göra, dela gärna med er.

#6 Det är ju ganska naturligt om en del av gnistan försvinner med åren, har ni gjort något seriöst försök att ändra på det?
Försökt vara mer spontana och romantiska mot varandra?

Kan ju vara så att ni helt enkelt inte har samma känslor för varandra längre men ibland måste man jobba lite för att hålla lågan vid liv också.

Har du pratat med sin sambo om att du vill ha lite frihet att bara få vara du?

#6 Mitt råd är att börja med att berätta sanningen. Sen får ni ta det som det kommer.  Tryggheten du pratar om finns ju inte längre med tanke på det du gjorde, inte för honom i alla fall, och det måste han få veta.

Sanningen kan antingen stärka ert förhållande, om han väljer att förlåta, eller så tar det slut, och kanske för det bästa också med tanke på dina blandade känslor. Att bara stanna för trygghet och för att man inte tror man kommer hitta någon ny i tid känns inte riktigt rätt. Och att du tog steget och var otrogen visar att du faktiskt inte är nöjd där ni är.

Om någon var otrogen mot mig och var säker på att det inte skulle hända igen och att den fortfarande älskade mig. Då skulle jag inte vilja veta! Om jag visst skulle jag ha mycket svårt att få tillbaks tilliten, allt bortkastat och förstört av ett dumt misstag. Enda anledningen för att han skulle berätta då är ju att lätta sina egna skuldkänslor om dom är så stora att de inte går att bära längre.

#9 Om någon skulle vara otrogen mot mig skulle jag definitivt VILJA veta. Varesig det skulle hända igen eller inte så HAR det hänt. Och blir jag sviken vill jag veta det så jag själv kan välja hur jag ska göra.

Blir äcklad av tanken på att min partner har sex med någon annan och sedan hoppar i säng med mig

Sen är jag ju av åsikten att en person som älskar mig aldrig skulle vara otrogen. Jag skulle aldrig kunna göra så mot en person jag älskar.

Håller med Hera.

Otrohet är absolut ett säkert sätt till att på något vis påverka förhållandet negativt, men man ska inte gömma undan det bara för att man kan. Jag önskar självfallet att jag aldrig får höra att min partner har varit med någon annan, men OM han skulle vara det så vill jag hellre veta det än att han ska gå och undanhålla det för mig. 

Kan inte ens förstå hur man kan bära runt på en sådan tanke i bakhuvudet, att man varit med någon annan, och samtidigt vet inte partnern någonting och tror att allt är som vanligt.
Nej fy, då tycker jag hellre att han ska få valet att kämpa för förhållandet trots missödet eller ej, och jag har full förståelse till om han skulle gå sin väg.

Jag skulle aldrig vara så elak emot min partner att jag skulle vara med någon annan, men det är nästan värre att ljuga om det.

Jag känner som #9. JAg har blivit bedragen och jag vill verkligen inte bli det igen. Jag vill inte veta om min man skulle göra ett snedsteg. Det är skillnad på ett snedsteg där personen FÖRSTÅR att hon/han gjort fel och mår dåligt över det och det aldrig mer ska ske. Det gör så ont :/(/

Det är ju jättesvårt att komma över en sådan sak. Sen kan man tala om rättvisa och "rätt och fel" hur mycket man vill.

Är det till 100% säkert att han aldrig får veta något såvid du int ebeättar det- och du är 100% säker på att du aldrig mer ska göra så igen- så skulle jag för er bådas skull begrava det.

Såhär tänkte jag inte innan jag själv blev bedragen. Men ja, ska man dölja sitt snedsteg så ska man kunna leva med det för alltid och aldrig prata om det med någon så att det kommer fram för det skulle tillintiegöra din pojkvän.

Men i mina ögon är detta alltså inte så svart eller vitt. Men om din pojkvän sagt att hanv vil veta sådant så borde du väl berätta det. Men ja, få kan hantera sådant. Du bör vara där med honom.

#12 Jag har också blivit bedragen. Jag vill veta.

Sedan kan man aldrig säga att det är 100% säkert att det aldrig kommer fram till partnern. Dumt att lura sig själv på det viset. Risken finns alltid.

Lögner är skit och borde utrotas. Önskar att alla stod för det de gjorde.

Har inte läst hela tråden men jag ser faktiskt inte överhuvudtaget hur det skulle kunna finnas fler alternativ att fundera över än att berätta det!

Du har varit otrogen, resan kanske har förändrat dig och du utvecklas ev på olika plan men din kille ska väl inte behöva leva i dina lögner bara för att du har gjort fel. Jag tycker att han mmåste få en chans att välja om han vill vara kvar med dig eller gå vidare. Att skaffa hus, barn eller utveckla erat liv tillsammans utan att berätta detta tycker jag skulle vara riktigt bedrövligt.

Min kille var otrogen genom camsex och jag råkade komma på honom, han erkände själv att han inte tänkt berätta något och detta har såklart förstört stora delar av min tillit till honom, men jag valde att ge det en ny chans och det kommer givetvis att ta tid innan det känns okej igen. Hade jag däremot inte fått veta det och levt i en lögn och ev fått reda på det senare eller av någon annan så hade jag aldrig gett det någon ny chans, jag vill absolut ha ärlighet och få veta det av min partner.

Sanningen kan vara hemsk, men det är trots allt den som håller i längden och inget annat.

Håller helt med #5.

#13 jo men det har ju jag med- därav är ju allt inte svart eller vitt Din värl är ju inte bättre/mer existensberättigande än min värld osv :) Men vi vet båda vad vi vill ha/reagerar i en sådan situation. JAg vet att jag inte bör veta, dålever jag hellre kvar i illusionen om den är vattentät- vilket den sm du säger- aldrig kan vara till 100%. Vi lever i så många andra illusioner och felsteg är mänskligt och jag vill helt enkelt inte veta :/ Och det är många som känner som dig, men det är många som resonerar och känner som mig också.

Nej, jag har inte heller påstått att min värld är bättre. :)

Däremot har jag svårt för människor som inte står för det dom gör och som inte är ärliga.

#15 Som du säger så resonerar människor olika men grejen är ju att man inte kan veta hur en annan person resonerar i en sån här situation.

Så jag tycker man borde berätta om man varit otrogen för man kan inte göra valet åt någon annan om de bör få veta eller ej. Det är bara personen som blivit bedragen som kan avgöra om han/hon vill veta eller ej och det är ju omöjligt för någon annan att veta. 
Dvs om man inte hamnat i samma situation förut.

Jag vet, jag hr diskuterat det med min nuvavrande pojkvän tex. "är du otrogen så ska du dölja det sjukt jävla noga" ungefär så. Jag är jätterädd för att bli bedragen och end el av mig resonerar ju väen som andra här i tråden: Valet är ju hans, sanningen är hans rätt för att kunna välja om han vill leva med henne. Samtidigt får otrohet så ofta alldeles för stora proportioner anser jag- jömfört med många "andra svek". Därför står jag fast vid det jag sagt och speciellt att om hon ska berätta så ska det ske in real life- inte över mail eller sådant. för pojkvännen kommer kanske att förlåta henne men om hon är i ett annat land så kommer hana tt börja nojja, svänga, få ångest, må skit och kanske slutligen göra slut pga det.

#18 Otrohet är ett av de största svek jag känner till.

Men jag håller med om att det bör berättas öga mot öga. För hans skull.

Jag tänker lite anorlunda än Hera med flera här. Du träffade din kille när du var säldigt ung och inte hunnit vara "själv" än.  Jag tänker att när ni som du skriver inte haft passionen kvar (när du bara är 25 år!) och du är attraherad av andra, då kanske det (smärtsamt men sant) är så att du är redo att leva livet, inte slå dig ner o skaffa barn.  Jag tycker inte du ska slå på dig själv över vad du gjort och försöka glömma det, utan stå för det inför dig själv, se det som händer med öppna ögon.

Kanske är det mest schyssta att säga till honom att du behöver en paus i eran relation.  Passar kanske rätt bra när du är på annan plats.  Då får ni båda lite tid att tänka o känna efter i.  Och du kan desstutom vara fri och följa din inre äventyrare utan dåligt samvete.

#20 Helt annorlunda tänker vi ju inte :)

"Sanningen kan antingen stärka ert förhållande, om han väljer att förlåta, eller så tar det slut, och kanske för det bästa också med tanke på dina blandade känslor. Att bara stanna för trygghet och för att man inte tror man kommer hitta någon ny i tid känns inte riktigt rätt. Och att du tog steget och var otrogen visar att du faktiskt inte är nöjd där ni är."

Pyromanen och Hera är inne på något bra nu tycker jag. Kanske ni båda behöver det. som Pyromanen säger så är ju detta ett bra tillfälle för det. Kanske ha paus eller "öppet förhållande" då ni är i olika länder och "slipper se" det :s

Leva var för sig redan och sedan se om det finns något intresse kvar alls när du kommer tillbaka till sverige? eller när du känner dig redo för det. "leka av sig" är inte ett hittepå. Jag kände ofta i relatione rnrä jag var yngre- att gräset var grönare på andra sidan- gav dock aldrig efter och var otrogen- men det är jobbigt att känna så.

Nu när jag är mer erfaren and been around- så är jag mycket stabilre och tillfreds inne i själva relationen. Efter fyra år har jag inte ens sneglat på någon annan, det är inte alls intressant :) (man kan ju attraheras, men de tär inte alls på samma  sätt).Man lär sig att uppskatta och VETA vad man faktiskt har. Man lär sig även att allt ögongodis inte var värt det alltid ;)

Förut tänkte jag också att ärlighet var det viktigastei alla lägen. Men nu tycker jag faktiskt att hur man mår och hur andra mår är viktigare. Dvs. vita lögner och undanhållande av sanningar som inte gör någon lyckligare är ok och tom bra.

#23 Tja, man kan ju se det som att det inte gör ens partner lyckligare.. jag ser det som att man skyddar sin egen rygg och fegar från  konsekvenserna.

Om det inte gör ens partner lyckligare, då skulle man låtit bli.

Jag håller med Hera, jag tror man skyddar sig själv mer än sin partner i och med att man inte berättar.

Jag tycker verkligen det är helt fel att fatta ett sådant beslut även om man tror att partnern mår bäst av det. Just för att man inte kan veta hur andra reagerar, om man då inte har gått igenom otrohet som ett hypotetiskt scenario innan.

Själv skulle jag aldrig vara otrogen, jag är 100% på att jag inte skulle kunna vara det. Om min partner var otrogen skulle jag vilja veta det för jag förtjänar bättre än en kille som är otrogen och sedan håller det hemligt.

Om man har svårt för att vara trogen så är man antagligen inte redo för ett förhållande eller känner sig missnöjd med det man har.

Tack för alla tankar. Att läsa vad andra tänker kan ibland få igång ens egna tankar.. De senaste dagarna har varit hemska på alla sätt, och jag vet att jag bara har mig själv att skylla. Jag mår som jag förtjänar, men livet är inte alltid svart på vitt. iaf inte för mig.

Jag har idag haft ett mycket långt samtal med min sambo där i pratade om allt som inte kändes bra i vår relation. Det var mycket känslor och gråt.

Han var och hälsade på mig för några veckor sedan och jag tror att detta besök påverkade mig att följa med denna killen hem.

Jag hade verkligen längtat efter honom, men när han väl kom föll det platt. Det var en kram vid flygplatsen och sedan som om vi sett varandra igår. Detta var efter 2 månader ifrån varandra och jag hade förväntat mig att nu om någongång måste det komma fram lite passion, men så var tyvärr inte fallet. Veckan gick och vi hade sex 2 gånger under den tiden, och även nu kändes det som vi bara gjorde det för att det vore konstigt att inte.

Jag tror detta faktiskt tog rätt hårt på mig, att det inte ens efter 2 månader ifrån varandra fanns någon slags koncentration av känslor. hade jag bara längtat efter det här, det var så konstigt och vi pratade aldrig om det när han var här. Jag ville inte förstöra , men nu ångrar jag mig så mycket att vi inte tog samtalet då. För då kanske jag inte hade varit så dum och varit otrogen.Jag tror att jag på något konstigt sätt jag inte riktigt förstår nu, bara gav upp, slutade tänka klart och bara följde med. Mer som i något destruktivt än att bli tillfredställd.. jag förstår mig inte på mig själv!

Vi pratade även om att vi måste få vårt förhållande att vända uppåt för som sagt, dethar varit dalande de senaste året/åren.. innan gick det mer upp och ner, som det ofta gör i förhållande. Vi pratade även hur och vad vi måste göra åt det. Att vi måste börja prioritera varandra annars kommer det att ta slut. Det var väldigt jobbigt att prata om allt detta när jag vet vad jag har gjort och inte han, men det gick inte att ta det över telefon. .

I det stora hela känns otroheten inte så viktig och jag vet att det är lätt för mig att säga, det är inte jag som blivit bedragen. Jag vet jag slulle tänkt på konsekvenserna tidigare men jag gjorde tyvärr inte det och nu står jag här. Med en sambo som vill att vi ska försöka rädda förhållandet utan att veta att jag svikit honom rejält.

Ångesten som har tryckt har på något konstigt sätt släppt lite efter detta samtalet och jag vet inte om jag ska åka hem och försöka rädda förhållandet utan att blanda in att jag varit otrogen eller vad jag ska. Berättar jag kommer detta försök att rädda förhållandet vara från en helt annan nivå men kanske den enda rätta.

Det här med att säga att en otrohet inte betyder något har för mig fått en annan betydelse. Denna mannen jag var med betyder ingeting men anledningen till att jag var med honom är ytterst viktig. Är det då rätt att såra så fruktansvärt med att säga vad jag gjorde, eller ska man berätta varför jag ville? Ni kanske bara ser det som en ursäkt att inte vara ärlig, men är sanning i alla fall alltid bäst? Jag känner mig inte säker.

Jag tycker du ska berätta. Nej, sanningen är inte alltid det bästa MEN du kan inte avgöra om han mår bäst av att inte veta.
Dessutom har såna här saker en tendens att komma fram. Om inte annat tror jag du kommer få svårt att sluta tänka på det :/

Tyvärr tycker jag det låter lite konstigt att det kändes som det gjorde när ni varit ifrån varandra två månader, känns det som att det går att få liv i erat förhållande igen?

#26 I ditt fall ser jag verkligen att sanningen är bäst.
Har han inte rätt att veta vem han är tillsammans med? Det tycker jag.

Jag tycker du ska vara ärlig, det om något visar att du vill vara seriös. Det visar att du ångrar det, att du ger honom chansen att besluta om han tycker det är värt det eller inte.

Allt annat är bara fegt enligt mig. Då är man rädd för konsekvenserna. Och ärligt talat så har man själv satt sig i den sitsen. "Är det då rätt att såra så fruktansvärt" … Nej, det är inte rätt, men du har redan gjort det.

Hur man än vänder och vrider på det, så kommer ingen kunna övertala mig om att man "skyddar" sin partner. Hade man velat det hade man aldrig gått i säng med någon annan. För mig handlar det bara om att man inte vill förlora det man har, det handlar om en själv. Man vågar inte möta det som kan komma med sanningen.

Bra inlägg Hera

Jag tycker du ska berätta för din partner. Det kan vara den pusselbiten som gör att ni räddar förhållandet, men kan också vara den som gör att det tar slut. Men han har rätt att få tycka och tänka själv om har vill satsa på dig och ert förhållande eller inte, med korten på bordet. Nej sanningen är inte det bästa i vissa fall men det är det rätta.

Men som flera sagt innan ta det inte över telefon utan när du kommer hem.

#28 Jag håller med, att inte tala sanningen i fallet är helt klart fegt. Jag är feg och jäkligt rädd för att förlora vad jag har/hade. Så jag vet helt ärligt inte om jag klarar av att berätta.

Jag är väl medveten om att jag borde tänkt till innan och jag ångrar mig oehört mycket. Men jag kan tyvärr inte ändra vad jag gjort, kunde jag hade jag gjort det. Det känns som en mardröm, jag trodde aldrig innan i fredags att jag skulle ens vara kapabel till att vara otrogen. Jag tycker det är fel och inget rättfärdigare det.

#28 När du skriver:" Har han inte rätt att veta vem han är tillsammans med?" Undrar jag om du anser att jag är någon annan efter att jag varit otrogen. Jag är fortfarande samma människa, men jag har gjort något jag själv inte står för, det är för mig en stor skillnad. Jag har inte gått och blivit någon annan, jag har gjort ett misstag. Han känner mig, men känner inte till alla mina handlingar.

Jag är ingen dålig människa, jag tror inte man blir det pga av att man en gång gått över gränsen och varit otrogen en gång. Jag har helt klart gjort en dålig handling, det är jag väl medveten om. Jag gjorde inte det för att såra min sambo, även om det kommer bli en konsekvens.

Först när jag kom hit var jag bara innerligt glad att jag hade min sambo hemma för allt här kändes så långt ifrån min verklighet hemma. Detta luckrades så småningen upp och jag började trivas här med det "nya".Sedan var han på besök och allt jag hoppades på slogs i spillror, att vi faktiskt behövde lite tid ifrån varandra och att passionen skulle vara där. Så var det uppenbarligen inte, så jag spårade ut.

Jag är uppenbarligen inte en så stark mot förändringar i min omgivning som jag hade hoppats. När jag var yngre var jag väldigt lättpåverkad av vänner och så men min sambo fick mig att växa och tro på mig själv och våga välja själv. Utan honom fungerade tdligen inte detta och jag följde strömmen och det resulterade i att jag var otrogen. Jag bara önskade jag kunde fattat att det för allt guld i småland inte var värt det!!

#30 Jag anser inte att du är samma människa som du var före otroheten. Inte helt och hållet. Därmed inte sagt att du är en helt annan person. Men en liten (eller stor beroende på hur man ser det) del har förändrats. Du skrev ju själv att du fram till i fredes inte trodde du kunde vara otrogen.

Och får han inte veta om otroheten, så vet han inte längre riktigt vem han är tillsammans med, då våra handlingar faktiskt gör oss till oss.

Det är ju trots allt det vi gör här i livet, våra val, våra handlingar, som gör oss till de personer vi är.

Jag håller helt och hållet med #28 och #30.

Jag anser att det är sig själv man försöker skydda om man inte berättar och det är bara fegt. Berättar man det så visar man att man ångrar sig, berättar man inte så visar det att man inte ångrar sig speciellt mycket (iaf inte tillräckligt mycket för att bry sig om sin partner). Alla borde ha rätt att veta vem de lever med och jag tycker inte att man är precis samma person som innan. Ens val formar om ens person mer eller mindre beroende på vad man gör. Man måste stå för sina handlingar, ta konsekvenserna och inte alltid tänka på sig själv.

Ser ingen som helst anledning att berätta om otroheten. Kommer bara att medföra att din kille blir ledsen och inte kommer att lita på dig längre.

Om min partner varit otrogen vid ett enstaka tillfälle vill jag inte veta om det. Vem blir lyckligare av det???

Tänk efter ordentligt om du är rädd om ditt förhållande!!!!

Ofta kan ärlighet göra mera skada än nytta.

har ni pratat något om otrohet innan?

Om ni hjar det kanske du har fått en hint om vad han ser som otrohet och vad han tycker om det. Jag har sagt till min sambo att jag inte vill veta om det var ett misstaf som aldrig skulle upprepas.

Är du verkligen säker på att du vill ha honom skulle jag verkligen tveka om att bertätta. Men är du osäker på dina känslor, det verkar vara så, skulle du kanske berätta. Då kan ni gemensamt ta ett beslut om att ta en paus/göra slut/ fortsätyta och satsa.

Det här kommer att gnaga innerst inne i dig årtal framöver om du inte berättar. Det är ingen rolig känsla.

Jag tycker inte nödvändigtvis att du måste berätta. Är säker på att det finns fall där det gör mer skada än nytta.  Du skriver att själva det du gjorde med denhär mannen inte har någon särskild betydelse, men att det hände och att ni har en rejäl kris i relationen det är viktigt.  Att du haft sex med en "främling" är altså ett symptom på problemet, inte  problemet.  Om du berättar är det stor risk att fokus hamnar på den detaljen istället. Att en kvälls fysisk vara med nån annan plötsligt blir det stora problemet och du den skyldiga. Det är fel fokus.  Problemet fanns innan och ni lyckades inte prata om det ordenligtligt. Och båda har sin del i varför ni haft ett problem ett tag och inte gjort något åt det.

Pyromanen framför det jag tänker på ett väldigt bra sätt, och som du säger själv TS- du är inte en annan person pga otroheten (många lägger stor fokus/vikt vid just SEX med en annan)-(blir man en annan person om man sviker sin partner på andra sätt- tex läser loggar, dagbok, kollar sms? Nej, det brukar man inte bli- men det är ett svek minst lika stort i mina ögon!) och fokus blir på fel sak-

dvs att DU hade sex med någon annan, att DU SVEK din kille. Men det är ju relationen som har problem, du (och kankse även han?) som har tvivel och det är mänskligt att göra fel. Du är inte notoriskt sexberoende och _måste_ ha sex med främlingar för att du har en sjuk drivkraft och tänder på att såra din partner, right? :)

Detta är en engångsgrej, du är en av tjejerna som skrivit här i tråden "jag skulle aldrig vara otrogen!", men du var det- du kunde inte se det komma. Även om du vrit kille så skulle jag säga samma sak. Folk gör misstag… ingne i denna tråd känner din sambo som du gör. Om du tror att han kan hantera denna information så kanske det är bäst för er att du berättar- men jag själv hör ju till dem som blivit bedragen av någon man älskar och jag vill inte veta en sådan sak… inte om min partner aldrig gör om det. Då vill jag hellre leva i lycklig(falsk?) ovisshet.

Efterosm allt detta skedde utomlands och med en man som inte är någon du har speciellt mycke kontakt med- och om du håller det mellan er två och får honom att försåt allvaret- så är ju risken rätt liten att din särbo får veta något. Frågan är om du klarar av att begrava det?

Andra säger att du inte kan leva med det, men det är bara du som kan avgöra och veta det.

#35  Kanske kommer det gnaga. Mer eller mindre. Men om hon berättar kanske det kommer gnaga i honom i åratal istället. Eftersom det är hon som "gjort" felsteget är det väl mest rättvist om det gnagar i henne. Kanske nåt att ha med i sina överväganden.  Fast egetnligen tycker jag om 100% ärlighet i en relation.  Det har nog inte riktigt varit det ett tag i TS relation, för då skulle de ju inte la låtit det gå så länge utan att försöka blåsa liv i det dom hadde.

Det börjar närma sig at jag ska åka hem och jag har fortfarnde inte bestämt mig för vad jag ska göra. Jag bestämmer mig, men ändrar mig igen. Vi pratar mer eller mindre varje dag och nu vill jag inget annat än hem.Men allt jag säger känns falskt.

Jag har medvetet dragit ut på min hemresa för att jag inte vet hur jag ska hantera det. Först ville jag inte komma hem till jul för jag ville inte förstöra julen, sedan ville jag inte komme till nyår, för jag vill inte låsas vara det glada, perfekta paret på festen vi är bjudna på.

Jag undviker helt enkelt att ta i tu med problemet, vare sig jag bestämmer mig för att berätta eller inte. Så gnager i mig det gör det allt. Vad jag gjorde känns ju längre tid som går bara dummare och dummare. Jag kan inte förstå hur jag tänkte.

Jag har börjat må riktigt dåligt här, slutat träna, äter jätte lite, sover alldeles för lite. Jag brukar alltid ha ordning och reda, men jag bryr mig inte alls hur det ser ut här längre, bryr mig för övrigt inte om något, känner mig helt orkeslös och slut på motivation.. Jag undviker att prata med min familj, mina vänner där hemma. Jag vet inte om jag gör detta för att på något sätt straffa mig själv, eller vad som händer. Jag vill mest bara sitta ensam och inte göra något alls.

Min sambo säger varje gång jag pratar med honom att han tycker jag kan komma hem nu, att han saknar mig. Men jag vet inte vad jag ska säga tillbaka. Jag saknar honom, men det känns fel att säga att jag saknar honom och att jag vill hem (även om jag vill) när jag vet att bstämmer jag mig för att berätta raseras allt när jag kommer hem. Allt jag säger känns som en lögn, även om det är sanning.

jag vet inte in eller ut.

Vi har inte tidigare pratat om otrohet, mer än att han drar gränsen för otrohet vid fysisk kontakt och med det menas att kyssas med någon annan. Om ha nvill veta eller inte har vi aldrig prata om, ingen av oss har nog tänkt att det någonsin skulle vara aktuellt. Men det blev det..

Tack för att ni skrivit era tankar om vad jag borde göra.