Hur ska jag göra?
Jag skulle behöva råd om hur jag ska göra med min relation med min mamma..
För bara några månader sen så slängde hon ut mig (det skulle hon själv aldrig erkänna) och jag bor nu hos min pojkvän några mil därifrån.
Vi blev sams för ett tag sen och då började hon ringa hela tiden och ville att jag skulle hälsa på och passa min halvlillasyster hela tiden vilket jag HATAR för jag känner mig utnyttjad.
Bara för ungefär en vecka sen ringde hon (jag svarade inte då jag vet att det alltid är om att hälsa på eller att passa systern) men så lämnar hon ett meddelande att hon ville prata med mig om något. Jag ringer upp och hon frågar om jag vill hälsa på, jag säger nej (för en gångs skull) och säger att jag är trött. Då kommer hon med sina anklagelser om att "vi är som bortglömda" "jag blir ledsen när du aldrig hälsar på" och bla bla bla + att det är dålig teckning så jag knappt hör och helt plötsligt har hon lagt på :S hon är nu säkert sur på mig för hon har inte hört av sig som hon brukar göra.
Jag känner att jag inte orkar med min släkt just nu för alla är så jävla PÅ >.< jag vill bara bli lämnad ifred och inte ha dem som gamar över mig som om jag vore 10…(är snart 19)
Det har varit konstig stämning när jag hälsat på mamma och min halvlillasyster (som är bortskämd) försöker hela tiden ta uppmärksamheten från mig när jag är där (för en gångs skull). Hon kan liksom helt plötligt inte läsa och vill ha mammas hjälp att läsa på en lapp som bara hänger på kylskåpet O.o jag vet att hon kan läsa, hon är snart 9 och hon ska kunna läsa för jag har själv hört henne. Och sen kan hon helt plötsligt inte med mikron och vill ha hjälp med den när mamma pratar med mig..
Min mamma som person, hon är ett ego rent ut sagt.. om någon annan mår dåligt ska hon alltid jämföra med sig själv och skäller ut en över att man själv mår dåligt, Hon ser det typ såhär: Man kan inte må dåligt om man inte har det sämre än mig själv (mamma då). Hon är ett städfreak, det får inte ens ligga en bok på tvbordet utan att hon flippar.. hon klagade på att mina djur luktade, ja som om inte hennes katt hade släppt stora illaluktande skitar vid trappan..de luktade inte skit?! O.o Hon började till och med skälla ut mig för att det låg mat i vasken som jag inte hade hunnit se ens + att det inte va mina matrester.. jag fick skiten för vad någon annan gjort och då fick jag luft och skällde ut henne istället. Ens helgen ska man va hemma och andra inte och vet ni varför? Jo för en utan 4 helger är hon barnfri OM inte jag är hemma, hon vill vara hemma själv den helgen utan mig där. Och hon vill att man ska va hemma på helgerna då hon ska iväg med jobbet eller något liknande för då kan jag ju passa lillasystern -.- dubbelmoral heeela tiden..
Hur jag blev utslängd, jo det började med att jag sa att mitt sommarjobb tåg kål på mig, hade ont och var trött hela tiden. Hon sa att jag itne skulle klaga men vafan, ska jag ljuga? Hon har alltid varit noga med att hon själv ska få säga vad hon tycker men när jag gör det..då duger det inte -.- Hon skrek på mig medans jag grät över jobbet men denna gången tjabbade jag tillbaka, till slut sa hon att mina djur skulle ut ifrån huset, men jag fortsatte, till slut sa hon att jag också skulle ut sen gick hon. Då sa jag till min pojkvän att nu packar vi och sticker härifrån.. vi packade och fick hjälp av en kompis därifrån, min mamma stod i dörröppningen och sa att jag var barnslig som gjorde såhär.. det va väl ändå hon som sa allt, hon sa att jag skulle ut O.o jag är glad att jag kom därifrån för allt bråk låg bara där och blev större och större och den dagen sprack det och jag orkade inte med henne mer.
Nu undrar jag hur jag ska göra för jag vill ju kunna ha kontakt med min mamma som en vuxen människa MEN jag orkar inte med att hon vill att jag hälsar på och passar den där skitungen till halvlillasyster -.- hur ska jag göra för att få det som jag vill? Jag vill inte ha alla kring hörnet som ringer hela tiden, jag har ett eget liv att bry mig om. När jag säger "alla" menar jag inklusivev min farmor som också ringer och skriver sms heeela tiden >.<
Ursäkta om det blev långt men jag behövde verkligen skriva av mig detta..
//Forgetful
Hej!
Jag har precis läst allt du skrivit, och det låter som din mamma vill ha någon att slå över allt ansvar på. Hon säger saker utan att riktigt tänka sig för. Och på det sätt hon behandlar dig är inte rätt.
Din halvlillasyster verkar vilja ta uppmärksamheten hela tiden, när du har den av din mamma. Hon säger att hon inte kan med vissa saker för att hon vet att då din mamma kommer att hjälpa henne, fast det egentligen inte behövs.
Finns det ingen annan i din familj/släkt som kan passa din halvlillasyster? Bara för att din mamma vill vara barnledig och fri på helgerna så ska hon inte lassa över ansvaret på dig, du är ju också ung och måste få göra allt som du vill. Inte vara hennes barnvakt.
Jag tror att du tog rätt beslut i att flytta därifrån, eftersom att ni inte verkar kunna vara under samma tak utan alla dessa bråk. Ibland behöver man distans till varandra, för att kunna få andrum och tänka ifred utan att någon annan lägger sig i.
Du kan försöka med att skriva ett brev till din mamma och lista upp det du tycker ni ska ändra på. Vad du vill och hur ni ska försöka lösa det för allas bästa.
Jag förstår inte varför hon skulle skrika på dig när du sa att du inte orkade med ditt sommarjobb… och med hennes maniska städande.. Varför tror du hon gör så? Tar hon ut sina problem på alla andra än att faktiskt försöka jobba med sina egna problem?
Hoppas det här kan vara till någon hjälp! Skriver gärna mer och försöker komma med råd och tips om du behöver.
/Nattugglan
~ Alla människor har ett hjärta, men storleken varierar. ~
Kör med raka kort. Berätta precis varför du inte vill passa barnet, varför du inte orkar hälsa på osv. Finns inget annat sätt. Sen är det upp till din mamma att ta det osm en vuxen och försöka ändra på situationen,eller så fortsätter hon som innan och då ser jag ingen anledning till att du ska behöva slösa tid på att må dåligt över det.
#1 Jag har frågat henne om inte någon annan kan passa systern, då säger hon att Dan finns (min morbror) men hon gillar inte att fråga honom om det -.- men mig.. mig kan man fråga hur mycket som helst >.< hon lägger verkligen all skit på alla andra.. när hon betalade räkningarna så kunde man knappt prata med henne för hon va så sur när hon knappt hade pengar kvar -.- men ändå kunde hon gå och köpa saker till sig själv och systern.. min mamma ÄLSKAR att låna pengar och köpa saker för pengar hon egentligen inte har.. hon opererade brösten för 32 000 fastän hon satt där och va sur över räkningar hon hade.. hon FICK 50 000 av sin svärfar och hon åkte till turkiet för dem, ja hon är typ handlarberoende om man nu kan vara det O.o Min (äkta) lillebror bor hos mamma ibland, han fick också nog av henne och flyttade till pappa men nu är hans flickvän i växjö så han är hos henne ibland och då blir förstås han också utnyttjad med passandet :/
Min mamma ringde nyss, men jag kunde inte svara då jag piercade tungan igår och pratar gärna inte + att jag vet hur samtalet kommer se ut.. jag komemr få skäll för att jag inte ringt… -.-
#2 Det är svårt att göra det med min mamma :/ att säga något sånt till henne direkt innebär att jag ska kommer få skit tillslut.. jag vet att jag har blivit arg på henne flera gånger och sagt ifrån men på något sätt tycker inte hon att jag har rätt och säger emot >.< jag vill verkligen inte behöva må dåligt över henne hela tiden, jag kommer ihåg när jag kom hem från skolan så var första tanken "vad ska jag nu städa för något så att mamma inte blir sur och får utbrott när hon kommer hem?", det var inte kul att behöva tänka.. jag isolerade mig själv från vänner och det märkte jag nu när jag flyttade till pojkvännen. Jag ville aldrig gå ut, bara sitta inne och glo på datan och nu är jag nästan med kompisar var/varannan dag. Min mamma tyckte att jag skulle gå ut och göra saker men när man väl gjorde det så kom denhär i fejjan "Du måste komma hem och gå ut med din hund innan, "lillasyster" klarar inte det" men NU kan hon gå till skolan själv och gå ut med hundar hur mycket som helst själv -.- sen fick jag inte sova över hos pojkvännen en dag extra för då var ju min mamma tvungen att stiga upp sisådär 1-10 minuter extra för att gå ut med hunden -.- shiiit va jobbigt! Hon stiger fan upp 45 minuter tidigare för att "lillasyster" inte ens kan ta fram flingor själv, borsta håret och är så jävla slö så det inte är sant.. tro mig hon tar säkert 20 minuter på sig att bara klä på sig kläder som hon redan lagt fram dagen innan… jag vill ju säga allt till min mamma, men jag vet att jag kommer få skiten över mig och jag kommer börja gråta för jag är så känslig.. Hon har till och med hånat mig en gång när vi pratade i teelfon och jag grät.. hon hörde att jag grät hon då sa hon "Åååh blev det jobbigt nu? och det va inte med en snäll ton så då sa jag till henne att hur fan kan hon sitta där och håna sitt egna baarn när det gråter?? Det är bara sjukt… och hon undrar varför hon inte har hittat någon kille…… o.Ô
//Forgetful
Skönt att du kommit därifrån! Din mamma låter som en hemsk människa ärligt talat och jag kan säga att min mormor är likadan på vissa sätt. Egoistisk ända in i märgen.
Jag säger som Hera, raka puckar är enda sättet. Människor som din mamma kommer aldrig att ändra på sig, de kommer aldrig att fatta hur deras egna beteende skapar negativa konsekvenser. De kommer alltid att skylla på andra och bråka, även om de själva blir ledsna av det.
Jag tror personligen att enda sättet för dig att skapa en någorlunda relation med henne är att vara stenhård med vad du vill och inte vill. Sätta tydliga gränser och hålla på det.
Du gör redan ett bra jobb som säger ifrån, och med tiden lär hon sig att det inte funkar att bete sig som hon gör. Hon kommer inte ändras som person, men hon kan ändra sitt sätt mot dig. Lite som att träna ett djur, om du ursäktar liknelsen.
Sedan kan du även byta telefonnummer ifall du verkligen vill ha lite andrum. Kanske kan de få numret senare, om du vill.
De som hört om henne har tyckt att hon verkar sjuk :/ jag tar inte illa upp vad ni än säger om henne för jag tycker själv inte om henne. Min mormor är nästan likadan som hon. Båda kan komma fram till en och säga "har du gått upp i vikt?" :S det är ingen fråga jag vill ha precis… hon klagade på att jag hade färgat håret mörkt för mina hårstrån syndes på golvet då -.- jag tror inte hon kan se igenom sin egoism och hon skulle aldrig erkänna att hon är som hon är. Hon har sagt till oss att vi ska säga till henne om hon behandlar oss barn olika.. det roliga är att om man hade sagt något så hade man blivit utskälld.. det är jobbigt att ta upp sånthär med min mamma för jag börjar alltid gråta och då känns det som om hon ser ner på mig ännu mer och passar på att trampa på en.. min pojkvän tycker inte om henne alls längre för han såg hur ledsen jag blev den dagen, han har ju typ sett och hört allt med så han tycker att jag ska skita helt i henne, men hon är ändå min mamma… för min del vill jag inte s'ga upp kontakten helt men ändå rätt mycket. Man behöver liksom inte fira jul ihop men man kan köpa presenter till varandra, inte mer..
//Forgetful
Starta ny diskussion