Jag är förvisso bara 18 år och har inte speciellt mycket livserfarenhet..

Men jag måste få säga några ord 

Deppa för guds skull inte ihop! Det handlar inte om hur många förhållanden man haft, det är ingen tävling. Själv har jag haft några pojkvänner men jösses vad jag önskar att jag sluppit några av dom idag. Att vara 2 kan vara hur underbart och mysigt som helst, men även friheten av att få vara ensam ibland kan göra enormt mycket!

Jag är en sån person som behöver ensamtid ibland och det är toppen nu när jag och pojkvännen har ett distansförhållande. Jag kan liksom göra det jag vill i min vardag utan att planera efter 2 (vilket jag gärna gör också men du förstår nog vad jag menar)..

Precis som du är jag även en årstidsmänniska (verkar som det?) och höstern/vintern blir även för mig de månaderna jag drar upp allt det dåliga för ofta. Men så fort snön smält, fåglarna börjar kvitta och solen titta fram så vänder allting.. Jag blir helt enkelt glad, positiv, framåt och spontan under våren och sommaren.

Såg att du nämde ordet offerkofta, har du lyssnat på "Mia Törnblom - Självkänsla nu"? den är så ENORMT bra om man har brist på självkänsla. Varje gång jag behöver lite ego boost och pepp så är det denna ljudbok jag drar igång innan jag ska sova 

Försök även att sysselsätta dig med något du tycker är kul, eller något som du alltid velat testa.. Kanske vill du designa något, börja scrap-booka, baka eller vad som helst.. Det kommer hålla dig på andra tankar samtidigt som du får ut någonting som du förhoppningsvis är nöjd över (ökar ju självkänslan över att du duger!)

Usch… Detta var förmodligen världens sämsta pepp/inlägg jag skrivit.. Men jag sänder dig en stor kram och hoppas verkligen du kommer på benen igen, DU duger precis som du är och DU är underbar på alla sett och vis..

Kram, Elina

Haha, nejdå, inte var det världens sämsta pepp inte! :) Tack för omtanken!

Näe, jag deppar väl inte ihop totalt, även om jag visst inte tycker att livet är sådär jätte-hilarious just nu. Även jag är en person med stort frihetsbehov - men nu har jag gjort det, i så många år, att jag börjar lite lessna på den där friheten. Även ensamhet tycker jag om, men det är när det är vald ensamhet och inte ovald. Så att säga.

Och jo, jag har en hel del intressen - även om jag är student så jag är för fattig för att utöva de flesta, haha, men det är liksom så… Förbannat trist att göra allt själv. Helt enkelt. Vill dela livet med någon, upplevelserna med någon. Om så bara att kolla TV ihop, liksom. Och så har jag min kära vovve som är mitt <3

Självkänslan är faktiskt enormt mkt bättre idag än den var förr, jag känner att jag duger och att jag är bra (har lyssnat lite på Mia, men jag har lite svårt för hennes röst och dialekt, ähm. Däremot gått i terapi för ett par år sedan).

Och jo, årstidsmänniska, sannerligen! :) Känner igen det du skriver om det, starkt. Knaprar D-vitamin så det heter duga just nu! (Faktiskt kanonbra och kan ta udden av en hel del, bl. a den enorma tröttheten, men det är ett helt annat ämne.)

Ska väl erkänna att gårdagen inte var en av de bra dagarna heller, hade suttit själv hemma i läggan hela dagen och då går grubblerierna igång på högvarv…

Men återigen: Tack för pepp och omtanke! *blev glad*

Kram tillbaks! :)

…måste förresten tillägga: Nej, det är absolut ingen tävling, men nog är det så att jag visst jämför mig med folk, särskilt de i min egen ålder. Visst gör jag det. Vare sig jag vill eller ej. På gott och ont. Dumt, måhända, men ma ä' ju int' mer än männisch. Typ.

Kram igen :)

Jag är född samma år som du och känner mkt väl igen det du beskriver med att samhället är uppbyggt för tvåsamhet. Jag har visserligen en pojkvän, men han bor i Schweiz och är därför inte en del av min vardag och är därför väldigt, väldigt ensam. Tjejer i min ålder har ofta skaffat familj och det finns inte särskilt att umgås med under kvällar och helger.

Jag har haft ganska mga förhållanden, men inga av dem har varit särskilt seriösa - och de flesta har dessutom varit på distans. Jag har aldrig bott sambo eller delat en vardag med min partner. Så, nej; du är inte ensam.

Russin: Nä.. Vald ensamhet är aldrig en rolig ensamhet så där håller jag med dig till fullo!

Förstår att du vill ha någon att dela de vardagliga sakerna med, det är ju trots allt supermys att ha någon att krypa upp bredvid i soffan framför en film 

Känner igen mig!! Och jag är 27 år.. Väldigt många av mina vänner har flera barn och vill inte ut och festa längre som vi gjorde förr. Därför blir det så att inte jag heller kommer ut. Bor i en liten håla så alla "bra" killar är upptagna känns det som. Trivs dock ganska bra själv, lite för bra är jag rädd.. :/ För jag vill ju ha barn och man. Och tiden den går……

Nej och för sent är det väl inte är du bara 30+ så är du ju ung. Jag har träffat min första seriösa pojkvän (via en dejtingsite) och jag är 40år.

(och jo jag vet hur det är att söka och inte finna ironiskt sett hittade ju jag nån i våras efter runt 6mån sökande och dejtande, som också hade ADHD som dock var nykterist men han var för knäpp. La upp en ny profil i august,i i september hittade jag en annan nykterist (?) men som är otroligt rar och verkligen menar allvar och inte är en knäppis så nu har jag en ny pojkvän som är ungefär lika gammal som mig så man kan ha tur och hitta vad man söker på dejtingsiter. Men man kan dock behöva söka ett bra tag ibland)

3# Jamska?

Känner igen mig i tankegångarna.

Jag tycker inte du ska fokusera på att du är 32 och inte haft en seriös relation, försök istället vara glad över att du äntligen är så stark att du är redo nu!
Visst, en del blir redo när de är 15, andra när de är 20, men vad gör det. Det viktiga är att DU är redo nu, att DU kan låta dig älskas av någon annan. Det spelar ingen roll hur många förhållanden andra haft under den tid du försökt finna dig själv.

Det kan ju ta ett tag att hitta rätt person och om du relativt nyligen blivit redo så är det ju inte så konstigt att du inte hittat något än.

Det är lite klyscha, men det händer ofta på något vänster när man inte förväntar sig det! VIPS så är man tok kär och har en mysig famn att kunna krypa upp i.

Folk som haft problem med självkänsla blir ofta väldigt ödmjuka när de mår bätre, du verkar vara trevlig och även fast du är lite deppig så märks det att du har humor!
Så oroa dig inte, jag tror säkert du kommer hitta någon.

#0: Jag vet exakt hur det är. Blev själv singel nu i april strax innan jag skulle fylla 30 och ja självklart börjar man fundera på hur det här ska sluta. Kommer man att hitta en kille i framtiden eller kommer jag få leva själv resten av livet?

Nackdelen är att jag har många som är intresserad av mig, men ingen som jag känner likadant för. =( Så det gör ju inte livet lättare för det. Är för snäll oxå så blir ju inte att man säger nej heller. (nu syftar jag inte på sex)

Har mina mörka stunder, men mina vänner gör att jag håller mig uppe och ser det något så när ljust ändå.

Jag hoppas och tror att den dagen jag är redo för ett förhållande igen kommer han finnas där. Så länge jag letar kommer jag nog inte finna heller känns det som just nu.

Hmm vet inte om du blir så mycket klokar på det jag har att säga.