Jag tror det är väldigt svårt (omöjligt?) att hitta "den perfekta mannen" utan fel och brister. Man får väga för- och nackdelar mot varandra men tycker ändå att man måste gå på magkänslan. Jag inbillar mig att man vet om det är den rätta eller inte. Fråga dig själv om det är mannen du vill dela ditt liv med och känner du dig tveksam är han nog inte den rätta för dig. I ett förhållanden var jag inte ärlig mot mig själv, jag var mer kär i kärleken än i honom.. Han var mysig, älskade att kramas och gosa, var romantisk och jag kände att jag alltid kom först för honom. Jätte gullig kille men jag älskade inte honom på riktigt. Det kände jag lite hela tiden men ville inte inse det för jag hade ju alltid velat ha en romantisk kille. Till slut höll det inte för jag irriterade mig mer och mer på honom, var ofta sur och arg så vi gjorde slut. Men lyssna vad ditt hjärta säger så tror jag det blir bra! :-)

Övertygad om att det alltid finns saker man tycker mindre om och lika övertygad om att jag själv har sidor som andra tycker mindre om. Ingen är perfekt. Däremot kan det vara olika vilka saker nån stör sig på hos mig - beroende på vem det är.  Och liksom man själv vill älskas för den man är så får man lära sig älska nån annan för den den är.  Och så får man blir bra på att kommunicera för att hantera det så bra som möjligt.  Om min man stör sig jättemycket på att jag glömmer släcka lamporna efter mig, då kan jag ju faktiskt försöka bli bättre på att komma ihåg det och om jag verkligen försöker då behöver han inte bli arg när jag änddå glömmer det för han vet att jag verkligen försöker. Varemot andra saker kanske inte går att ändra på utan tillhör personlighet… Säg att den ena är morgontrött och skitsur fram till 11 på dagen, är född så och varit så hela livet. Då kanske man kan lägga upp sin vardag så man inte har så mycket med varandra att göra på mornarna och definitivt inte pratar om viktiga eller känsliga saker den tiden på dagen. Ja, på något sätt få dom svaga punkterna så små som möjliga och lyfta fram det bra så mycket som möjligt.

Störtkär kan jag inte påstå jag är hela tiden (12 år med samma). Men ännu mer störtkär periodvis, passionen går i vågor. Och uppfylld av en djup kärlekskänsla. Och dendär kärlekskänslan finns där på botten som någon sorts fundament som gör att även när man blir osams över saker eller är inne i en period med sjukdom, sorg,  eller alldels för mycket arbete o vardagstristess, så finns dendär kärleken där i fundamentet og ger både trygghet, värme, tillit och en vetskap om att allt är bra även om vardagen just nu kanske är mindre kul.

ooh känner igen det där. Alla killar, Jag har tröttnat p det hela. jag är ingen bra flickvän då jag gillar frihet. inte friheten att ligga runt utan friheten att kunna få vara ensam . Oftast så vill killen. klänga umgås och ha en naken dygnet runt. Det är så störande.

Jag vill göra saker men men

Därför är förhållande grejen över för min del. singel och lycklig

I början kände jag mig väldigt kär, längtade nästan ihjäl mig mellan dagarna vi inte sågs. Jag skrev på Lunarstorm redan en månad efter att vi träffats att detta är mannen jag kommer leva med, så nog visste jag allt :) Gällande bristerna så tror jag att om man verkligen älskar nån så ger man blanka sjuttan i dennes fel o brister. Man älskar dem ändå :)

jag tror att om man börjar hitta fel och brister redan i nykärfasen kanske det inte är den personen man kommer leva sitt liv med… jag har aldrig fixat att vara med någon som jag inte är nästan uppe i det blå kär i. det går helt enkelt bara inte.

när jag träffade min sambo och fästman blev jag i stort sett odräglig mot alla. jag kunde knappt vara ifrån honom en sekund och vise versa. när jag satt med mina vänner utan honom var jag som en övergiven hundvalp tills han kom och hämtade mig. jag kan säga att jag tappade en del vänner under den perioden, men det var lite som om man lämnade en del av sig själv varje gång vi skildes åt. i efterhand har jag fått ta tag i mig själv och be alla vänner jag sårade om ursäkt, för det var inte okej. men hade jag fått göra allt en gång till vet jag att det hade gått på exakt samma sätt.

idag, snart 5,5 år efter att vi blev tillsammans och ett år som förlovade är det inte alls lika explosivt och galet, men jag har känner det fortfarande som om jag lämnar en liten del av mig kvar hos honom när vi är isär. om nykärlek är en atombomb är kärleken efter som en lavaflod. mer trögflytande, stabil, stilla, men stark nog att vända upp och ner på allt om det krävs. jag vet att jag kommer vara med honom resten av mitt liv, även om den rationella delen av mig också vet att det mycket väl kan ändras. han känns som en förlängning av mig själv. han är en så stor del av mitt liv att jag tror att jag skulle gå under om han inte fanns. jag vet att han inte är perfekt, det är inte jag heller, och jag kan bli tokig på honom för vissa små saker som han har för sig, men vad gör det i det stora hela. jag älskar honom, och jag kommer alltid älska honom. han är mannen jag kommer gifta mig med, far till mina framtida barn och personen som jag hoppas få leva mina sista år med.

visst finns det dagar när man bara vill sätta sig i bilen med katterna och flytta hem till föräldrarna igen. det kommer man nog inte ifrån i en familj. det är väl personerna som man älskar mest som också kan göra en mest tokig. och visst bråkar vi också då och då, även om det inte är vare sig speciellt ofta eller speciellt mycket. vi jobbar båda två ständigt med kompromisser och gemensamma lösningar på problem i vår relation, och det tror jag är en av anledningarna till att vi klarar oss så bra tillsammans.