Jag har en vän som jag har känt så länge jag kan minnas. Vi har alltid ställt upp på varandra och känner varandra utan och innan. Eller tja, så var det iaf… Dom senaste åren har han haft personliga problem som han har brottats med. Jag har ställt upp och stöttat och hjälp så mycket jag kunnat och t.o.m. räddat hans liv en gång. Men nu har jag fått nog! Han klarar så mycket mer än han tror, men det är alltid jag som får fixa när han vill att vi ska göra något tillsammans. Han kan fixa själv, det visade han klart och tydligt när han tog sig in på en skola på annan ort, fixade lägenhet och flyttade ner dit helt själv. Men när han ville fira jul hos en gemensam vän och jag inte kunde så kunde inte han heller för han kunde inte beställa tågbiljett själv!?

Fast problemet ligger mer i hur han är. Han säger att han har lärt sig acceptera sigsjälv och sina problem. Fast i själva verket har han bara börjat betrakta alla som inte är som honom som idioter. Jag är inte som honom… Jag är normal, vill leva ett normalt liv med mina vänner och, om jag hittar någon, min pojkvän. Han skulle aldrig acceptera en pojkvän, han kan inte ens acceptera mina vänner. Dom är inte som han och alltså helt dumma i huvudet, vilket han gärna försöker smyga in här och där när man pratar med honom. Att jag dessutom träffat några av dom via nätet gör mig till naiv idoiot och dom till galna mördare (han tjatar fortfarande om hur korkad jag var som tågluffade i europa med en tjej jag träffat på nätet). Jag har ljugit om saker för att han inte ska bli arg/svartsjuk. Han kan inte acceptera hur jag är heller. När jag var ner och hälsade på för ett par veckor sen var det bara en massa tjat om hur fel jag gjorde och hur jobbigt det var att ha någon som bodde hos honom. Han sa det inte rakt ut, men jag förstod andemeningen. Det värsta var väl när jag inte fick luta ansiktet mot kanten på soffan för det kunde bli fettfläckar. Eller när han började bråka om att jag inte hade duschat på 2-3 dar (jag hade inga rena kläder för han hade inte bokat någon tvättid). Sen gjorde jag visst fel när jag skulle tvätta också, vilket ju också var tvunget att bråkas om…

Kontentan av det hela var att när jag åke därifrån bestämde jag mig för att aldrig komma tillbaka.

Ok, så nu har jag skrivit av mig. Nu till själva problemet.

Jag hyr hans lägenhet i andra hand. Han ville ha det så för att han skulle kunna flytta hem igen när han studerat klart. Och självklart kan ju ingen annan än jag få hyra då, fast han egentligen inte vill ha mig där heller p.g.a. djuren. Något han också tjatar om hela tiden: "du håller väl rent i burarna?" Han måste tydligen ha kvar lägenheten. Varför fattar jag inte, för han tjatar gärna om vilken håla det är och att han ska skaffa ny när han kommer hem. Men han måste ha kvar den iaf… När jag var ner pratade han om att jag skulle bo kvar i den ett tag längre för han trivdes bra i den staden och ville stanna ett tag till när han studerat klart. Han tog liksom för givet att jag skulle göra det för honom. När jag åkt därifrån messade jag och sa att jag inte ville det, jag ville ha en egen lägenhet som jag själv valt och inte vara bunden till något. Och då var jag konstig. Jag vill inte ha mer med honom att göra och tänkte flytta ifrån lägenheten och skita i allt. Men han har sagt att om jag flyttar måste han flytta hem igen och avsluta studierna. Förstår inte varför, men visst. Så jag har valt att bo kvar, det är ju ändå bara till sommaren.

Saken är den att jag har inte sagt till honom att jag inte vill ha mer med honom att göra. Kommer inte göra det heller, han skulle aldrig förstå varför, även om jag skrev ner det på en punktlista. När han ringer och messar svarar jag inte. Eller så svarar jag och säger att jag inte har tid just nu. Jag loggar aldrig in på msn längre för att han kommer vara där. Det har t.o.m. gått så långt att jag inte svarar på mail från våran gemensamme vän för att skriver mycket om honom (hon avgudar honom, fast han är ännu elakare mot henne än mot mig) och jag orkar inte prata om honom. Jag tänker fortsätta ignorera honom åtminstonde tills jag flyttar, sen kanske jag orkar berätta vad jag tycker och tänker. Jag tycker att jag gör honom en tjänst, men alla andra verkar tycka att jag är dum mot honom som gör såhär. Är det verkligen fel att ignorera någon på dethär viset? Borde jag kanske skriva till honom och säga som det är och därmed riskera att han avbryter studierna och flyttar hem igen..?