…Som att tiden står stilla, som det alltid har varit. Den där värmen och tryggheten som inte kommer från någon annanstans, den som finns inom en var man än befinner sig.

Har inget förhållande med henne, hon är en bra vän. Vill inte tvinga fram något och det får ta sin tid för den kärleken är… oförändrad av förändringar.

Ser det som att det är bland det djupaste man kan nå, i grunden av alla känslor.

#1 Ja det är den som man mest älskar som även skulle kunna orsaka mest skada än någon annan människa. Om inte känslorna är dess lika, eller om det någon gång skulle ta slut.

Jag flyttade ihop med mitt livs kärlek när jag var 18 år och han 24.

Det kändes så rätt och jag tvekade aldrig. Vi bråkade en massa första året men det handlade mer om att hitta en slags balans. Jag var ganska bortskämd och han hade två längre förhållanden bakom sig där ha varit sambo med båda två.

I år är det 31 år sedan och jag är fortfarande väldigt kär i honom.

#3 De där med bortskämdhet har både jag och pojkvännen. Så tror att vi kommer börja diskutera en hel del om det senare. Eftersom han är inte van vid att hjälpa till hemma.. typ diska, tvätta, städa och laga mat.. har faktiskt aldrig sett han göra något sådant på de året vi har varit tillsammans

Medans jag är bortskämd på det sättet att jag alltid får som jag vill.. eller ja oftast. Dock är det ju han som skämmer bort mig och jag har sagt till honom att kunna säga ifrån när jag begär saker. Går kanske inte så där superbra.

Men som sagt ser detta inte som något direkt problem, jag vet att vi klarar det.

Om jag nu skulle medge de enda problem som vi faktiskt har så är det att jag är lättväckt medans han snarkar otroligt mycket.. trots att han använder sig utav 2st olika medel mot snarkningar.. så låter han ändå.. Så brukar få vakna ungefär 10ggr per natt :P

Men jag har träffat och pratat med så många par som faktiskt har vant sig vid sin man som snarkar som ett monster :) så ska försöka vänja mig själv vid det :) och han försöker ju minska dem genom att använda anti snarkgrejer.

#4 Haha, min man är ett snarkande monster. Fast numera så har jag svårt för att sova de gånger han inte är hemma för att det blir så tyst så visst kan man vänja sig vid det mesta.

#5 Haha de är det jag menar :) jag vänjer mig säkert, annars löser man det på något annat sätt.. men tänker inte låta hans snarkningar komma i vägen för min och hans kärlek för varandra. För den är så mycket starkare än så<3

Jag minns första året så grät jag över det mesta.

Bortskämd som jag var så grinade jag när tvättkorgen var full, när jag skulle laga mat, bädda sängen och allt möjligt.

Jag tyckte att jag hade mest att göra i hela världen. Men det gick över som väl var.

#7 Haha :) de blir ju en stor omställning. Man måste anpassa sig efter varandra och inte endast tänka på sig själv som man då har gjort den längre delen av tiden som varit innan.

Men tanken av att ha någon som väntar på en när man kommer hem, är underbart. 

Veta att man är älskad och aldrig helt ensammen..

JAG ÄLSKAR KÄRLEKEN!

#2: Det jag menar…det är i roten av känslorna. Hur skulle något som är oföränderligt kunna förändras?

#9 Vad är det du vill förändra? Vad vill du förändra det till? Har du pratat med henne om detta?

Jag känner igen den där känslan av att alls känns så lätt och självklart:) Jag har svårt att hitta folk jag tycker om och vill umgås med, är inte särskilt social av mig, men med min sambo var det lätt och kul från början.

Långt ifrån perfekt, men det känns rätt. När det är bra i alla fall, när det är dåligt gör det ju bara ont. Typ.

Vi har varit tillsammans i snart fem år nu och har inte flyttat ihop, båda trivs bra på varsitt håll. Och att flytta ihop efter bara ett år känns som ren galenskap ärligt talat :) På gott och ont. Man känner ju knappt varandra, fast att det känns som att man känt varandra för alltid.

Det är väl individuellt i och för sig, men för min del jag tycker att efter 5 år så känner jag min pojkvän på ett helt annat sätt än när vi varit tillsammans i 1 år, och så fortsätter det nog. När man varit tillsammans 20 år känns 5 år som ingenting.

Jag tror också att många samboskap spricker just för att man tror att man är mer redo än vad man kanske är, och att man inte kan hantera de problem som uppstår.

#10 Hm.. har inte tänkt på det så att jag egentligen vill förändra något. Är som att jag väntar på henne, fast trodde först att hon väntade på mig utan att jag var medveten om det.

Jag och min man flyttade ihop efter ca 4 månader. Det bara blev så, jag var liksom här (där vi bor nu) jämt och vi var trötta på att åka tåg mellan Gävle och Uppsala. Vi är nog båda två ganska bekväma och tråkigt realistiska - det är precis en sådan här relation vi vill ha. Vi har samma etiska värdegrund, vill ha samma typ av liv, har ungefär samma mål etc. Så ja, vi hittade otroligt rätt! ^^

Jag o min sambo flyttade ihop efter 2 månader och det har gått bra. Jag hade innan dess bott själv i 7 år o han bott hemma så det blev lite tjafs i början o så innan man vant sig vid varandra. Vi har gått igenom en massa tråkiga saker o det har gjort oss taijtare o nu kan jag inte tänka mig att vara utan honom o det e nog så man vet att det e rätt. :)

Nu måste jag uppdatera med att säga att det går jättebra :) nu har jag och min pojkvän bott ihop sen den 6 januari

De är endast lite långtråkigt när han far iväg 30mil på de jobb han har och sover borta måndag till onsdag och kommer hem torsdagkväll. Men han har ett rörligt jobb så det är inget vi kan göra något åt.