Sätter en liten tass här då även jag är väldigt nyfiken på vad folk tänker.

Jag vet 2 par som har barn ihop som verkligen inte känns lämpliga ihop. De är bra föräldrar men själva paren förstår jag mig inte på, ett av paren har gjort slut och blivit ihop säkert 5-6 gånger och tjejen har betett sig heeeelt galet. Bl.a gått runt och sagt att killen inte vill ha något med barnet att göra (lögn) och att han ändå inte skulle få träffa ungen. Nu efter fördseln så är dem ihop igen.

ja men precis , Varför i hela friden fortsätter de, fast de gång på gång sårar varandra djupt. Jag förstår inte det. Hoppas att någon har ett bra svar. :)

sätter också tass

Jag har ingen aning. Men min syster och hennes pojkvän fick barn när hon var 16 och allt blev bättre efter det …

Men jag kan tänka mig att båda egentligen inte orkar med barnet kanske och mår dåligt för barnet kanske är sjuk och skriker hela nätterna och dem får ingen sömn. Och då tar dem ut allt på sin partner, men sen när allt blir bättre igen så saknar dem förmodligen varandra och försöker igen.

Att ta hand om en unge när man är ung sliter psykisk och fysisk på en som fan. Speciellt om man inte kan försörja sig själv och kanske har bidrag och då kan de kännas "värre".

Jo, men en del håller på så även utan barn.

"Att ta hand om en unge när man är ung sliter psykisk och fysisk på en som fan. Speciellt om man inte kan försörja sig själv och kanske har bidrag och då kan de kännas "värre"."

Jo men det är ens eget val. De har ju valt det. Vilket jag inte heller. kan förstå. Om man egentligen inte orkar med ett barn, lever på bidrag och inte har ett bra förhållande. Varför i hela friden skaffar man barn?

#5 Kan varit misstag, det är ju inte så kul att göra abort heller.

Ingen som har ett svar ? :O

#7 Jag tror inte ens de som befinner sig i sådana förhållanden har ett svar Kanske är det helt enkelt människor som inte kan sluta dras tillvarandra även fast de inte passar ihop. Alla vill vi ju ha trygghet, kanske har de svårt att släppa taget.

Dock tycker jag det är lite själviskt när man har barn, är knappast en bra miljö att växa upp i, med föräldrar som konstans gör slut och blir ihop. :/ Ibland måste man ju fatta det jobbiga beslutet att hur mycket man än vill så funkar man inte ihop.

8 Du har nog rätt. Men som du säger. det är egoistiskt och fel när det är barn inblandade.

Men jag kan inte förstå iallfall hur de tänker även när de inte har barn. Det kommer ju att ta slut förr eller senare ialllfall. De gör det alltid. frågan är ju bara hur länge de kommer dra ut på det.

Ibland inser folk att de inte funkar och så tar de ett rationellt beslut att göra slut. Men, hjärna och hjärta tänker inte alltid likadant.

Jag och min kille har umgåts med samma gäng i nästan 15 år men träffades första gången för drygt 5 år sedan och vi föll båda direkt för varandra. Våra vänner tycker att vi är världens märkligaste match. Att vi verkligen inte passar ihop och att vi är lika olika som ett blåbär och en fisk.

Min rationella sida har alltid tyckt att det är en dålig ide och jag har lämnat honom och jag har velat hit och dit. Mitt hjärta har alltid valt honom, även när jag försökt övertyga mig själv om ngt annat. Men, jag kan inte vara utan honom, det gör för ont. Jag har gjort slut, dejtat andra som varit mer "passande", djupa killar inom samma yrkesgrupp, med samma intressen och smak. Vackra underbara män som haft allt jag velat ha på papper, killar som min kille inte kan jämföras med på just papper. Men papper funkar inte då hjärtat ska ha sitt sagt i det hela :)

Det tog mig 4 år att sluta försöka rationalisera bort honom och börja lyssna på mitt hjärta och stänga av min hjärna. Nu ser jag honom för den underbara man han är och inget annat.

Visserligen kanske det är lite annorlunda när man är yngre och speciellt tonåring. Men konflikten mellan hjärta och hjärna finns där för många. Det är förmodligen en stor del av varför folk velar. Och kämpar man går det att lösa. Vi som bråkade jämt förut har nu inte bråkat på nästan ett år. Vi har börjat komunicera ordentligt och hittat ngt helt nytt tillsammans. Så det kan gå och behöver inte vara bortkastat… vi hade inte varit där vi är idag om vi inte hade bråkat, velat och träffat andra då det varit slut.

Men den omogna sidan med fb och ändra sig varje vecka… det är just omoget och hör tonåren till ;)

Jag tror också att det finns något nästan beroendeframkallande med just struliga förhållanden. Det klassiska fallet av att djupa dalar ger höga toppar, istället för att det bara är vardagligt hela tiden.

ja det ligger nog mycket i det, hellre bergochdalbana än ett förhållande på prozac ;) är man drama så är man… :P

Det är onekligen en viss tjusning med av/på relationer - Jag tror att för vissa är det en "fas" i livet. En väldigt viktig fas där man lär sig - som Sarah beskriver med sin pojkvän. Velande hit och dit men slutligen landa i varandras armar (eller någon annans) på ett bra och skönt sätt. Vi som står utanför deras bubbla anser ju att vi er ju allt, för oss är ju allting uppenbart. Men det finns ju en dimension iv som står utanför aldrig kan se, känna eller kanske ens förstå?

Har själv haft "stormiga relationer" i min tonår- men jag skaffade som tur var inga barn. Idag är jag i ett jättestabilt, lugnt, tryggt, skönt förhållande. Jag hade inte varit här, uppskattat denna man eller ens hittat honom utan mitt "struliga, velande, jobbiga, stormiga- förflutna".

sen är ju faran med internet- att det är allt för lätt och tillgängligt ;) Tror det ibland blir ett redskap för drama och kanske även för att främst markera för sin partner "Kolla, det är slut nu! Ja, jag gjorde det! inför ALLAA!". Kanske ett desperat sätt att verkligen sätta punkt- men sedan klarade hon/han det ändå inte att gneomföra det i längden.

Men ja, jag tror det även är en omogen grej att använda facebook på just det viset. förmodligen impulsivt och inte alltid så speciellt gneomtänkt. Man får trösta sig med att sådant beteende oftast förändras med tiden och att det mång gånger bara handlar om att försöka växa upp och misstagen man gör på vägen dit.

..ooooh the drama :>

Jag och min kille ska nu ha barn och jag är 17 år och han 22. men rent psykiskt så anser jag själv, att jag är mer mogen i sättet än vad han är. Graviditeten var inte planerad, men jag har aldrig känt ett sånt här band till en annan människa förut. "Barn ska inte ha barn" är ett uttryck jag fått släng i ansiktet ett antal gånger. men hur mycket betyder en siffra igentligen? även om du är 30 år så betyder det kanske inte att du är redo att få barn. men jag håller med om att unga par som skaffar barn (eller par överhuvutaget) ska ha ett stadigt förhållande, en bra ekonomi, bra bostad och bra möjligheter att ta hand om ett barn. :)

och att göra slut och bli ihop över facebook 100 gånger på ett år är bara löjligt :P