Du söker en ganska intim relation med någon vän :) Jag vet inte. Empati är folk olika bra/dåliga på. De flesta hr faktiskt rätt dålig empati- de förväxlar att empati är att man KÄNNER det den andra upplever (genom att öbrja gråta för du gråter osv- sådant får mig bara att känna mig……akward) eller att man blir bemött; "Naaaaahw men GUMMMMAN dååååå!" och ger en kram och sedan är det bra.

Är sjukt såvrt att koppa med någon..känna empati och få empati upplever jag själv. Du får kanske nöja dig med det din vän har att erbjuda dig? Just i hennes fall. Empati är inget man kan kräva eller lura fram, upplever jag iallafall. Det är helt enkelt inte hennes grej? Vore ju en annan sak om hon visade jättestor empati för andra vänner- gör hon det? För då skulle man ju undra vrför man själv inte får det.

Du verkar, utifrån denna tråd och andra trådar jag läst- vara en riktig "giver" :) Det är trist att höra hur du inte känner att du får respons tillbaka. Men gillar du att ge för att ge eller ger du så mycket för att du hoppas få någonting tillbaka? För isf borde du börja "ransonera" det du ger andra, så du inte blir så besviken när du aldrig får lika mycket tillbaka. Folk är oftast upptagna med sitt och litar på att man säger till om man har problem eller har det tungt, en del vill inte prata ofta om sådant i dina vänskapsrelationer. Folk har ju vitt skilda syner på vad vänskapen ska "ge" en själv.

Har du inte funderat på att olika människor uttrycker sig olika? Att det som du uppfattar som "empatilöst" i själva verket inte är det?

Att bara finnas där är en väldigt svår sak att förmedla. Det den ene anser är påfluget uppfattar den andre som avhållsamt i en sådan situation och det kan vara svårt att veta på vilken nivå man ska lägga sig.

Och datum.. Om det inte ligger nära i tiden så finns det en stor risk att jag inte kommer ihåg det på dagen. Inte för att jag inte bryr mig, det gör jag, men jag kommer helt enkelt inte ihåg och jag har hitintills inte satt upp sådant i min kalender. Hur skulle det se ut förresten? "Måndag 12/11. Jobb 8-14. Besiktning 15.00. Annas gynekologtid 13.45" :P

Fast å andra sidan tillhör jag ju det där skiktet med människor som du gång på gång beskriver som totalt värdelösa när det kommer tilll vänskapssammanhang ^^

#2 haha precis  :D

Skulle va fint med alla vänners "viktiga möten" inskrivna i kalendern så man vet när man ska ge stöd :D

Jag är otroligt tankspridd, men jag mins min syster och hennes barn och tex min mromor och min pojkvän och min allra bästaste närmaste vän- men även där kan jag ibland bli helt överrumplad "jaha var det idag? Shit förlåt, hur har det gått då?" :D

Jag är iskall enligt vissa, är totalt tom på empati andra upplever mig som väldigt "empatisk"- för med dem lyckas jag koppla med. Precis som #2 säger så vet man inte alltid på vilken nivå man vill ligga på- du verkar vilja vara rätt nära (intim som jag skrev). Din vän är kanske det på sitt sätt, såvida man inte ar något att jämföra med är det omöjligt att säga.

Det viktiga är nog om ni trivs ihop och om du får ut något alls av er relation. Relationer med olika människor uppfyller ofta olika behov hos oss, tror jag. Ni är kanske inte på samma sida på vad ni uppfyller hos varandra.

@1: Ja, om hon visar stor eller liten empati för andra vänner vet jag faktiskt inte. Det är ju ofta inte sådana situationer man själv är med i, alltså att man deltar när två andra vänner pratar problem med varandra.

Du har rätt i det att jag ofta ger mycket till andra personer och såklart väntar jag mig att få ungefär lika mycket tillbaka. För mig gäller alltid och åter alltid att "var själv som du vill att andra ska vara mot dig". Och då utan någon religiös mening.

Det är helt rätt att det går att ransonera engagemang, omtanke osv i betydligt högre grad och för mig innebär det att istället strunta i folk. Då ser jag dem inte som vänner överhuvudtaget och då är relationen i sig heller inte betydelsefull.

Det då jag inte är intresserad av mer ytliga relationer där man aldrig kommer mer på djupet utan mest ska ha varandra som något tillfälligt tidsfördriv för en fika på en timme eller två.

@2: Det är antagligen inte empatilöst i den andres ögon men jag utgår ju från vad jag själv tycker är empati och vad som jag tycker behövs i en vänskap. Framförallt utgår jag ifrån hur mycket jag själv gett till den här personen i fråga och i jämförelse får jag mycket mindre än vad jag själv gett.

Jag behöver inte ens skriva upp något sådant om det handlar om ett större problem, då har jag kontinuerlig kontakt med den personen. Då menar jag inte daglig kontakt men det finns alltid där i bakhuvudet. T ex om en person väntar på ett jobbesked.

För mig är ett sådant synsätt som du representerar inte vänskap, det är sant, men förstås kan det vara vänskap för dig tillsammans med personer som delar dina värderingar.

De flesta vänner till mig är "en fika på en timme eller två några gånger om året"-vänner ^_^ De vän jag har- har jag kontakt med nästan varje dag. VVi är som syskon. En dle som inte förstår vår relation skulle tro att vi är på gång med en relation av mer romantisk antur- vilket det inte alls är. Men jag vet att sådant kontakt, sådan vänskap- är svår att finna, speciellt med åldern…

Fortsätt med din vän och fortsätt vara som du vill bli behandlad så kanske hon snappar upp på det så småningom :)

@3:Som jag skrev innan behöver jag aldrig skriva upp olika händelser, det kommer jag naturligt ihåg. Då pratar jag inte om tandläkartider utan om större problem. Jag följer alltid upp och har mina vänner i åtanke.

Förmodligen är detta ett stort stort misstag? Det är intressant att få allas perspektiv här inne.

För mig är en sådan kommentar som "förlåt - det har jag glömt, hur gick det då?" mer eller mindre inte värd att svara på. Dvs det viktiga är att vännen KOMMIT IHÅG, har han eller hon redan glömt saken så kan det kvitta att ens berätta vidare enligt mitt sätt att se det hela.

Visst kan jag och den vän jag beskriver här ha trevligt ihop men det är för mig ingen komplett vänskap. Det saknas mycket viktiga bitar men då jag aldrig lyckats hitta min "matchning" så är jag alltför ofta besviken på de relationer jag har.

Jag har ingen aning om hur det ska gå att lösa eftersom jag så ofta är besviken och det verkar omöjligt att hitta vad jag anser vara riktiga vänner.

Både jag och mina vänner har en ganska stor umgängeskrets, relativt stora familjer och tidskrävande arbeten - det är en omöjlighet att alltid hålla reda på vad som pågår hos alla. Att ses över en fika är ett utmärkt sett att stämma av - man ses ju för att man faktiskt är intresserad av att hålla relationen vid liv. Att vara så nära att man alltid kommer ihåg allt; en sådan relation har jag knappt med min man! Jag tror inte att det är möjligt om man inte har en mycket liten vänskapskrets och ett ganska begränsat socialt liv.

#7 Ojdå. Inte små krav du har.
Jag är en sådan som ofta glömmer bort saker, trots att jag skriver upp dom. (glömmer kolla almenackan) Det betyder inte att jag inte bryr mig, utan bara att jag är dålig på att hålla koll på sådant. Jag bryr mig väldigt mycket om mina vänner, men ofta gratulerar jag dom för sent, eftersom jag glömt :) Som tur var vet mina vänner att jag inte bryr mig mindre för det. Hade ju gått ganska illa om dom tänkte som du.

Tycker du verkar analysera alldeles för mycket och kräva för mycket. Vännskap ska vara enkel tycker jag. Man ska inte skapa problem där det till synes för mig inte finns några.

@8: Ja, det där med att stämma av tycker jag låter mer som att ha ett möte med en affärsbekant än med en vän. Var och en berättar om sitt men sen då? Såklart har man inte alltid problem att prata om men om en eller flera har problem man behöver lite stöd kring, hur går man vidare efter den här fikaträffen?

Att bara avhandla ett antal händelser på en eller ett par timmar är för mig så gott som meningslöst. Det är ju det långsiktiga stödet, att man känner varandra väl som jag ser är vänskap.

Du har säkerligen och tyvärr en poäng i det att det för många inte anses som möjligt då de är bortskämda med en så pass stor umgängeskrets att de egentligen inte har en enda mer djup relation. Det finns "ingen plats" för detta.

@9: Intressant kommentar. Hur menar du att det inte finns några problem? Tycker du då i så fall att det är ok att inte få något helhjärtat stöd och att det som i mitt fall alltid är den ena parten, dvs jag, som ska ge tio gånger mer till en vänskap än vad mina vänner gör?

Det kanske är jag som har svårt att förstå men jag kan inte nu och har aldrig kunnat förstå hur man kan glömma en vän. Såklart nån enstaka gång men inte om det handlar om att glömma födelsedagar, glömma att höra efter vid ex en jobbintervju osv. Dvs att det här med att glömma vännen lite då och då ska ses som något acceptabelt. För mig är sådant helt orimligt.

Det är inte på någon analysnivå som jag ser det eftersom det är faktiska händelser som jag relaterar till här. Det är faktiska känslor av att känna sig besviken, bortglömd, bortprioriterad etc i ett läge där jag öppnat upp mig och berättat om ett problem.

#11 Ja, problemet är att du inte anser att dom gör det helhjärtat, men dom kanske ser det som det. Ni har olika krav. Sluta ge 10 gånger mer, om du tvunget ska ha det tillbaka men inte får det. Acceptera att de relationer du har idag inte är de som du tydligen söker. Eftersom du har dina krav så är det väl svårare för dig att hitta det du söker också, eftersom många vänner relationer ser ut på det viset som dina kompisars gör. Mina vänner relationer är ganska kravlösa. Bara vi vet att vi finns där för varandra. Jag kan inte tänka mig att det fungerar att tänka; nu gjorde jag detta, då ska min väninna göra det samma för mig.

Jag vet inte hur du ska göra. Men jag får känslan av att du kanske är lite för känslig?

"Ja, det där med att stämma av tycker jag låter mer som att ha ett möte med en affärsbekant än med en vän. Var och en berättar om sitt men sen då? Såklart har man inte alltid problem att prata om men om en eller flera har problem man behöver lite stöd kring, hur går man vidare efter den här fikaträffen?"

Vänenr fyller olika behov- iband vill man bara "hålla relationen vid liv" under hektiska perioder- då stämmer man av för att ändå kunna ägna varandra uppmärksamhet, kunna "ojja sig" och kanske- få reda på hur det står till- OM vännen har det bra osv, kanske prata av sig om bra och dåliga saker.

Skulle en vän under ett sådant fika uttrycka att hon har det skitjobbigt just nu så skulle jag, i mån av tid och ork, försöka hjälpa henne med det på ett eller annat sätt. De flest behöver bara komma ifrån fmailj och hushåll, och snacka av sig- antingne om det som är skit, om sådant som är bra eller bara babbla skojjig gojja ;) Som en typ av underhållning- för det är skönt, ger energi och känns bra när man träffar sina vänner!

Man kan se på många manliga relationer osm enbrt går ut på att ha kul ihop, känslor? sådant pratar man om i fyllan så det mins man ändå inte ;) Man gör roliga saker som fiske, motorcross eller paintball eller mekr med bilar och rillar korv. Nu generaliserar jag hej vilt men tjejer ses över fika, vill gärn prata av sig, "catching up" med skitsnack om jobbet, ugarna, karlsloken osv.

Den typ av reltion du verkar söka är- som sagt att vara otroligt nära någon- en syster, en bror eller nästan en partner. Har du en pojkvän/flickvän?

Tycker du är hård, på så sätt att du utgår från dig själv som en mall- där allting annat är sämre. Men sanningen är att de flesta inte tänkersom dig när det kommer runt vänskap. Vänskap kommer av sig själv- både den mer ytliga "roliga" varianten som den "djupa" mer sinnliga och "empatiska" som är en rätt krävande vänskap. En vänskap som du gärna vill ge men få klarar av att bemöta på samma sätt. Så upplever jag detta.

Tillägger att jag inte menar något illa med det jag skriver. Och jag får inte riktigt fram det jag menar heller ser jag.

Jag har läst många trådar av dig, och varje gång blir jag lika matt. Det du kräver av vänner är närmare och intimare och mer dedikerat än vad jag överhuvudtaget kräver av NÅGON. För dig verkar din vän/dina vänner vara de viktigaste i hela världen, något du ägnar 24 timmar om dygnet att tänka på. Allt ska kommas ihåg, man ska bete sig på ett visst sätt, glömmer man minsta lilla är man en dålig vän, och så vidare, och så vidare, och så vidare, och så vidare, och så vidare. Skulle jag känna någon som dig så skulle jag aldrig i livet orka med dig. Tyvärr. Du låter både krävande och kvävande. Jag menar inte att vara elak, även om jag vet att det låter så.

Acceptera att alla inte dyrkar sina vänner. Acceptera att alla inte beter sig likadant som du. Respektera att alla är olika, behöver olika, ger olika.

Citat: #5 Det är antagligen inte empatilöst i den andres ögon men jag utgår ju från vad jag själv tycker är empati och vad som jag tycker behövs i en vänskap. Framförallt utgår jag ifrån hur mycket jag själv gett till den här personen i fråga och i jämförelse får jag mycket mindre än vad jag själv gett.

Inget bra synsätt. Varför handlar allt om hur DU uppfattar personen? Det har väl ingenting med saken att göra, det visar ju bara att DU har problem, inte hon. Hon kanske känner jättemycket empati och visar det också på det sätt som känns bra och normalt för henne, och då har väl inte du någon rätt att sitta och gnälla och störa dig över att hon inte visar det exakt så som DU vill att det ska vara. Självcentrerat om något.

Min sambo kan visa mig saker eller be mig lyssna på någon låt, och jag kan tycka att den är jättebra eller att saken är jättefin, och då menar jag JÄTTEbra och JÄTTEfin - men han förstår inte alltid det eftersom jag inte alltid uttrycker det på ett sätt som visar hur JÄTTEbra och JÄTTEfint det är/låter. Det betyder inte att jag tycker att det är fult, dåligt eller halvdant. Jag uttrycker bara mina känslor på ett annat sätt än vad som kanske förväntas för att det ska kunna tolkas som glädje eller förtjusning. Vad andra anser om det spelar väl ingen som helst roll. Om jag tycker om något så är det väl ändå bättre att jag uttrycker det på ett sätt som är och känns naturligt och bra, än att jag fejkar och överdriver bara för att den jag pratar med ska känna sig bekräftad?

Tagga ned på kraven och sluta tänka på allt du vill att alla andra ska vara för dig. Inse att det är du som faktiskt ställer orimliga krav på folk för att de ska uppfylla vad du anser att en vän ska vara. Majoriteten kan, vill och ids inte fokusera ALL sin energi på en vän när de har ett helt liv med andra vänner, familj, släkt, djur, arbete, arbetskamrater och övriga saker i livet som också måste fokuseras på. För de flesta är vänskap att kunna sladdra med varandra över en fika eller middag, kunna berätta både jobbiga och roliga saker, och sedan kunna gå hem till varsitt hem. Kanske träffas MAX ett par gånger i veckan, prata ett par gånger i veckan - om ens det. Det är normalt för majoriteten av alla människor och det får du nog helt enkelt acceptera. Folk har fullt upp med sina liv, så är det bara.

#10 Jag tycker att det känns som att du trivialiserar andras sätt att umgås samtidigt som du ibland går in på att du ibland tänker att du har för stora krav. Jag kan alltid ringa mina närmaste vänner om det skulle vara något. Även om vi inte ses mer än ca en gång i veckan så vet jag att jag alltid kan sova på deras soffor.

Jag hoppas att du hittar någon som vill ha den relationen du vill ha - för då tror jag att du får leta efter en person som också gärna vill ha en endaste tight relation. I dagens ganska stökiga värld med arbete, partner, barn, gym och storhandling finns för de flesta inte tiden att vara så djupt engagerad i någon annan.

#5 Som tur är så delar många mina värderingar/respekterar mig som människa i relationen. Hur mycket respekt och förståelse har du egentligen för andras olikheter? Nyser man på fel ställe i din närhet så är man ju förpassad utan chans till fortsatt "vänskap". Är det vänskap? I min värld är det nästan en besatthet, inget får rubba cirklarna. Tyvärr är det svårt att uppnå med människor eftersom människor har egna viljor, tankar och känslor.

Vad du "betalar" i en relation jämfört med vad du "får ut" kanske inte stämmer i din värld. Vad säger att personen du tänker på inte tycker sig ge dubbelt av vad den får tillbaka? Jag skulle känna dets om att jag trampade kvicksand med en sådan som dig i min närhet, där jag "betalar" all min energi,tid och glädje och kanske, kanske, kanske, om du kunde nedlåta dig, skulle du betala tillbaka lite i form av vänskap på det sättet jag förstår. Vänskap är ge och ta, men inte bara i engagemang, det är ett givande och tagande i relationer, förståelse.

jag får nästan lite ångestkänslor när jag läser många av dina trådar TS, inte för din skull, utan på de vänner som måste leva upp till dina krav på hur en vänskap ska vara. det känns som om du har en väldigt fyrkantig syn på hur det måste vara. du talar om vänskap som något som mäts i antal engagerande minuter, som om man kan mäta vänskap i den tid som läggs ner. i ärlighetens namn tror jag inte ens att jag lägger ner så mycket energi, tanke, och omsorg i min egen sambo. att man mitt i vardagsstressen, jobbtrassel, middagsfilosoferande, ihågkommande av egna tandläkartider, möten, barnlämnande/hämtande, fixande och pysslande även ska komma ihåg sina vänners alla födelsedagar, möten, intevjuer, sjukhusbesök mm känns helt omänskligt! vad ska vi egentligen begära av våra vänner? ett dygnet runt-engagemang? det känns som ett heltidsjobb det du kräver och jag kan ärligt medge att mitt intresse för en sådan vän hade svalnat ganska omgående. det känns som om en vänskap med dig ständigt skulle innebära ett dåligt samvete för att man inte uppfyller dina krav på en vänskap, eller att din tid på något vis måste betalas tillbaks. det är ju DITT val att lägga ner den tiden på en vän, och då kan man ju inte kräva att vännen ska betala tillbaks på exakt samma vis…

jag tror att du skulle behöva prata om din syn på vänskap med någon profesionell, jag vet inte om relationsrådgivare kan ta tag i detta, för uppenbarligen delas din syn på vänskap inte av många andra (med tanke på alla trådar om ungefär samma sak, sviken vänskap). det kanske är läge att inse att din syn på vänskap, och de krav du ställer är i princip omöjliga för någon att tillgodose och att den enda du kan ändra på är dig själv?

@14: Jag är van vid olika åsikter och det är ju det som forumet är till för…

@15: Ja, du utgår ju från dig när du gör din bedömning av mig och lika lite som du anser att du skulle orka med mig så skulle jag inte lägga tid på att bli vän med dig. Av just den anledningen att vi inte ser på vänskap på samma sätt.

Det du anser är krävande är överhuvudtaget inget jag ser som några stora uppoffringar. Dvs att man kommer ihåg att följa upp saker som hänt ens vänner, att man ger stöd i olika sammanhang. Jag hade varit väldigt glad över att ha en vän som brydde sig på det sätt som jag gör om mina vänner.

Det är definitivt inte "att ha problem" som du skriver för att man önskar en mer nära och mer engagerad vänskap. Sedan är det säkert så att den andra personen upplever att den exempelvis ger empati men jag kan ju så att säga inte bli den andra personen. Det jag känner känner jag ju.

Du är ju precis likadan eftersom du också uttrycker hur DU vill ha det i en vänskap genom att kritisera mitt synsätt.

Det är enbart tragiskt tycker jag att man ska anse sig ha "fullt upp med sitt eget liv". Jag tycker och tror inte heller att man ska kunna umgås var och varannan dag men i det här handlar det inte främst om umgänget i sig utan om att utgöra ett bra eller dåligt stöd för sina vänner.

@17: Om du frågar mig hur mycket respekt och förståelse jag har för andras olikheter så kan jag ju bara vända på frågan och undra vilken förståelse mina vänner har för mina problem? Tydligen inte så stor eftersom det inte finns varken något större engagemang eller empati inför det jag känner.

När en persons olikheter går ut över mig på ett negativt sätt, dvs genom det att jag ger betydligt mer än jag får så kan jag såklart förstå att det beror på att man har olika värderingar t ex. Men det hjälper ju inte mig, jag känner ju ändå en besvikelse inför hur vännen behandlat mig.

Jag vet inte vad du fått det ifrån att jag "skulle betala tillbaka lite i form av vänskap" - det är helt befängt. Det är jag som bryr mig, som hör av mig, som ger stöd, som följer upp etc men som får lite tillbaka. Jag har gett och gett i förhoppningen att få tillbaka men det finns ingen balans i detta då jag alltid ger mer än jag får. Det är knappast att vara snål med vänskap.

#21 Du missade fortsättningen; "betala tillbaka lite i form av vänskap på det sättet jag förstår". Du anser att du ger mest. Andra anser kanske inte samma sak, det var det som var min poäng.

@18: När jag läser ditt inlägg uppfattar jag det som att du har familj och barn. I den situationen är varken jag eller mina vänner utan det är just vännerna som har en större betydelse då jag och mitt umgänge lever ett annat liv än just familjelivet.

Om nu inte mina vänner ska ha några krav på sig att ge tillbaka så tycker jag heller inte att man ska "ta". Dvs då ska man inte prata om exempelvis problem och sedan när jag själv vill ta upp något problem, ja då är det inte alls samma engagemang tillbaka. Då är det bättre att ha en mer ytlig vänskap där man inte väntar sig något alls.

@22: Nej, de anser sig inte behöva engagera sig lika mycket, det är korrekt. Därav fungerar heller inte relationen på ett bra sätt.

Vad folk mest menar är nog att folk är som folk är- jag kan förstå din frustration om du vill bli bemött osm du bemöter men inte får prata om dina känslor och upplevelser utan bara "vara mottagare" för andras problem och känslor. Finns inet att göra där- sök dig till andra vänner, eller prata med din vän om detta, kanske din vän har problem- typ aspbergers eller Borderline eller psykopat av något slag- vem vet. ;)Nä, men ibland tänker vi inte på hur andra upplever oss, du kanske väcker henne till insikt och självreflektion- eller så sägger hon upp er bekantskap eller bara skiter i det- Vad vet jag, du kanske redan har försökt :)

Det finns inget svar, ingen direkt lösning på problemet. Mer  än att du kan finna ro i att acceptera läget med din vän- dettaär vad du får, inget mer. Nöj dig med det och sök efter andra, mer givande vänskaper.

#24 Du missförstår mig igen… Jag sade inte att de anser att de inte behöver. Jag menade att de kanske anser att de faktiskt lägger ner tid, kraft, energi och engagemang i relationen. De kanske anser att de lägger ner lika mycket eller mer. Det kan du inte veta något om. De kan sitta och vara lika dödssäkra som du är just nu på att det är de som har rätt.

@25:Ja, problemet är ju att det inte är lätt att hitta andra vänner. Om jag hade alternativ skulle jag inte hänga kvar vid vänner likt denna som inte ger mig det jag väntar mig. Sen är det rätt, och så gör jag också, att jag söker nya vänner samtidigt som jag inte helt avslutar kontakten med dem jag har.

@26: Ja, det måste ju uppenbarligen vara så eftersom jag och vännen jag beskriver här inte möts utan går om varandra, står på olika nivåer. Det är ju ingen vänskap jag tror kommer att hålla i längden men man vill ju ändå få olika perspektiv på det hela. Jag vet att jag alltid är mån om mina vänner och skulle jag jämföra rakt av vad jag gör för dem och de för mig hade jag lätt och konkret kunnat visa vem som gör mest för vänskapen.

Håller med flera av de ovan, vilket du säkert inte blir förvånad över, jag blir matt.

Många säger att man inte ska skylla på den som är ensam och det finns en till som kommer in här ibland med samma syn som dig. Hon bor i samma stad som mig, vi är lika gamla etc, jag tänkte höra om hon ville ta en fika för att se om det fanns ngt som kunde byggas på till en vänskap, men efter att ha läst fler av hennes inlägg backade jag redan innan jag föreslog. Jag kände hur kraven var för stora för levande människor att leva upp till. Det finns i princip inte människor/ extremt få, som kan leva upp till era krav. Man blir ensam och otillfredställd i sitt sociala liv om man kräver av människor allt det ni gör.

Människor är bara människor och inte sociala superhjältar. Alla har sitt att funera på. Du söker en kärlek, inte en vän och du analyserar och tolkar som man gör i en tidig kärleksrelation, som folk gör då de är osäkra i ett kärleksförhållande. Han glömde vår årsdag, han älskar mig inte… Han hade inte med sig blommor, han bryr sig inte. Tjejer blir sura på killen för att han väntar med disken tills hon bett om det, han borde ju ha tänkt på det själv… Killen tar inte initiativ till romantisk middag på alla hjärtans dag, men han borde ju ha TÄNKT på det… Precis samma synsätt.

Sen… man ger för att man vill ge, inte för att få tillbaka, givandet blir inte genuint om man kräver samma sak tillbaka. Självklart vill alla få, men kanske lyser det igenom att du förväntar dig att de ska ge tillbaka på samma sätt. Du verkar ha väldigt svårt att sätta dig in i andra människors världar och tankesätt. Du tolkar massor, du märker att det inte finns ngt bakom, men hur kan du vara så säker på det?

Det jag tycker att du borde tänka på ordentligt är, ni som ställer dessa höga krav här på forumet verkar vara ensamma. Vi som inte ställer dessa krav (såklart inte alla, vet att det finns ensamma människor överallt) vi som i dina ögon har vänskapsrelationer som inte är vatten värda, är de som faktiskt har vänner som ställer upp och finns där. Vet att det här låter sjukt elakt, men om man taggar ner och inte kväver folk så har vänskaper chanser att mogna. Talesättet om fågeln i handen är passande… kväva och ha en död fågel, hålla för lätt och inte ha ngn fågel eller lär man sig kommunicera med den så att den stannar av fri vilja. Du håller för hårt.

Det handlar inte om att kompromissa med den man är, det handlar om att lugna sig lite, vara lite ödmjuk och inte reta upp sig så lätt. Har man väl retat upp sig så letar man efter fel. Det är ju uppenbart att du inte hellre är ensam än har relationer du inte är nöjd med, så när du ändå inte är nöjd, kanske du kan släppa lite på dina principer och testa ett annat sätt. Du är inte nöjd idag så vad kan det skada att testa? När det inte funkar att bända andra efter hur man vill att de ska agera får man gå till sig själv. Ta åt sig av det som sägs här istället för att klaga på dina vänner. Du ser ju att de flesta här anser att du begär för mycket. Kanske måste du bli lite mjukare för att få det sociala att fungera ordentligt?

Sen, av ren nyfikenhet, det är ju en del som har liknande syn här inne, som oxå är ensamma, har ni hörts? Det är väl perfekt att börja en ny vänskapsrelation med att veta att man har samma syn på hur den ska vara.

Ang födelsedagar… idag är vi i en tidsålder där folk förväntar sig att sådant kommer upp på facebook… har man inte reggat sin födelsedag där så glömmer folk. Sen visar man vilka som är extra viktiga. De vikigaste ringer man, resten messar man. Fyller man inte år på facebook fyller man inte år för många. Säger inte att det är bra på något sätt, men många har sina födelsedagsalmanacka där.

#28 Men då är vi återigen inne på att det är enligt dina mått. Med dina mått mätt så ger du mer. Med någon annans kanske det inte är så. Jag uppfattar det som att du har svårt att kunna se vänskap ur någon annan vinkel än din egen och det antar jag är ett hinder eftersom man i en relation alltid, oavsett vad, har två infallsvinklar eftersom man är två olika personer. Det är där förståelse och respekt kommer in för mig.

Jag har vänner som inte gör precis så som jag önskar att de skulle. Men jag förstår deras handlande utifrån deras perspektiv och accepterar det för vad det är, sålänge det inte påverkar mig menligt negativt förstås. Det jag ger i omtanke kanske jag får tillbaka i underhållning. Det jag får i stöd kanske jag ger tillbaka i praktisk hjälp. Allt är inte så statiskt som "jag lyssnade 32 minuter, hon bara i 28". Jag gör säkert fel titt som tätt, jag är inte mer än människa, men mina äkta vänner känner mig väl nog för att veta att jag inget ont menar, och de tycker faktiskt om mig trots mina fel. De finns där i ur och skur. Det är djup, värdefull vänskap för mig.

#31 precis!

Jag vill ge ett råd till TS

Som någon sa så kan man inte ändra på någon annan än sig själv.

Du har att välja på:

1) Acceptera läget. Du kan inte tvinga fram ett engagemang av dina vänner. Dom är som dom är

2) Avsluta vänskapen och acceptera att vara ensam tills du finner någon som ser på vänskap på samma sätt som du

Sedan tror jag du skulle må bra av att ha en partner, någon att leva med. Då tror jag du lättare kan acceptera att bara ta en fika på stan ibland med dina vänner och att vänskapen inte ser ut precis så som du önskar. Då kanske din partner är din bästa vän som stöttar dig när du får problem etc

Så är det iaf för mig. Jag har ingen nära väninna. Men kompisar har jag som jag träffar ibland och tar en fika, går på bio osv. Men det är min pojkvän som är min allra bästa vän som stöttar mig när jag har det svårt.

Många bra saker har sagts här redan och det finns inte mycket för mig att tillägga.. Jag kan väl ändå säga att jag själv inte har särskilt lätt för det här med vänner, har absolut inte hundra stycken direkt som verkar vara det normala (enligt Facebook iallafall :-) utan har tvärtom väldigt få vänner. Dock har jag, trots mina få vänner, mycket svårt att få ihop hela livspusslet och skulle aldrig kunna räcka till som vän på det sättet du önskar. Dessutom är jag då en sådan vän som du beklagar dig över … Kan tillägga att jag ibland har värsta ångesten över detta, att jag varit egoistisk, glömsk och tex enbart har pratat om mig och mina problem vid senaste kontakten och totalt glömt bort den andres arbetsintervju eller vad det nu kan vara. Det jag brukar lugna ned mig då med, och som jag tycker kanske att du glömmer bort lite, är att var och en har ett ansvar för att kontakten blir bra.  Vill du ha stöd så får du efterfråga det, eller "ta platsen". Kan tillägga också att jag ibland, efter en kontakt, ringer upp min vän och ber om ursäkt för att jag "brett ut mig" så och svär heligt på att nästa gång ska jag minsann vara idel öra åt hennes problem. Detta samtal slutar oftast (alltid) med att vi båda skrattar eftersom hon haft precis samma känsla som jag!!

@31:Ja, förståelse och respekt ska ju vara ömsesidig och det upplever jag inte att det finns i mina relationer. Dessutom påverkar folks beteenden mig negativt, såklart inte alltid men det är klart att man reagerar på olika sätt när man inte får samma engagemang och respons tillbaka.

Det beror ju helt på vad det handlar om för "fel och brister" och vad man kan acceptera eller inte. Jag tror och väntar mig inte heller att folk ska vara perfekta men jag anser att medmänskligheten och engagemanget skulle kunna vara betydligt större med en mer genuin vilja att bygga en bra vänskap.

@33: Ja, du har ju några goda råd här och jag står hela tiden och väljer mellan dina två alternativ, dvs att acceptera att vänskapen och stödet inte är som jag väntar mig och att avsluta vänskapen.

Jag tycker det är helt skilda saker med partner och vänner, i alla fall jag vill ha flera att dela problem och såklart även glädjeämnen med. Inte enbart falla tillbaka på en person som man dessutom lever med. Vänner och tjejkompisar är ju en viktig del i livet om man nu inte är väldigt familjecentrerad. Det är ju inget fel i det men om man väljer ett annat liv som inte har med familj och barn att göra så söker man ju sig också djupare relationer med vänner.

Sen tror jag tyvärr att du har rätt i det att det för många är just enbart pojkvännen som man delar med sig till, visar känslor för etc och det gör det än svårare att hitta en vän på samma nivå och med samma engagemang som jag upplever att jag har.

@34: Jag anser inte att man ska behöva be om stöd, då är hela saken förfelad. Då vet man ju inte om man får stödet för att man ber om det eller för att personen faktiskt är intresserad av att ge stöd och råd.

Då tänker jag på situationer där man redan tidigare har berättat att man har det jobbigt, om ens vänner tycker att man är viktig så borde det inte vara så lätt att bara glömma bort en sådan sak.

Hur din vän kan skratta åt att du tog all plats tycker jag låter märkligt. Det kanske är så att hon är likadan vissa gånger gentemot dig och då är det ju ok men annars låter det mest som någon slags dörrmatta. En person som inte bara ska acceptera att sitta där som nån slags kurator men som också ska skratta åt att hon mer eller mindre själv blivit bortglömd under en hel fika, träff eller vad det nu handlar om. Låter aningen konstigt tycker jag.

Att be om stöd, att påminna om att man är i en jobbig situation osv är enbart att konstatera att ens vänner glömt en, att man inte är tillräckligt viktig för att det ska gå att komma ihåg och få en spontan tanke skickad till sig.

"Jag anser inte att man ska behöva be om stöd, då är hela saken förfelad. Då vet man ju inte om man får stödet för att man ber om det eller för att personen faktiskt är intresserad av att ge stöd och råd."

För mig ärdetfortfarande så enkelt- Vill de inte så vill de inte. Ser inte skillnaden på "att ge något bara för att man bad om det " och "att ge något för att man vill det".

I en relation kanske, kärleksrelation- där man ständigt är i varandras tankar-men som vänner?

Jag står väldigt näramin vän men vill ha ha stöd får han be om det- då ger jag honom stödet helhjärtat. Detta vet han. Precis som jag får be om stöd- men då vet jag att jag får det- ville han inte så skulle han inte ge mig det-så enkelt är det faktiskt ibland.

Nu är ju för de flesta, vänners främsta uppgift- någon att ha trevligt med, göra roliga/mysigasaker tillsammans eller prata förtroligt med om allt möjligt. Om din vän ger dig stöd när du ber om det- så ser jag sjävl inget problem där du serettproblem. Om du däremot aldrig får stöd- ens när du förklarat din situation (man ska int ebehöva säga "DU JAG HBEHÖVER STÖD!" ) så skulle nog jag också bli lessefter ett tag om du själv alltid finns där och stöttar i vått och torrt. Men då skulle jag sluta med det. Inse att vår relation inte är mer än middagar och skitsnack över en kanelbulle.

Det är ju inte så svårt att fråga "hur mår du", tycker man ju.

@38: Ja, jag anser fortfarande att om man inte finns spontant i sina vänners tankar, och speciellt då man vet att ens vänner har en jobbig situation, så är det ingen äkta vänskap. Om vänskapen mest funkar när man ska sitta och prata ytligheter och inte ha några som helst krav, då behöver man inte dem som vänner. Då kan man ju prata med en arbetskamrat eller vem som helst och prata lite väder eller nåt annat mera ytligt.

För mig finns det ingen vänskap, jag kommer alltid tillbaka till det. Jag vet åtminstone att jag själv gett och gett, försökt komma nära folk, försökt utveckla bra relationer men det går inte.

Vänska finns inte om vänskapen är det du beskrev- sådär upplevde ja vänskapen under mina ungodmsår. Då var vänner vekrligen _allt_ men vad hade man då att fokusera på? Skola och vad man ska äta till middag ungefär- ingen ärleksrelationer, inget jobb, inga problem ^_^

Det du beskriver är för mig hur en kärleksrelation ser ut, eller en väldigt gammal och nära vänskap- tex mellan syskon. Det är nog få "föunnat" att hitta någon de kan ha just den där typen av vänskap med- precis som vissapåstår att "Äkta kärlek finns inte" ;I

Jag tror att är saker tillräckligt allvarliga så finns folk där oavsett, folk är oftast bra människor. Igår blev en häst i mitt stall jättesjuk. Jag är inte vän med tjejen som äger honom. Hon har ingen betydelse i mitt liv alls. Jag råkade komma till stallet på förmiddagen då hon var där. Skulle jobba sen. Jag tog ledigt och hjälpte henne med allt och körde henne och hästen till akutkliniken. Hon hade kunnat göra det själv men jag ville inte att hon skulle behöva gå igenom allt själv. Idag har jag tänkt på dem hela tiden och hört av mig bara för att säga just det. Det här för en person jag inte bryr mig om alls. Men, i nöden testas vännen och de du umgås med skulle säkerligen finnas för dig då det är riktigt illa. Det jag vill säga med detta är helt enkelt att när det verkligen behövs finns folk och då ser du att de förmodligen anser sig vara riktiga vänner och kanske skulle du då omvärdera dem. Det är den känslan som är viktig. och jag är säker på att dina vänner skulle göra det för dig den dags det behövs.

En annan sak, det är så många som här säger till dig, du söker en kärleksrelation med en vän, du begär för mycket etc… tar du åt dig alls? Du kanske måste börja omvärdera dig själv.

Hmmm… Jo det är väl klart att man inte ska behöva be om stöd hela tiden. Om tex något riktigt hemskt händer vännen så får man ju faktiskt komma ihåg det & det brukar ju inte heller vara några problem (för mig iallafall)!?! MEN jag menar att ALLT kan man inte komma ihåg och därför får man själv se till att ta upp det - "Du jag måste berätta hur det gick hos sexistiske tandläkaren"… :-) Det är detta jag menar när jag säger att man själv oxå har ett ansvar!  Det kan inte vara rimligt att någon annan ska komma ihåg ALLT om en (jag själv kommer ju för bövelen knappt ihåg hälften av det som var jobbigt för mig sjäv senast vi sågs, varför ska min vän komma ihåg det?)

Däremot tolkar vi situationer olika, situationen jag tex beskrev ovan med min vänninna var inte alls att hon verkligen är min "dörrmatta" utan att jag ibland kan KÄNNA det som att jag är egoistisk i relationen. MEN hon känner ju precis samma som jag, att det bara är hon som har pratat om sina problem… Och då måste det väl vara bra? Det man känner och upplever är bara en möjlig tolkning av situationen som inte behöver överrensstämma med "sanningen"- dvs andras tolkningar av den. Det är just här som professionella kan hjälpa en med att se andra tolkningar av "verkligheten" än enbart sin egen. En annan väg är att diskutera öppet, okritiskt och reflekterande, med sin vän om hur båda upplever vänskapen…Tänk om din vän upplever att hon ger dig väldigt mycket stöd eller bedömer dig som en väldigt kapabel och stark människa som själv signalerar när det behövs stöd?

Empathi eller vad är med henne vet jag aldrig..men jag lever med en tjej från mitt hemland.Hon är mkt annorlunda typ tycker jag allafal…Om jag har något problem eller befinner jag i ett underläge vill hon inte lyssna på…bara vill ha föredelar ..när hon blir sjuk ordnar jag medicin och omsorg men när jag blev sjuk få jag inget haänsyn ..iblan tittar hon inte på mig…Jag hade stort problem med henne och sedan ville jag veta hennes uppväxten veta hur var detta?ringde till anhöriga till henne och fick jag veta att hennes mamma gav de inte stor omsorg..kärlek t.ex de sov på olika platser medan mamman inte brydde om de när de var småå…Men jag vet inte om det orsaken eller är hon listig..för atta hon är med mig när jag har pengar..arbete osv..själv sa hon en dag för mig att ville hon gifta med en stor rik man..Den dan blev jag ,hämnar jag,i helvetet känla ..Jag har älskat henne mycket,gett varm kärlek omsorg,, allt annat medan fick jag ingenting..jag tycker jag uppoffrade min liv..men det funkar inte såå nu vill jag skilja henne…problemet att jag kan inte prata med henne om detta hon aldrig acepteras och så fort pekar hon mina fel….KAN NI TÄNKA ER ATT OM NI HAR BORT MED NÅN 5-6ÅR HUR BLIR DET FÖR ER…JAG KÄNNER MIG TRÅKIGT ENSAM I LIVET…SAMT BITTERT…