Sorg är något helt naturligt och en känsla som så småningom kommer att bli annorlunda.

Skulle man mot förmodan hamna i en återvändsgränd där man inte kan gå vidare själv och man fastnar så att säga så ska man söka hjälp.

Känner du själv att din sorg påverkar ditt dagliga liv så tycker jag du ska försöka att få prata med någon.

Att du och din mamma går omkring och tiger om detta är egentligen ganska dumt. Det kanske skulle lätta för er båda om ni pratade om mormor även om det gör ont och man blir ledsen. Som sagt så är det bara naturligt.

Försök att ta upp det med din mamma. Det kan ju knappast bli värre.

Vi pratar om mormor nästan varje dag. MEN vi pratar inte om hur jobbigt det är, hur mycket vi saknar henne osv. Jag kan inte berätta för henne att jag bröt ihop nu t.ex, jag vet inte varför.. Det är ju hennes mamma liksom.. Det är värre för henne.

Jag pratar med min kusin om mormor ofta. Vi brukar prata om hur mycket vi saknar henne, och min kusin har fortfarande dagar då hon bara vill ligga i sängen och gråta.. Så illa är det inte för mig. Jag lever "som vanligt", bara lite mindre motiverad till att göra saker.. Känns inte som någon mening att sköta skolan, t.ex..

Dumt som fan.

#2 Försök att tänka som så att sorg är naturligt. Försök att ta upp med din mamma hur mycket du saknar mormor. Hon kanske inte pratar med dig för att skydda dig från hennes egen sorg.

Man reagerar ibland så ologiskt när man är ledsen.

#3 Jag ska försöka prata med henne nån dag..

Jag är arg också för att jag börjar glömma mormor. Alltså inte så, men jag kan typ inte se henne framför mig längre. Hon börjar blekna, tyna bort.. Jag minns inte hennes röst, jag minns inte hur det kändes när hon krama om mig, jag kommer inte ihåg hennes doft, hennes leende, hennes skratt.. Jag vill att allt det där ska vara tydligt.

Det är bara i drömmarna som jag ser henne som hon var. Och mina drömmar om henne är riktigt konstiga. Drömmer alltid att hon återuppstår. Hon är död, men kommer tillbaka. Sist drömde jag att hennes hjärta började slå igen och att alla läkare vart så förvånade. Efter ett år liksom.. Dom ville undersöka henne men hon vägrade, hon sa att hon inte hade mycket tid. Vi drog hem till henne och jag frågade var hon hade varit osv. Hon sa inte så mycket, men att hon typ vakat över oss och att hon kom tillbaka bara för att jag behövde henne. Sen sa hon att hon skulle gå, och jag kramade henne hårt som fan, började gråta och skrika och bad henne att inte lämna mig igen. Så smekte hon mitt hår och sa "dummer, jag lämnar dig aldrig", så vakna jag.

Då kändes det verkligen som om hon hade varit där. På "riktigt". Kramen kändes verklig och jag hade gråten i halsen när jag vaknade. Det gjorde ont för det kändes som att jag förlora henne ännu en gång.

Jag har drömt att hon har återuppstått säkert 10 gånger, och varje gång är det lika jobbigt. Som om jag förlorar henne igen. I somras när jag var i Österrike drömde jag att hon kom tillbaka och när jag vakna så tänkte jag "nu måste jag köpa present till mormor också, får inte glömma det", så verkligt var det. Tog ett antal minuter för mig att komma på att det inte kunde stämma.

Hemskt..

Min mamma dog för för snart 7 år sedan och jag drömmer minst varje vecka om henne fortfarande. Jag försöker se det positiva i drömmarna för då är hon fortfarande "kvar" på något sätt.

I början hade jag också drömmar som gjorde att jag var sååå ledsen när jag vaknade men som sagt så är det naturligt. Det vore snarare onaturligt om man gick vidare som om ingenting hade hänt.

Jag varken vill eller kan glömma henne men den värsta sorgen och saknaden har "bleknat" om man kan uttrycka sig så.

Har du någon vän som också förlorat någon närstående? det kan vara skönt att prata med någon som vet vad det handlar om.

#5 Först av allt beklagar jag det där med din mamma. Men måste ändå vara skönt att drömma om henne så ofta. Det är ju bara i drömmarna som man kan "träffa" dom nu.

Men nej, jag har ingen vän som riktigt förstår mig. Finns en barndomsvän som också förlorat sin mormor, som t.o.m skrivit en bok, nu 6 år senare som heter "jag vill inte förstå", som möjligtvis kan förstå vad jag går igenom. Men vi pratar knappt längre, tyvärr.. Och dom andra som förlorat någon verkar inte sakna på samma sätt eller vad jag ska säga.. Den dom förlorat hade inte en sån stor plats i deras liv som min mormor hade i mitt. Hon var min bästa vän och det är verkligen otroligt jobbigt att inte kunna prata med henne om saker längre.

Alla sörjer på olika sätt, det finns inget rätt eller fel sätt att sörja för det första.

Sen om det är så att du har fastnat i din sorg så bör du fundera på att söka hjälp, någon gång måste man gå vidare och acceptera.
Visst kan man känna sorg och saknad, men det ska inte vara så att det hindrar en från att leva livet fullt ut.

Har du provat att tex prata med henne, gå till graven och lägga blommor och saker och bara ha en tyst minut där du tänker på de goda sakerna med din mormor?

Jag förlorade min mormor för ca ett halvår sen och det gör lika ont än.. har varit till graven några gånger. tänt ljus och så men så fort vi kommer dit så vill jag bara hem. Min mormor gick bort väldigt fort, och den sista tiden förstog hon inte vem jag var osv så jag fick heller aldrig chansen att säga att jag älskar henne. Och det känns skit jobbigt!

Men jag försöker tänka på att även om jag inte sa till henne i slutet att jag älska henne så förstog hon det nog ändå. jag har aldrig haft nära kontakt med min mor eller någon annan i min familj utom mormor. Kunde prata med henne om allt. och då menar jag allt, skulle jag säga till henne att jag mördat någon så skulle hon aldrig lämna min sida. jag skäms också över att säga att jag börjar glömma min mormor också.. Jag kan inte minnas hennes röst längre :(

Min mormor var min bästa vän och kommer alltid vara. jag har inga direkt råd till dig, men försök och komma i håg att hon älska dig.

Om du vill prata med någon så kan du pma mig.

Visst kommer det känns som att någonting fattas under längre tid… Men man bearbetar det, fast sörjer gör jag fortfarande ibland efter 8 år sedan min pappa dog, men man lär sig att fortsätta att leva och bli lycklig som innan