Ja, det tycker nog jag också. Som barn blir man vänner för att man är utlämnade åt varandra - antingen i skolan, där man bor, fritidsgruppen, föräldrarnas vänners barn…

Som vuxen väljer man sina vänner för att man gillar varandra.

Dessutom har man möjlighet att upprätthålla vänskap även om man inte ses så ofta, den möjligheten har man inte som barn. Då är man beroende av att föräldrarna gör det möjligt.

Så sant så.
Men jag har för mig att jag fick höra som liten att det blir svårare att hitta vänner ju äldre man blir. Så fel så!

Ja! Fast jag tror också att vad man menade så är det just att den naturliga gruppindelningen som jag nämnde inte finns kvar, och att det därför skulle bli svårare. Men jag tycker att den typen av grupper man delas in i som barn bara byts ut. Idag har man istället grannar, arbetskamrater, föräldrar till ungarnas kompisar… Ej att förglömma internet!

Sen är det naturligtvis mycket upp till en själv! Bjuder man lite på sig själv så är det lätt att skaffa vänner, fjärmar man sig kan man lätt bli ensam. Där ligger nog en stor skillnad - barn fjärmar sig sällan som vuxna kan göra.

Ja, min farmor är dett bra bevis på hur vuxna kan fjärma sig. Hon har inte en enda vän kvar. Bara oss i familje, som hon inte träffar allt för ofta + de som kommer hem till henne och hjälper till.

Tyvärr är hon ganska mycket dement, så vi får se om hon inte snart flyttas till ett hem, om det finns plats. Där kanske hon kan få någon vän.

Håller  verkligen med att det nog är lättare att få vänner ju äldre man är. Beror som sagt oxå på  en själv oxå, hur man är till sättet. Jag har fått så många trevliga nätvänner nu i vuxen ålder som jag ALDRIG har haft tidigare :((

För min del absolut! Jag hade knappt några vänner som barn, var mobbad och utstött i skolan.

Jag hade väl klasskompisar i gymnasiet men dom kände mig aldrig på riktigt.

Mina riktiga vänner har jag fått först som vuxen, typ 22 år och framåt. Dom gillar mig för den jag är och jag kan berätta massor för dom. :)

Jag tycker tvärtom. Hade jätte lätt för att skaffa vänner när jag var liten och mindre. Jag hade jätte bra självförtroende då och gick bara fram till dem och sa "hej ska vi leka", så gjorde vi det. Varenda gång vi var och tälta någonstans kom jag alltid hem med en ny vän. Även en gång, som mamma berätta om, på silja line var de en tjej som pratade ett annat språk och ändå lekte vi.. Jag hittade på ett eget språk med men vi förstod varandra iaf:P

Nu kan man inte precis gå fram till en tjej på stan och fråga om vi ska leka. De känns som om alla "redan har nog med vänner" ändå. Om man träffar folk på krogen som man råkar prata me, så blir de ändå inget utav de.. för dem har redan vänner och behöver inte en till? Jag går inte bara fram nu helt enkelt.. de enda man kan hitta vänner genom när man är äldre är jobbet. Och jag jobbar ensam? Mina gammla vänner från skolan har flyttat överallt och finns inte kvar. Mina nya vänner bor också i andra städer så man inte kan träffas. Och dem har jag ändå blivit vän med genom ifokus:P Genom internet alltså.

Så neeh, när man är äldre är de genast svårare att få vänner. Då kan man inte bara öppna sig och fråga om man ska vara vänner.

Ni får gärna berätta hur man skaffar vänner nu?;) hehe

Jag har träffat vänner på fester, och genom de vänner jag redan har, på arbetsplatser, kurser och nu på arbetsträningen :)
Och någon här inne faktiskt :)

Jag håller med Lis1, har mycket svårare nu för att skaffa vänner. När man var liten var det lättare för då kunde man som Lis1 säger bara gå fram och fråga om man ska leka :). Hade varit kul att testa det idag, folk hade nog stirrat :P.

Men nu har jag mina vänner genom nätet, runtom Sverige, endel har jag aldrig träffat, endel har jag träffat nån gång bara. Men jag är ganska nöjd så ändå, de jag har vet jag är riktiga vänner :).

Hmmm, lättare…Jag har blivit mer kräsen när det gäller vänskap..Vänskap för mig är något man förtjänar..

Jag har genom årens lopp haft många vänner som har kommit och gått. Under min barndom flyttade vi några gånger med kompisbyte som följd. Jag har aldrig sett detta som en nackdel, tvärtom.

Jag har alltså haft olika vänner under olika faser i livet, och det är för mig helt i sin ordning. Jag har dock två gamla vänner kvar, men vi hörs sällan av, men det gör inget för vi kan lika gärna ta upp tråden där vi lämnade den flera år tidigare. Det gör inget för vår vänskap går djupare än så.

Sen jag flyttade ner till SeaHawk så har jag bytt ut umgänget (eller snarare skaffat ett) och jag tycker det är skitroligt att umgås med folk. Men jag har också lika stor behållning av att hålla mig hemma en månad i sträck.

Vi skaffar också kontinuerligt nya vänner på nätet, och när sommaren kommer så tar vi långrundor med MC:n och hälsar gärna på dem.

Ja, den där träffen hade ju vart bra. Då kanske man kan skaffa sig ytterligare nya vänner och t om träffa dem;P

Hera, vem är vännen härifrån?:) Har du träffat någon?

Jag har också flyttat runt mycket som liten, så hade alltid nya vänner i olika perioder. Men har också alltid lyckats få falska vänner på äldre år. (från 6:an till slutet av gymnasium) Jag vet inte om jag drar åt mig folk som gärna utnyttjar mig. Och de är väl de som spelar in också. Som Vargnatt säger så kan man inte gå fram till någon och fråga om vi ska leka, för då kommer dem bara glo på en och skaka på huvudet. Men också för min del, är jag nog rädd för att få skit vänner igen.

Men som när jag träffat nytt folk genom en vän tex, de var skit kul och vi drack tillsammans bara hemma hos henne. Jag tyckte vi klaffa allesammans. För alla var intresserade av djur och jag har nog aldrig pratat så mycket med okända människor och verkligen öppnat mig. För de var fler som hade gått på fel killar. Men sen.. ja jag bjöd dem till mig tre ggr för inflyttnings fest, men ingen kunde någonsin. och kommer inte den kan inte den komma.. Så de rann ut i sanden. Kanske jag är svår att behaga?

Vi är hitflyttade sedan två år och kände inte en själ när vi kom hit. Men på skolmöten, när barnen lekte och lämnades av föräldrar, närhelst jag hamnar i möten med människor så bjuder jag hem folk jag känner kan vara potentiella vänner! Bara på en kopp kaffe, inget märkvärdigt.

Men sen vill jag dra en ganska hård gräns mellan vänner och kompisar. Alla man träffar blir naturligtvis inte vänner, det är ytterst få. Men kompisar och kaffetanter - det finns det gott om! Vänskapen kan dock växa fram ur kompisar och kaffetanterna, även om det tar ett tag. Sen tror jag inte att vänskap är något man kan bestämma, det är som med kärleken. Antingen växer den fram eller så stannar den på en bra kompisnivå. Ibland blir det varken det ena eller det andra.

Man kan som så riktigt påpekas inte gå fram till en främmande människa och fråga om vi ska leka. Men man kan i mötessituationer visa på att man är öppen för kontakt! Ofta är folk rädda för att fråga - man är rädd att bli avvisad. Det har ännu aldrig hänt mig.

Och om man inte har några mötersituvationer då? eller vad innebär det?:)

Lis1; Det är bejtedejte :) Vi insåg att vi bodde på samma gård inne på hundar :P Vi blev bra vänner. Tyvärr har hon nu flyttat till Falun :((

Ja, det ser väl olika ut för oss alla antar jag, och på hur mycket man engagerar sig i saker. Personligen möter jag människor i en mängd olika situationer; med barnen på dagis, skolor och genom deras fritidssysselsättningar. Sen möter jag människor genom jobbet, genom engagemang i ett otal föreningar, på hundkurser och i mitt närområde där jag bor.

Hera, ahaa.. just det ja! ni bodde ju nära varandra. Sånt är ju skit kul:)

Jag upplever det som att för att ha en bra umgängekrets när man är vuxen måste man ha etablerat ett bra umgänge redan som liten. Via skola, föreningar osv. Jag har aldrig haft några barndomsvänner och sen jag flyttade runt till olika platser när jag började plugga på högskola har jag nästan konstant känt mig ensam.

Det för att de personer jag träffat på redan haft ett stort umgänge, de har haft vänner som kommit och hälsat på dem på helgerna eller så har de åkt hem till sina hemstäder och träffat sina kompisar.

De jag känner idag har en helt annan umgängeskrets än jag själv har och det blir inte vänskap på det sättet som när vänskapen är självklar och etablerad sedan länge.

Jag hade ganska svårt att hitta vänner när jag var yngre, men det lossnade när jag hade gått ut gymnasiet och mellan 20 och 30 var jag hypersocial och skaffade De senaste 2-3 åren har jag dock i princip noll kontakt med gamla vänner och bekanta, av en mängd olika anledningar: Vi bor i olika städer, flertalet av mina vänner har skaffat familj och barn. Och så vidare.

Jag måste därför säga att jag tycker att det var enklare att skaffa vänner mellan 20 och 30, men efter det har det bara gått käpprätt utför…

Tycker det är lättare som vuxen. Tror det beror mycket på utbudet. Bodde på landet, gick i en liten bondskola, det fanns inte många som jag (kände mig udda). Som vuxen träffar jag folk både genom intressen, genom jobbet, genom min man o.s.v.

Lättare nu, men alltid haft lätt att träffa folk. Visst underlättar jobbet mycket. Träffar mycket folk och alla har liknande intressen. Men även på fester och krog, vänners vänner etc.

Senaste vännen som inte är jobbrelaterad som jag umgås regelbundet med är en tjej jag träffade på Carmen i Stockholm. Vi hamnade brevid varandra vid bordet och jag ställde lite frågor om hennes tatueringar. Slutade med att vi 4 runt bordet skrattade hela kvällen. Sen dess har vi haft regelbunden kontakt.

vad svårt. vet inte riktigt

men det jag vet är att det är lättare när jag nu blivit äldre att sortera ut vänner och behålla dom som är riktiga guldkorn.
när jag var yngre var man med människor bara för att ha någon att vara med.

Hmm, ja, efter gymnasiet var det enklare när man kom ut och mötte nya människor - i skolan och i gamla hemstaden behövde man ju inte leta vänner, där hade man ju de man växt upp med och inte ens när man började nya skolor med fler elever var det av intresse, man "behövde" ju inga nya vänner..

Idag ångrar jag det, fanns säkerligen massvis med härliga personer man gick miste om under skoldagarna.. Idag har jag dock lätt för att träffa nya människor men oftast blir det ju genom andra att man stöter på nya trevliga ansikten, och på jobb, genom pojkvän osv. :)

Sen så, usch, barn är så elaka mot varandra att det är helt otroligt.. Man förstår väl kanske inte själv när man är ett barn på samma sätt men..