Jag har precis blivit dissad vad jag kan förstå efter att ha gått på en dejt med en kille som jag fann på nätet. Jag tyckte vi hade en bra första dejt även om den då råkade sluta i sängen, men allt var så fint och han verkade så omtänksam. Vi lovade att vi skulle höras och träffas igen. Han ville veta mer om mig, lära känna mig bättre, sa han. Jag ville lägga korten på bordet direkt och frågade han vad han kände med det hela, och han sa att han skulle vilja träffa mig igen och att  han tyckte att jag verkade vara en härlig tjej. Jag lovade och ringa honom några dagar senare eftersom jag skulle resa bort. När jag sen ringer så kan han inte prata så länge, men lovar att ringa upp. Han gör aldrig det. Några dagar senare skickar jag ett mess och frågar om han vill träffas igen. Jag hör aldrig mer från honom.

Jag blir arg, jag blir ledsen. Han verkade vara en så fin person. Jag tar allt sådant här så personligt, att det är nåt fel på mig. Min första tanke är att jag genast måste ändras på något vis, eftersom jag troligtvis inte duger. Jag har haft svårt att öppna mig för människor, att dela känslor osv, men känner att jag äntligen börjar komma ut ur den bubblan. Men sådana här erfarenheter får mig att aldrig vilja dela med mig av något, eftersom det alltid slutar med att folk slutar höra av sig. När saker upprepas så börjar jag verkligen tro att det är något fel på mig. Jag har en tendens att höja människor till skyarna. Ingen är dock så bra som jag tror, jag får bevis på det hela tiden. Folk som beter sig som idioter är det också även om de har andra intentioner. För vad ska man annars gå på annat än folks beteenden? Jag ger alltid människor så många chanser, men ser aldrig mig själv. Jag glömmer bort mig själv i allt, för det känns som att  om ingen tycker om mig, så är jag inte komplett. Att sedan bli dumpad skär bara ännu djupare in. Jag känner att jag förlorar hoppet. Finns det verkligen någon för alla? Jag vet inte om jag orkar öppna upp mig om det bara ska sluta med att jag blir dumpad. Vad har ni för tankar om detta? Jag har bara lust att stänga inne alla känslor och leva bakom pansar. En saddwa sa en gång i Indien till mig att: "You give more than you receive". Så känns det. Någon gång ska man väl få något tillbaka, har jag bara otur?