Båda känslorna som du beskriver är inte "normala" och tillsammans kan de bli katastrofala.

Bra att du själv är medveten och jag tycker att du snarast ska ta tag i detta innan problemen blir för stora.

Oftast kan man inte bryta sådana här tankemönster själv (för det är just tankar i ditt huvud som det är) utan man behöver hjälp. Professionell hjälp utifrån.

Sök vård. Antingen via vårdcentralen eller annan väg men vård måste du söka.

Jag kan säga att jag är lika som dig, det är riktigt jobbigt!
Dock är jag inte svartsjuk på någon hög nivå, ännu, men det känns som om att svartsjukan stiger allt mer och mer samtidigt som den ändå går tillbaka lite. Lite komplicerat.

Liksom dig har även jag börjat kommit in i en ny relation, denna kille har inte gett mig någon större anledning till att jag inte ska lita på honom men ändå så gnager tankarna något så in i norden.

Är extremt paranoid av mig, dock inte att någon förföljer mig men snarare av att folk vill mig ont.
Ingen av mina tre kompisar kan exempelvis höja handen för att klia sig på kinden eller så utan att jag direkt rycker undan och tror att de ska slå (en av många saker). En av dessa tre kompisar är den här killen som jag håller på att inleda relation med, men som jag är väldigt osäker på eftersom att jag får för mig saker och vissa sitter så pass hårt att de tar överhanden.
Sen är han inte heller den lättaste att prata med vilket gör det hela ännu jobbigare, men jag jobbar på det!

Jag skrev i början att det går fram och tillbaka, detta gör det på grund av att jag pratar med de som det gäller (mina kompisar i detta sammanhang) och berättar hur jag uppfattar saker och ting samt hur pass långt det kan gå. Alla tre är fullt medvetna om hur jag fungerar och även hur varandra fungerar, vi känner varandra väldigt väl.

Jag skulle tipsa om att prata med de som dina tankegångar börjar gå ut över, få de medvetna och få de helst att förstå att så här är det. Be de att om de märker att du börjar bete dig annorlunda så  ska de ta dig åt sidan och prata med dig.
Det har hjälpt mig mycket att mina kompisar tagit mig åt sidan och försökt prata med mig, även om det inte lyckas alla gånger eller ens 50% av gångerna men det är alltid en bit på vägen och det visar att de bryr sig - det sätter sig innerst inne och efter ett tag så blir man faktiskt lugnare även om det är lite så är det fortfarande på rätt väg.

Sen kan du ta hjälp av en psykolog, själv pratar jag med en kurator och en psykolog 2-4ggr/ veckan och det har hjälpt mig.
Dock är detta inte det enda jag pratar om då det är tusen andra saker med, men om ni fokuserar enbart på detta och de eventuella orsakerna till beteendet så skulle jag tro att det släpper lite om en stund.

Hej Twizzler, med flera! Bra råd i tråden

Så enkelt är det att det är rädslor och tankar som ligger där någonstans och kommer mer och mer upp till ytan. Svartsjuka, och alla de rädslor med nervositet, "paranoia" och annat är inte mer än känslokonstruktioner/tankeformer och blockeringar i kroppens naturliga system

Skulle också dela att genom att vara paranoid, svartsjuk så kommer man att dra till sig människor, och få människor att reagera på ett sådant sätt vilket man mest är rädd för.
Ogillar man att bli kallad lögnare så kommer man snart att få en sådan pik, osv.
Går man runt och är rädd för att bli bedragen så framkallar man och provocerar fram just det hos den andre, och andra illviljande situationer.

Det är inte att lägga allt på sig själv, bara se ens egen del i det hela och situationer med andra och hur man faktiskt själv skapar ens vardag, relationer, m.m.
Därför också seriös meditation fungerar så bra i upplösandet av tankeformer och rädslor, att se sig själv och bli medveten…
Inget ont om så kallad proffessionell hjälp, men utan självmedvetenhet och distans kommer man vara fast i samma snurra länge.

Kan gå in mer i detalj om detta om någon är intresserad.

Lycka till

#1 jag har tänkt på det länge men man vill ju inte direkt inse att det är något fel på en :( Jag är rädd för att bara få några piller utskrivna och sedan ska allt bli bra (gillar inte piller) Gick till kurator förr men hon sa plötsligt att vi skulle avsluta behandlingen så blev det inget mer med det.

#2 tråkigt att du med känner såär.. Jag vill verkligen inte att någon av mina vänner ska veta att jag känner såhär, jag är liksom den "starke" i gruppen. Även min flickvän, det är så pass nytt så hon kanske skulle lämna mig..

#3 Bra text! Gissar att du är psykolog/psykologstudent för övrigt ;)

#4 Liksom dig är även jag den starke i gruppen som alltid står upp och håller huvudet högt, jag döljer dock det mesta inombords - vilket inte är att rekommendera då man måste få prata ut om det för att kunna bearbeta det och komma vidare. =/

#4: Varken psykolog eller psykologstudent men har mediterat i runt sex år och är intresserad av personlig utveckling för att må bättre i mig själv. Mycket kan ses bara genom att studera medvetandet i stilla tystnad, eller och med hjälp av ett mantra.

Ett ställe att börja på är genom att läsa denna; http://www.aypsite.org/10.html , och sedan använda en enkel och effektiv meditation; http://www.aypsite.org/13.html för att uppnå önskat resultat över lång tid och bli mer ett med sig själv.

Ang. piller och mediciner har jag uppfattningen och erfarenheten att de hämmar kroppen väldigt mycket. Tankar stängs av i stället för att frambringas och ses över.
Kanske fungerar det bra i ett akut läge då man inte orkar mer och klarar av sin situation men i det långa behöver kroppen frihet för att utvecklas och släppa alla rädslor. Vill inte avråda någon, jag är ingen läkare. Har bara använt antidepressiva någon månad och sedan slutat. Både kurator och "medicinen" hade viss effekt men i det stora hela blev jag faktiskt sämre och det gjorde processen långsammare och jobbigare för mig.

Har även jag haft kuratorer som avslutar behandlingen tvärt, inte hör av sig och så vidare. Det är uselt och man kan banne mig inte lita endast på proffessionell hjälp. Grundad i sig själv kan det ge något, men det finns så mycket mer och potentialen inom en är enorm. Sannerligen oändlig för den som vet att hitta dit! :)

#5: Håller med dig, att låta det komma fram i ett stadigt tempo med de som kan hantera ens funderingar är något viktigt för att bli hel och läka.