Svaret på din fråga är: Ja.

Ok. En följfråga till alla som varit i ett förhållande: hur släpper man taget? Jag har innan henne aldrig behövt. Och innan nu har jag nog inte kunnat. Och egentligen inte velat.

Svaret på den frågan är beroende på en själv, men för mig handlar det om tid och att rensa känslor, försöka förstå att det inte spelar någon roll vad man känner för denne, när man inte får något svar av den.

Nejdå man blir inte alltid dum i huvudet av känslor. Så länge de får flöda fritt och ohämmat är känslor inget problem som jag ser det. Att du inte kan släppa henne beror bara på att du håller fast vid tankar och känslor, önskningar OM personen. Det är alltså i ditt huvud, din fantasi om någon som faktiskt inte längre finns i ditt liv som du skriver. Bara en konstruktion du har skapat hos dig, och kanske tänker att…oj, det finns ingen som hon, ingen kan ge mig samma sak, men DET stämmer ej.
En sak kan jag säga; man har allt man behöver inom sig. Resten är former, manifestationer och partners, Kvinnor, män, vänner är en del av det yttre som manifesteras.

#4 Uhm, alltså, hormoner man får när man är förälskad gör en faktiskt mer irrtationell och mer dumdristig än vad man normaltsätt är. Bara så du vet :)

#5 Förmodar att du skrev till mitt inlägg. Jodå, jag vet vad hormoner och förälskelse är. Jag utvecklade mina tankar om känslor, och det faktum att man inte alltid blir dum i huvudet av känslor!

#2 Ang att släppa taget. Inser man vad som pekas på i inlägg nummer fyra, vilket inte är så lätt att göra och efterleva. Men gör man det så slutar man att bry sig alltför mycket vad som händer, vilka som kommer och går.
Hur du sedan ska göra för att släppa taget beror alldeles på din situation, men som nämnt tar det tid och att inte fastna i funderingar och depressioner är ju viktigt.
Finns många sätt att släppa destruktiva känslor på. Ber dig att utveckla din situation, annars har jag svårt att ge respons.
Har jag missat något ber jag om ursäkt, för tycker att din beskrivning av hela grejen är lite suddig, utan att vara elak.

Får inget grepp om ditt problem, med känslor och annat

#6 Nja, känslor generellt sätt gör en inte dum i huvudet. Men just förälskelse kan göra det, speciellt den första tiden man har det. Antog bara att det var det som TS menade :)

#7 Ah, förälskelse är ju one of a kind. Men det är snarare hur man förhåller sig till den som gör en mer eller mindre dum i huvudet inte själva så kallade känslan. Vet knappt om förälskelse klassas som känslor, snarare rus av tankar, känslor och allt möjligt i sinnet.

#8 Jo, lite så. Förälskelse är ju att huvudet blir helt överkört:P

#9 Inte riktigt så jag menade, men håller med om att man utan självdistans till förälskelsen lätt går ned sig och blir instabil. Vill ändå poängtera att det inte behöver vara så Kan fortsätta om den saken men tänkte inte bli för långrandig, ha ha.

#10 Självdistanserar du dig till känslor förstör du dom samtidigt, iallafall om det repeteras ofta. Det är jag ett levande exempel på.

#11 Känslor som flödar är just känslor som flödar. De blir inte trasiga för att man distanserar sig…!

Trewq: då är vi två :) du har ju läst min andra teåd. Och kan förstå att det kan ses som luddigt, har med vilje tagit bort en del detaljer som jag inte vill skriva i ett offentligt forum. Vad jag menar med dum i huvudet är en massa konstiga tankar man får. Förälskelse är det ju inte. Det har det inte varit på väldigt länge. Och nej, inte fantasier och en perfekt uppmålad bild av personen. Och inte heller en känsla av att aldrig känna likadant, då vi på vissa sätt var så lika att det nästan var som att vara ihop med sig själv hade vi väldigt olika åsikter om vissa andra saker.

Vad det gäller att släppa taget. Jag har bara haft starka känslor för två personer hittills i mitt 26 åriga liv. Mitt ex och en vän som jag haft känslor för till och från i kanske tio år. Jag vet att känslorna för henne försvann först när jag träffade mitt ex. Så kanske gäller det detsamma nu. Sedan har jag hela tiden haft en känsla av att vårat uppbrott var ouppklarat för min del. Har först sedan jag pratade med personen på det andra forumet fått ihop allt som hänt. Mer eller mindre. Så kanske jag nu börjar om från början. Och som sagt, efter att inte sett henne eller hört något om henne på över ett år så kom alla minnen och känslor upprusandes då jag såg hennes namn på FB. Tänk såhär: de flesta får väl sitt hjärta krossat någon gång i tonåren och lär sig komma över det? Det hände mig för första gången när jag var 25. Vill ni veta mer så fråga på :)

#13 Njae, det är inte förälskelse längre, det är mer det hålrum som är kvar(så brukar det vara för mig) vilket är en rätt stark negativ känsla.

Avundsjuk och svartsjuk kan man defintivt lätt bli - men det är någonting jag inte riktigt kan ge kommenterar på, för det är inte direkt något som jag brukar drabbas av. Jag blir mer självömkande.

Då skiljer vi oss nog åt. Självömkande är jag inte. Till saken är att jag, inte för att berömma mig själv, en en ganska rejält stark person. Men tydligen jäkligt känslosam. Hålrum kan jag förstå. Jag saknar mitt ex så in i h******e. Då menar jag inte bara som partner, utan henne som person. På ett sätt jag aldrig saknat förut. Vännen jag pratade om finns ju kvar i mitt liv, så att säga. Det är väl det där jäkla facebook som förstör. Man ser någon hon kommenterar på en väns status, tycker det är roligt, påminns om vem hon är och får använda all viljestyrka för att inte skriva något med. Där har vi också en dum i huvudetgrej. Man skriver, kommenterar, lägger upp saker och har sig i någon slags förhoppning om att hon ska ta kontakt.

Dan.m: Försöker att se helheten i det du skriver….kan det bara vara så enkelt att du vill något av henne som du inte kan få?
Som jag förstår det är ni inte heller vänner, men du ser henne på Facebook, och lägger upp saker där för att hon ska se dig. Mitt tips är att dölja hennes uppdateringar tills att du har fått distans, och låta bli att lägga upp saker för hennes skull, kanske till och med låta bli FB tills du har kommit på det klara.

Hoppas det ordnar sig!

#15: Avundsjuka, svartsjuka ser jag som helt olika saker faktiskt. Avundsjuk är man på grejor, typ på grannens bil. Svartsjuka är ofta mycket starkare då det har med människor att göra. Så klart beror det på vilken personen är vilket som väger tyngst, men svartsjukan tänker jag har sådan psykologisk effekt på "flockdjuret människan" så att säga att man går som i bitar om man dras in i den för lätt.

Jag ser inte hennes uppdateringar. Vi ör inte vänner på facebook. Hon tog bort sin strax efter det tog slut mellan oss, och som sagt skaffade hon det igen nyligen. Det är på gemensamma vänners statusar jag pratar om. Javisst är dt något jag vill ha av henne som jag inte kan få. Ska försöka förklara allt jag känner just nu. Det är rörigt, men ska göra mitt bästa. Det är först nu jag egentligen förstått vad som hände. Och just nu ångrar jag en massa saker jag borde förklarat och sagt. Jag är sån som hellre ångrar det jag sa än det jag inte sa. Finns förresten bara en sak jag ångrade att jag sa. Jag vill berätta allt detta men vet att hon inte kommer lyssna och det inte kommer leda till något gott. Jag saknar henne både som vän och partner. Jag vill inte vara det jobbiga exet som vägrar ge sig. Hade jag kunnat så hade jag spolat tillbaka till någon vecka innan uppbrottet fast med den kunskap jag har nu, eller som den person jag är nu. Men det går ju inte :) Jag vill att hon ska vara lycklig. Det förtjänar hon. Och såvitt jag vet är hon det. Hon är en rejält privat person. Jag är nyfiken på vad som hänt sedan vi hade kontakt. Jag vill släppa henne men vet som sagt inte hur. Jag vill samtigit någonstanns inte släppa henne. Typ. Jag kan förstå vad hon ser hos denna äldre man och hans livssituation. Jag får inte ihop hennes personlighet och person med en man närmare 40.

#16 Just den där tomheten känner jag igen, saknaden.

#18 Japp. Därför jag delade upp dom. Svartsjuka är normalt sätt starkare, ja.

Och som ssgt, jsg känner en avundsjuka/svartsjuka mot dom som fortfarande har henne som vän, och mer mot honom som hsr denna fantastiska tjej som flickvän. Jag höjer inte henne till skyarna som du pratat om. Hon har "fel" och "brister" vi hade jäkligt olika åsikter om vissa saker. Men vsr samtidigt förbannat lika. Har även hela tiden vart…..arg är fel ord men i brist på bättre, på stt hon vägrade lyssna på mig nör jela elakhetsgrejen var på tsl.

Jag har varit med om i princip samma sak som dig, det var 5 år sedan vi gjorde slut. Jag kände precis som dig i början men för mig försvann avundsjukan men däremot aldrig kärleken och den tillgivenhet jag känner till honom som person. Det är ett stort dilemma.

Skyblue, kan du berätta mer? Alltid intressant att höra andras liknande berättelser. Mina vänner jag har nära är rätt olika mig när det koommer till känslor och hur man hanterar relationer. Därför rätt gött att höra andras historier.

Han var min första (och största) kärlek, vi var tillsammans i ungefär ett år tills livet kom emellan oss. Vi började skola på olika håll och han hade så mycket andra "måsten" att han inte hann med mig. Sedan dog min mormor och han kunde inte vara där för mig och då lämnade han mig med orden "du är mitt livs kärlek men vi är för unga och jag vet inte om det går längre" 

Sedan efter det förstod jag ju att det var hans känslor som svalnat, men ändå efter det höll vi kontakt. Varje gång något hände i mitt liv under alla dessa åren har han alltid funnits ett samtal iväg och pratat mig igenom det.  

Men jag kan inte släppa honom, jag kan inte starta något nytt och jag kan inte vara med honom. Jag slutade aktivt sakna honom ungefär två år tillbaka, förmodligen ren självbevarelsedrift. Tills dess hade jag känslan att jag starkt ogillade/kände en enorm avundsjuka mot alla som kunde umgås med honom utan sådana här saker emellan. 

Mitt sätt att försöka komma över det var att starta nya förhållanden och sedan förstöra dem vid första motgång i princip. Det var nog det sämsta jag kunde gjort. Det blev så illa att jag förlovade mig med en annan kille, fick panik och sårade honom jättemycket. Det gör ju inte direkt att man tycker bättre om sig själv.

Sedan träffade jag den här killen och vi pratade om våra känslor, och jag fick en bekräftelse på att han upplevde samma sak som jag. Vi älskade varandra men vi kan fortfarande inte vara tillsammans på grund av distans emellan oss och olika livssituationer, antagligen tkr han inte tillräckligt om mig (kär) för att vara i ett förhållande med mig annars hade han ju sett till att det hände. Men jag fick veta vad vi var och vad vi kände för varandra och nu lever jag helt enkelt med nedstängda känslor, jag söker ingen, hittar ingen och försöker läka. Det är antagligen så det blir när man älskat någon på riktigt och förlorat den men fortfarande har någon sorts gnista av hopp om en framtid tillsammans med personen. 

Det tror jag är det värsta egentligen, när man inte kan hjälpa att man hoppas. För tyvärr är det så att all kärlek är inte hormoner och kemi, jag älskade inte bara det som var "rätt" med honom utan även det som var fel. Hela personligheten. Och det är den jag saknar, minst en gång om dagen. Inte bara förhållandet, utan vänskapen. Att han fanns i mitt liv.

Egentligen mitt enda konkreta tips är att prata om det med den andre personen så man får en "stämpel" på vad man är, annars kommer man alltid undra "tänker han på mig också? älskar han mig än?" och inte veta. När jag fick veta hur det låg till, även om det också var något oavslutat så fick jag ett avtramp, en plattform att jobba mig upp ifrån.

Ber om ursäkt för ett extremt jobbigt och långt inlägg som säkert inte bidrog med något, men det är så många år och så otroligt många erfarenheter att det är svårt att få fram något vettigt..

Det är ingen fara. Har märkt att mins inlägg också har en tendens att bli lång :) Rätt likt, men samtidigt totalt olikt. Som du skriver, tänker hon på mig ibland tankarna finns ju. Och saknaden. Som du skriver så hade jag starka känslor för hela hennes person, våde rätt och fel. Kontakt känner jag att jag inte kan ta. Om hon tar kontakt så visst, eller om vi skulle råka på varandra. Kanske där som skon klämmer. Inland alla de andra könslorna jag skrev om i tidigare inlägg så känner jag mig…….maktlös. Däremot så håller jag inte på att starta och lägga mer förhållanden. Jag har precis samma inställning till förhållanden som jag hade innan henne.

Fast har inte de flesta en, typ, the one that got away?

#26 Jag har en:p Det är nog rätt vanligt, ja.

Enligt min mening så förtar inte att jag saknar mitt ex från att jag kan få känslor och bli ihop med någon annan. För det är väl ok att sakna sitt ex trots att man har någon ny? Eller? Somsagt, detta är en helt ny situation för mig och är tacksam för alla funderingar och svar.

#28 Rensa ut först, annars kan det bli "rebound" eller vad nu än det heter…

Men det är bara vad jag tycker:) Du gör självklart som du själv känner.

#26 Jag vet inte, har nog många som got away. De jag minns mest är en bra vän som var precis som jag fast det andra könet. Hon försvann då jag blev förälskad, och deprimerad av det bland annat.
Henne har jag släppt och det skedde nog iomed att en annan människa visade sig och jag föll för henne. Märkte inte att jag var förälskad/kär förrän långt efter att vi träffades. Även om hon mer passade som min vän och jag nog ville hålla det så.
Den människan försvann (kändes mer som ett dödsfall) för kort tid sedan även om jag efter det undrar om hon ens har funnits över huvudtaget. Därför mitt tidigare pekande på fantasi hos en själv, att man målar upp en bild av någon och blir förälskad i bilden.
Det…den största historien av alla…att älska en bild av någon…men kanske fanns det något mer bakom, för egentligen trodde jag aldrig att hon fanns.
Det…det är själen man ser genom till…resten är former, historier, ord, och bilder! Kanske är det själen man älskar, och resten man förälskar!

#28 Håller med dig i det, man kan ju sakna någon som en vän, eller bara sakna sällskapet av någon utan att man trånar efter personen och då är det väl inget fel i att vara med någon annan?
Man får väl känna själv, om man bara går och tänker på exet så tänker jag att det inte är så lämpligt att vara med någon. Men om det är typ som skrivet ovan; som att man saknar som en bror eller syster är det ju okey, för den saknaden kan ju vara länge och hela livet beroende på situationen och allvaret i det hela.
Och främst hur mycket klarhet man får i det, och på så vis till vilken grad man kan avsluta förhållandet man hade. Ofta är det väl det oklara som finns kvar, man släpper ju något så fort man fått förståelse och klarhet.

Mina tankar…

Jo. Och det är nog där jag är nu. Har ju för en vecka sedan för första gången fått lite klarhet i vad som hände. Jag vet ju inte om det stämmer, men för första gången får jag ihop det. Så ör väl tillbaka på ruta ett och får börja släppa det nu.

Geru: rebound kommer det inte bli. Det har gått för lång tid flr det och den typen av känslor är borta.

#33 Det har du helt rätt i, men det är nog inte riktigt en rebound jag menar. Rebound är ju att man går tillbaka, men kommer inte på namnet på vad jag tänker på.

Menar du inte typ när man ligger med någon, eller blir ihop med någon direkt efter det tagit slut. Ungefär för att lindra känslornafrej?

Jo, men det heter väl inte rebound? Aja, du förstod i varje fall:) Var mest det jag tänkte på!

Ok. Nej, som sagt det har gått för lång tid och den typen av känslor är nog borta. Tror vad som är just nu är att jag precis kommit underfund om vad som hände, så är lite tillbaks på ruta ett. Ångrar just nu en hel del saker jag borde sagt, och förklarat. Även en jäkla saknad av henne, både som person och partner. Det är väl dom två starkaste känslorna. Även ett gäng andra känslor som varierar men får väl se det här: om hon nu är lycklig så är det bra, det förtjänar hon. Vill det sig så korsas våra vägar igen. Men det tror jag inte. Annars får jag bara köra på så kommer det ge sig. Så att säga.

En sak till förresten som jagnundrar ifall någon känner igen. Jag har ändå fram tills nu varit livrädd för att träffa på mitt ex. Tänk om man träffar henne i affären, vad fan ska man säga då? Eller vid något annat tillfälle då man inte direkt kan prata. Hon kör/körde taxi och det tog ett jäkla tag innan jag avkopplat kunde beställa taxi hem när jag vart ute. Dom känslorna är borta nu, släppte för en vecka sedan. Men någon som känner igen det?

Känner igen rädslan av att träffa på ett ex. Jag var rädd att träffa någon jag hade varit tillsammans med under ett år, och varje gång jag såg någon som liknade henne så hoppade jag till, eller var rädd att stöta på hennes familj och läskiga pappa. Men det var länge sedan nu, ändå så skedde liknande idag då jag var på meditation.

Ja, det där med att hoppa till när man ser någon som liknar henne känner jag igen. Dock är det bara henne jag vart rädd att stöta på. Har någonstanns hoppats på att stöta på någon av de jag träffat ur hennes famlij, för att kunna fråga hur det är med henne, kanske hälsa med någon förhoppning om att hon skulle återuppta kontakten. Som jag började hela tråden med, man blir tydligenmdum i huvudet av känslor.

Då ser vi på det helt olika..

Jag mötte människans syster flera gånger men vi sade ingenting till varandra. Även såg jag hennes familj, och kunde nästan känna någon slags medkännande från dom. Ett tag efter skrev jag till exet och frågade hur hon hade det. Hon ville visst ses, men ångrade sig senare.

men lite dun i huvudet av känslor blir man väl kanske…

Skokar du eller att man blir. Precis för en minut sen, på facebook, så höll kag på att gilla en grej en tjej jag vet är vän med henne skrev på en av mna vänners statusar, ihop om att den personen, som jag också känner lite, skulle lägga till mig och detta skulle uppmärksammas av mitt ex. Helt körd är man. Tur att man lät bli.

Skokar? Vad e det för något? :-P

Förstår int riktigt ditt inlägg. Gillade du en grej på facebook som ditt ex skulle kunnat sett och du är glad att du inte gillade det, men är fortfarande helt körd.

Ja. Märker ibland att jag ör påväg att göra saker, i verkligheten eller på facebook bara för att jag hoppas hon ska se det. Såhär är det nog, jag saknar henne något överhävligt. Och just nu ångrar jag en massa saker jag inte sa eller förklarade. Men jag kan inte ta upp kontakten. Därför går jag någonstanns runt och hoppas på att hon ska göra det.

Okej, men skriv här då vad du ångrar och få det ur dig så att du slutar sakna henne :)

Tyvärr så kommer inte det funka. Har provat på ett annat forum,,ocdh med vänner. Upptill detta så har jag den senaste veckan saknat henne som jag inte saknat henne sedan strax efter det tog slut. Och jag har aldrig saknat någon på detta sättet förr.

Min kusin har jag saknat otroligt mycket och det gör jag lite än, men gick ned så djupt att det var hemskt. Vet inte vad du ska göra åt din situation med saknaden.. ut o gör saker o tänk på annat i stället. Du hittar säkert någon ny och det blir nog mycket bättre än du någonsin kan tänka dig till slut!

Jadu, inte för att vara sön men det har jag hört. Och har lite svårt att aktivera mig mer än jag gör nu. Jobbar fulltid, pluggar, tränar fyra-fem dagar i veckan och är även engagerad i gymmet som instruktör :) Vet inte heller vad man ska göra av saknaden. Jag är helt säker på att jag kommer hitta fler. Nästan helt säker iallafall, emellanåt tvekar man ju. Kanske är det som jag skrev i ett tidigare inlägg, att vissa personer stannar kvar i ens tankar. Det enda jag kan göra nu är att körs på, handskas med situationen och om det vill sig kanske jag stöter på henne. Även om det känns föga troligt.

Är du seriös med att du har så fullt upp på dagarna undrar jag om du verkligen saknar henne så mycket som du säger. I annat fall kanske du ska fokusera mer på vad du gör i ditt fullsatta liv och inte älta gamla minnen på forum som detta?!

Har länge undrat över din trovärdighet i hur du går på om dessa minnen, och facebook, tjejer, vänner, träning, plugg OCH jobb… du vill inte använda annat än iFokus som kontakt så du får nog börja ge mer grund till ditt prat om du vill ha mer respons.

Nu ska ja gå och fylla år tänkte jag!

Ok. Varför så aggressiv? Jag jobbar femskift, med ett ganska hjärndött arbete sä har mycket tid att tänka på. Pluggar matte vid sidan om. Tränar som sagt en hel del, och kör som instruktör minst en gång i veckan. Och tro mig, jag hade gärna velat gömma undan dessa funderingar och köra på med allt annat. Och grattis på födelsedagen!

Tack för grattiset.
Om du nu har det så jobbigt med funderingarna trots jobb och annat kanske du borde prata med någon som jobbar med att lyssna?

Nej. Så illa är det inte. Det är därför jag sitter på forum, för att prata av mig och få tankar från neutrala personer.

Citat från #47:

"Upptill detta så har jag den senaste veckan saknat henne som jag inte saknat henne sedan strax efter det tog slut. Och jag har aldrig saknat någon på detta sättet förr."

Du.. det här säger emot vad du skriver i ditt sista inlägg. Skiter i om du ljuger eller int, men du vrider och vänder, ändrar i historien…osv…osv.

Lycka till..och allt sånt

På vilket sätt vrider och vänder jag och ändrar på historien?

Bland annat i det senaste inlägget som jag visade på. Först säger du dig sakna henne så mycket du aldrig har saknat någon, sedan är det inte så illa när det passar.
Tidigare får du det att se ut som att du har fullt upp, och efter det är det inte så mycket som du har sagt. Något om din facebook att du läste i din facebook, men ojsan det var visst någon annans facebook lite senare!

Och nej, det är inte jag som missuppfattar!

Ok. Facebookgrejen kanske jag formulerade fel, eller jag var otydlig i när jag skrev. Och ja, det jag sagt om att sakna henne är sant, men tror inte det är så allvarligt att jag behöver pratande ett "proffs". Utan det verkar funka bra med att prata med vänner och på forum. Fullt upp har jag. Precis som jag skrev. Men som sagt, mitt arbete kräver inte mycket tankekraft så där vandrar tankarna iväg. Är jag ledig från jobbet och tränar pch instruerar så är det kanske en tre, fyra timmar som går åt. Rätt många timmar kvar på ett dygn. Men tror inte jag kan klämma in så mycket mer, det känns som det är tillräckligt som det är. Om det är mer som är oklart så säg gärna till.

Dan.m: Hela du det du skriver är oklart. Tror fortfarande inte att du är den du utger dig för att vara…

#59 Sådant får du ta privat med TS.

#60 Okay…