Nej, du är absolut inte elak! Vid 50 års ålder borde man väl ändå kunna laga mat själv? Fyller 19 och bor hemma, så jag behöver inte laga mat ofta, men gör det ändå för förstår väl att man inte kan lita på att andra ska göra det hela tiden. Förstår att det inte är samma sak men om en nittonåring kan laga mat och sådant borde väl även en man i 50 års åldern kunna det.

Nej det är du inte men du skulle sagt ifrån för länge sen. Det är svårt att lära gamla hundar sitta, men det går!

Jag tyckar absolut inte att du är elak som inte lagar mat åt honom.
Kan det kanske vara så att han inte lagar mat för att han är rädd att det ska bli äckligt och fel?

Är man 50 år ska man åtminstone kunna göra de enklaste maträtterna.

Kul att någon svarade. Jag är så dum att jag får dåligt samvete, men jag ska inte ha det tycker jag.

Nej, men du verkar samtidigt ha köpt läget ett bra tag nu. Det jag tänker mest på är att du kanske inte finns där för alltid, vad gör han då? Vem som helst kan bli påkörd på väg till ICA… Att vara i beroendeställning till någon är en situation jag aldrig skulle sätta mig in i, som din man nu har gjort.

Kan ni prata om det?

Otroligt att en man på 50 år inte kan fixa lite mat!!!Vore jag som

Du hade jag KRÄVT att han skall lära sig.Vad får honom att tro att

Du skall serva honom med mat hela livet? Vänd på steken och be

honom fixa mat till Dig som omväxling,om inte,laga Din egen

mat  och strunta i honom.Du är väl för sjutton inte hans mamma.

"Stå på Dig annars gör någon annan det"

Lycka till.

Sluta bara laga mat åt honom då, köp honom en kokbok och ställ honom framför spisen.

Eftersom du lagat maten länge är det ju något nytt för honom att du inte vill fortsätta. Tycker inte du ärelak som inte har lust at laga mat varje dag, men tänker att ni kanske behöver prata igenom eran arbetfördelning lite mer seriöst.  Hur är det annars med arbetsfördelningen?  Gör han t.ex. alla traditionellt mannliga grejer typ bytar däck på bilen o.s.v., då kanske det är rimligt att se över arbetsfördelningen totalt och komma överens om en fördelning som båda kan tycka är OK? (om han gör en massa också kanske du kan behöva göra nåt av det han brukar göra? då blir det ge och ta..)?

#3  Nej, han tycker att det är tråkigt, och vill helt enkelt inte lära sig.

#6 Nej, det går inte att diskutera, när hans argument tar slut, så slutar det med personliga påhopp.

#7  Håller med. Jag ska bli tuffare!

#8  Han är dålig på att läsa, det är bara sport han läser, inget annat.

#9  Jag har försökt få honom att laga mat länge, det är bara det att jag är trött på att tjata nu. Och få skit för att jag inte vill laga mat ibland. Bara för att han byter däck några gånger om året, så tycker jag inte att jag måste laga mat varje dag. Han tvättar fönster några gånger om året, tvättar bilen några gånger om året. Jag gör allt sånt "som inte syns" hemma. Gör jag inte det, då syns det. Tvättar, plockar disk mm. OM han tvättar någon gång, så är det sina egna saker som det är bråttom med. Skulle absolut inte ha något emot att dela mer på sysslor. Det är just vardagsgörat som blir så tråkigt att göra själv. Om jag fick lagad mat en gång i veckan skulle jag jubla! Och då menar jag inte färdigstekta hamburgare eller pasta och korv. Lagar jag pasta några gånger i veckan, då är det det enda jag kan.

Förutom att du är less på matlgning så låter det som att ni har ett kommunikationsproblem!

Lätt lösning, på måndagen talar du om för honom att du, nästa vecka är din matlagningsvecka. Jag struntar i hur du löser det men mat ska stå på bordet för oss allihop.

Bara patetiskt att en 50 årig karl inte kan fixa mat, men å andra sidan har du skämt bort honom och låtit honom slippa undan tidigare. Den enda som kan sätta ner foten är du.

Han kan laga mat varannan dag och säg till han att kokbäcker och internet finns med fullt av recept. Att han vår ta tag sig i kragen och göra mat som alla borde kunna göra. Överlevnad, som en 50 åring man borde kunna :)

#11 Ja jag diskuterar gärna men han är inte likadan. Om det inte gäller sport och sitt yrke. #12 Har försökt med det också men då lagar han åt sig själv eller åker och köper mat. Naturligtvis är detta mitt fel, jag har varit för snäll. Jag tänker inte heller gå ner på samma nivå och bara laga mat åt mig själv, så gör jag bara inte. #13 Han har aldrig tittat i en kokbok eller läst ett recept vad jag vet. Varför laga mat om man kan äta ute? Det är lite tråkigt när han inte vill lära sig något. Jag är knappast en mästerkock, men skulle tycka att det vore trevligt att hjälpas åt i köket i alla fall. Så varje dag även helger får jag frågan om vad det blir för mat, eller blir det ingen mat idag?

Säg till honom att ni ska laga mat varannan dag bara! Gör han inte det så blir det ingen mat. Vill du verkligen göra skillnad eller bara "gnälla" lite? Kan man läsa sportbladet kan han läsa en kokbok. Bara för att han inte tittat på ett recept någon gång betyder väl inte det att han inte kan börja nu?? Tuffa till dig eller lev med att du kommer få laga maten i resten av ert gemensamma liv.

Om era mönster rostat fast kanske särbo kan vara ett alternativ?

#15  Det går inte att bara säga till. Sen så tror jag att han har någon form av ADD, många symptom stämmer så väl. Det här är ju delvis mitt fel, då jag låtit detta pågå i ca 20 år. Men jag kommer att tuffa till mig, nu är inte barnet lika beroende av mig och matlagning så nu kommer jag att kunna vara lite mer oberoende och göra vad jag vill.

Efter tonen i går, så vet jag inte hur länge vårt gemensamma liv kommer att pågå. Iochförsig så får han små utbrott då och då, men dagen efter när han fått sova så är han som vanligt. Jag måste göra något åt situationen helt enkelt, fast det är inte så enkelt. Vi har en väldigt dålig kommunikation när det gäller djupare, allvarligare saker. Känslor diskuterar vi aldrig fastän jag försöker. Intimitet finns inte. Inga kramar pussar, annat på tre år. Så visst måste jag göra något. Droppen blev bara detta med matlagningen igår, så jag ville bara skriva av mig lite.

#16  En tanke faktiskt, men ändå inte. Intimiteten finns inte, och jag känner inte att jag vill ha den heller nu.

#0 TS, jag skulle vilja säga att det skulle kunna ha varit jag som skrivit det du har skrivit, med undantaget att min sambo inte kräver att jag lagar mat…men förmodligen så förväntar han sig det…eller åtminstone hoppas att jag gör det. Annars blir det mest mackor för hans del… Och där kommer mitt samvete in i bilden!

Jag tänker att "Nog ska jag kunna åstadkomma lite mat, jag måste ju äta själv också". Likadant med tvätten… Han har inga större problem med att tvätta, men är kass på att hänga tvätten (anser jag), och det betyder att jag hellre tar hand om alld detta själv, annars blir det tyvärr nödvändigt att stryka precis allt! Ja, det finns många fler exempel egentligen…

Till saken hör, att här är det förmodligen jag som bär på en diagnos, typ AS/ADD kanske (påbörjar utredning om detta inom några dagar). Så här är kommunikationen heller inget vidare…jag kämpar hårt för att försöka förstå honom och hans behov, samtidigt som jag kämpar för att få honom att förstå mina…dock märker jag inte av att han antränger sig för att försöka… Det verkar som att vi inte förstår varandra alls i bland. När det gäller hemmet är vi inte alls på samma våglängd, men när vi gör annat, t ex träffar vänner eller ute och reser, så funkar det bra.

Vi har bara bott ihop i ca fem år, och dessa "problem" har jag inte riktigt upptäckt förrän för ett par år sedan. Kanske ska tillägga att min sambo också fyller 50 i år!

Men som svar på frågan om du är elak som inte lagar mat åt din man:

NEJ, det tycker jag verkligen inte!

När jag läser tråden så tänker jag på min pappa. Han kan inte laga mat och har aldrig gjort det. Mamma har skött den biten helt i alla år (pappa är 60 år nu dom träffades mycket unga)

Men jag tänker så här. Om din man nu är så "omöjlig" när det gäller just matlagning. Kan du tänka dig att ta den biten och att han faktiskt får sköta annat. Diska efteråt. Tvätta? dammsuga?

Så gör mina föräldrar. Mamma lagar mat. Pappa diskar, sen hjälps de åt med städ, tvätt handla mat osv…

#19  Det är ju så att jag vet vilka "problem" han har, men som han kanske inte inser eller vill inse själv, så därför är jag mer förlåtande och tar inte de duster som jag egentligen skulle behöva ta. Det vore jättekul om man kunde umgås, ex.vis diskutera vardagen, vad vi vill ha ut av livet när man blir barnfri mm. men så fort jag nämner något som behöver göras, kanske byta dörrlås pga att det krånglar, då gnäller jag. Allt som behöver göras och kostar pengar som jag påpekar behöver åtgärdas, då ska jag göra det själv, och jag gnäller. Det är ju dumt att göra saker idag eller imorgon som kan göras om ett år. Allt ska skjutas upp hela tiden. Nu låter det som om det bara är hans fel allt, det är det säkert inte, men jag upplever mig själv (och det säger många andra med inkl. läkare) att jag är en social och positiv person, jag tycker om att hjälpa andra osv. Nu är jag glad över att jag har ett jobb, jag pratar och diskuterar mer där på en dag än jag gör hemma på en vecka ungefär. Och det är inte överdrivet.

#20  Jag bara tjatar när jag frågar om ingen kan hjälpa till att plocka disk. Så alla ställer bara disken på diskbänken, jag plockar i och ur disken i maskinen. Får även tjata om att han ska skölja rent tallrikar och glas åtminstone. Det är de små sakerna varje dag som inte görs som blir så tråkigt att tjata om. Handlar gör vi tillsammans en gång i veckan, jag kan inte bära tunga kassar själv längre. Det han gör på kvällarna är att ligga i sängen och se på sporttv hela kvällarna efter jobbet. Jag förstår också att han är trött, absolut! Men om jag ligger i soffan just då han kommer hem från jobbet, jag ser på tv, men har gjort mycket under dagen (som inte syns naturligtvis, men som syns om man inte gör det) då ligger jag bara framför tv hela dagarna och är lat. Som ni ser så är det mycket annat, inte bara matlagning som är missnöjet.

Fy sjutton att leva så där, vad ser du hos honom egentligen ? Han behandlar dig ju helt fel i alla lägen, du ska inte acceptera det längre, kräv en förändring med en gång annars så säg rakt ut att du tänker flytta och bo själv ! Han är ingen barnunge och får lära sig bli vuxen, kan han inte ta tummen ur och hjälpa till hemma och visa dig hänsyn och respekt kan han bannemej leva ensam också, fy så arg jag blir. Tolerera inte det här mer snälla ts.

#22  Jag har inte ekonomin ännu att flytta, och dessutom så äger vi hälften var av huset, så det är inte bara att sticka iväg. Han vill inte sälja. Jag har lärt mig att handskas med detta, och tar inte åt mig av vad han säger, men jag blir bara så trött på vardagen ibland då jag är sjukskriven och har en begränsad vardag. Just nu tjatar jag om att vi ska sälja huset för bland annat min ekonomis skull, sen skulle jag få mer ork och råd att göra annat på fritiden, det är inte roligt att ligga på +-0 eller minus varje månad efter räkningar. Det är inte lätt att hitta ett radhusboende, att sätta mig i en lägenhet på tredje våningen är inte ett alternativ. Jag tittar efter bostäder varje dag, det dyker kanske upp något när jag minst anar det.

#10 En man som varken kan läsa eller laga mat? Viket kap.

#24  En onödig kommentar. Det finns många människor som har svårigheter med sådant, med eller utan diagnoser.

#24 Det där var elakt sagt. Finns dem som inte lärt sig läsa eller haft svårt för det. Det är inget fel med det…

#23, Men om du flyttar till eget boende kommer du få bostadsbidrag som hjälp för att kunna försörja dig, om ni äger halva huset var så kontakta en advokat eller möjligtvis en jurist som kan hjälpa dig, det är viktigt att det är jämt fördelat kanske kan du till och med få rättshjälp så man slipper bekosta hela själv, detta måste ändå vara bättre än att bo med en sådan karl ts, du ska inte behöva leva så där längre, nu är det din tur att få det bra !

Som ett tillägg från mitt föregående inlägg så tycker jag du ska "skita i" vad han vill och inte, varför ska du bry dig om det när han inte bryr sig om dig för ? Han verkar totalt strunta i vad och hur du känner och han vägrar kommunicera med dig, Nej sätt hårt mot hårt nu.

Skulle jag aldrig i livet acceptera, oavsett ålder på personen. Kan denne inte laga mat så är det hög tid att lära sig! Inget mer med det.

#27  Bostadstillägg får jag inte för man måste nog ha en sämre inkomst, och jag behöver ju inte ha ett stort boende heller. Jag tjatar på och jag får snart som jag vill. Han har också deklarerat att han inte vill bo på ett annat ställe med mig heller, så det problemet är ju löst sen. Han säger en sak en dag, och en sak en annan dag, men jag är mycket tuffare idag än för tre år sedan om man säger så, så det går framåt ändå. Jag har varit snäll för barnet skull för denne har ungefär samma problem (diagnosticerat) men pappan vill inte inse att han är likadan. Men jag är glad för alla snälla puffar och det kommer att hjälpa mig framöver! Jag önskar bara att jag vore så pass frisk att jag kunde göra en mindre resa utan familjen och bara få vara och träffa lite nya människor, det skulle göra mig gott.

#28  Empati finns inte i hans värld. När jag pratar om mina diagnoser med andra, då tycker jag synd om mig själv. Man pratar inte om sånt tydligen, och det tråkiga är att hans föräldrar är likadana. Man pratar inte om smärtor.

Nu har jag ju inte en aning om hur pass sjuk du är. Men om du har ork att göra hemarbetet på vardagarna tycker jag det är mest rättvist att den som inte jobbar gör det. På helgerna däremot måste du ju kunna kräva att ni delar ansvaret för hemmet. Eller om du är så pass dålig att du knappt orkar med det på vardagarna får ni ju dela då med.

#31  Det kan jag hålla med om. Nu orkar jag inte göra alla sysslor varje dag förutom diskplock och att jobba mina fyra timmar, och dom dagar jag gör det så kan det vara skönt att någon annan lagar mat. En gång i veckan på helgen till exempel vore jag glad över. Ofta så gör han inget alls på helgerna utan tittar på sport. Jag kan inte bara göra ingenting. Jag plockar med disk, tvättar, dammar eller annat, men sitta och ligga still en hel dag varken kan eller orkar jag att göra. Jag jobbar halvtid och jag är ju inte sjukskriven för skojs skull. Men det är svårt att förstå tydligen. När jag klagar över att jag har dålig ekonomi (han tjänar nästan dubbelt så mycket) så kan jag ju alltid börja jobba heltid igen. Hallå? Det jag även saknar är bekräftelse då och då. Att någon gör något åt mig, för mig. Det är alltid jag som ska finnas till hands för andra. När barnet var litet och pappan skulle laga mat för en gångs skull, då frågade barnet vart mamma skulle åka, det lät ganska roligt då faktiskt.

Nu delar vi på räkningar också, så det blir ganska kännbart. Jag kan ju tycka att han kan betala lite mer då han tjänar mer, men icke. Delad ekonomi har vi.

#30, Nej bostadstillägg får du säkert inte men dock bostadsbidrag, de som inte har egen inkomst kan få hjälp via försäkringskassan.
Jag tycker du kör med mycket ursäkter nu men du gör som du vill, det är ditt liv, du har i alla fall fått flera råd här om vad du bör göra sen är resten upp till dig. Du har bara 2 val, prioritering borde vara att man vill må bra och vara lycklig alltid, det hjälper inte att bara resa bort ett tag för han kommer inte förändras för det men alla är vi olika. Lycka till hur du än väljer att göra.

#33  Jag menade samma sak, men råkade skriva -tillägg i stället. Jag har inkomst, men inte så låg så att jag får bostadsbidrag. Sen så finns det andra ekonomiska aspekter som jag inte tagit upp här. Att resa bort vore enväldigt god start för mig, men det kanske kan vara svårt att förstå, att få lite perspektiv på det hela. Jag vet inte vad det är för ursäkter jag har skrivit, men jag kan inte heller skriva ner hela mitt privatliv, och vad som påverkar det, så pass mycket kan jag inte öppna mig. Sedan så är ändå 20 år, en lång tid, och jag är inte den som bara packar en väska och sticker. Jag vill sköta saker snyggt för jag går inte ner på en så låg nivå att jag inte gör det som känns rätt för mig. Har absolut inte begärt att någon ska tycka synd om mig eller så, det var bara lite vädring från mitt håll. Jag mår absolut inte psykiskt eller fysiskt dåligt på grund av detta, utan det är mer vardagstråkigt, och jag behöver utveckla mig lite och få lite bekräftelse någon gång. Tack för lyckönskandet.

Du är fast i kvinnofällan och låter det pågå. Svårt att bryta, men vill man vara lycklig så måste man.

#35  Så är det nog. Men vem eller vad säger att jag blir lycklig av att bara sticka ifrån allt bara sådär? Blir jag lycklig över att sätta mig i en lägenhet med en massa skulder och mycket bråk? Jag föredrar att ta det i en lugnare takt, att alla vänjer sig vid en omställning, här hemma tar det tid med stora avgörande ting. Som jag skrev tidigare så finns det "diagnoser" som gör att man inte kan förhasta sig och det är ingen ursäkt utan ren fakta. Alla tjänar på att man är sams och det går lugnt tillväga. Jag försöker se till allas behov, inte bara mina egna. Jag är inte olycklig, men inte heller lycklig. Jag vet nog inte vad lycklig betyder egentligen, om jag ska vara ärlig.

Det blev en total omvändning i tråden från matlagning måste jag säga.

Men eftersom du har bestämt dig för att stanna, du har gjort ett val, så får du ju finna dig i situationen. Du kör med många ursäkter men det är bara DU som kan göra något åt detta. Klaga inte om du gjort valet..

#36 Om du läser det du själv skrivit i dina inlägg i tråden.. så framgår det rätt tydligt att matlagningsproblemet inte är något isolerat problem utan verkar hänga ihop med allt det andra: kommunikationsproblem, missnöje med annat, diagnoser … Inte så enkelt altså

#37 Jag vet inte om du läst eller missat mina tidigare ord. Jag skyndar långsamt. Men eeftersom många inte kan eller vill kunna se enhelhet och förhoppningsvis ett lugnt slut istället för kaos i våra liv, och att jag då får skylla mig själv om jag är kvar, det börjar låta lite som FL. Jag säger tack för mig här, vill inte irritera de som tycker att jag gnäller, jag får hitta offer IRL för den sakens skull.. Jag har fått några mer saker att tänka på och det tackar jag för. Ha ett bra liv!

#38 Helt riktigt!

Hej på er! Hoppas jag inte klampar på, men det var en revolt i början av tråden ser jag. Har inte läst hela.

Själv är jag nu 23 år och lagar ALLA mina måltider, städar hemma hos mig, tvättar, diskar och allt annat som behövs då jag bor helt själv. Ofta blir det mat jag nöjer mig med, och som vegetarian äter jag gärna något lätt, och det skall inte vara för svårt att laga maten.
Då det är roligt att laga mat ändå har jag bestämt mig för att bli ÄNNU bättre på matlagning och förhoppningsvis kommer handlingen jag gör att bli lättare, och maten godare (och kanske lika lättlagad) som tidigare då min ork och inspiration fortsätter att stiga!

Jippi för min lägenhet och situationen som ger mig självständighet och nödvändig erfarenhet för ett framtida liv med eller utan partner!

HURRA!

Mvh
(får se om jag läser resten av tråden när jag har tiden.. osv)

#36 jag menar inte specifikt bryta relationen, utan bryta situationen.

jag har lagat mat sen jag var 15 år.Om du kanske börjar försigtigt med att köpa en kokbok och sedan säga till din kille att ni kan väl laga något gott tillsamans.

#43  Jag har ett flertal kokböcker. Det som är ett problem är att det som är intressant, som sport, det tar han in genom att läsa, men sådant som är ointressant, det är jobbigt att läsa. Och det menar jag inte som att han är lat, utan det är ett "funktionshinder", eller vad jag ska kalla det. Sedan så är det helt enkelt så att det som är ointressant, det vill man inte lära sig, det är som en mur som reser sig. Det är svårt att tänka sig förstår jag. Jag begär inte att någon ska förstå detta, och det är ingen ursäkt heller, men så är läget. Det är som att någon skulle kräva att jag ska lära mig fordonsmekanik. Hur mycket jag än läser om det, så förstår jag helt enkelt inte vad som står. Och det är ointressant för mig. Om jag läser IT-böcker, då är jag intresserad, och då lär jag mig också.

Sedan så ber jag om ursäkt, men hur många år andra har lagat mat, och hur duktiga ni själva är, det tillför inte mig något. Jag avslutar mitt skrivande här, jag har fått skriva av mig och jag har också förstått hur de flesta tänker om okunniga människor. Tråden kan låsas.

#44, Men du väljer ju själv hur du vill leva ditt liv, i er relation så fanns det mycket mer problem än bara att han inte kan laga mat, ni kan inte ens komminicera med varandra och han vägrar visa dig hänsyn och respekt, det är bara honom hela tiden, var kommer du in ?
Jag ber om ursäkt om mina svar var opassande men jag står fast vid att du gör bäst i att bryta relationen med en karl som beter sig som din gör, du är värd bättre än så men det är ditt val !

#44 Det är inte så svårt att laga mat om man bara har en kokbok som inte är svår att köpa sig eller låna på biblioteket ett slag. Sedan skriver man av ingredienserna, och sparar recept från kokboken, går till affären och inhandlar maten som man sedan följer kokboken för att laga.

Flera rätter tar bara 15-30 minuter att göra, främst vegetariskt så att det är svårt at laga mat, eller läsa om det tror jag faktiskt inte själv. Men vägrar man som din man blir det ju jobbigare för honom, och dig som inte är nöjd i det hela.

#21 "Att göra det som inte syns, men som syns om man inte gör det." Bra uttryckt, tycker jag! Jag fattar precis vad du menar. Har läst hela tråden nu, och kan konstatera att de som gett dig råd om hur du "bör" agera inte alls varit i den situationen du är i….och inte jag heller, men min situation liknar din litegrann…och jag kan tänka mig in i det du upplever. Trist att några verka tycka att du får skylla dig själv… Jag tycker du är stark som kämpar på…och det är en process att försöka bryta invanda mönster… Hoppas du successivt finner mer styrka…och förhoppningsvis också nya möjligheter till någon slags förändring (till det bättre förstås). Jag har inte så många goda råd, tyvärr, men kanske kan det hjälpa en smula att det finns någon som kan förstå någorlunda vad du pratar om. Om du inte slutat läsa tråden redan, så får du gärna skicka mig ett pm ifall du känner för att fortsätta "lufta" funderingar. Jag skulle faktiskt bli lite glad om du gjorde det. :-) Styrkekramar till dig, anonyma trådskrivare!

#47, Du har ingen aning om vad andra har upplevt så att antyda något sådant är befängt, jag är ett praktexempel på hur ts lever nu och jag lämnade den relationen men man väljer själv hur man vill må och det är enbart ts själv som kan förändra situationen för hennes sambo är inte mogen nog att göra det så antingen får hon ju gilla läget eller gå. Att som till exempel koka lite potatis och steka lite kötbullar bör han för tusan klara av, åtminstone för ts skull men han är så totalt ointressead av hennes känslor och visar ingen hänsyn och omtanke alls och det är inget man ska tolerera.