jag har helt gett upp det där med att försöka hålla kvar människor i mitt liv, de får komma och gå som de vill…

jag tror att de finns en mening med att vissa människor försvinner ur ens liv och andra stannar…

vissa sätter spår, vissa bara passerar…

de största spåren sätts väl då man är i ett sådant läge i livet att man är mottaglig för spår.

personer man minns mest är ändå de som fanns under ens yngre tid, då man var mer i sin personlighetsvärld

det är skönt att kunna låta det vara, låta allt bara flyta på. men hur ska man kunna ha en relation, eller förhållande då?

Mina allra första vänner i livet har jag inte längre någon kontakt med =( har haft en del vänner. När man går vidare i livet så tappar man kontakten med många, det är bara små guldkorn som kilar fast i det vida nätet paradoxalt nog =D

Jag har märkt hur skönt det är att ha utomstående vänner som man kan dela med sig av saker som kanske skulle ha spritts till alla andra i den umgängeskretsen man umgås aktuellt med.

Jag har också glidit ifrån mina ungdomsvänner. Jag har jag en tjejkompis som jag träffar ett par gånger om året numera. Vi är rätt olika men kan ha rätt kul ihop. Jag spenderar min mesta tid ihop med sambon, släkt och kaninerna vilket tar ganska mycket tid.  Men ibland hade det varit roligt att ha nån mer vän att umgås med. Men jag kan inte påstå att jag känner mig ensam. Jag är faktiskt väldigt nöjd med hur mitt liv ser ut.

Jag har nästan helt tappat kontakten med gamla vänner från skolan och gymnasiet. En del har jag sagt hej då till, för att jag inte trivdes i deras sällskap, En del har slutat ringa så jag har insett att de inte är så intresserade längre. Börjar inse mer och mer att jag kanske kommer att känna mig ensam tills jag hittat mig själv.

Slutar dock inte att hoppas, vilket är det viktigaste.

#3, 4 Så roligt att ni verkar känna igen er lite! Tack för era kommentarer!

#5 Ah, så kan det nog vara. Man kan inte ta in andra innan man tar in sitt eget jag. För det är någonstans Ett :)

Att andra inte höra av sig behöver inte vara att de inte gillar en något mer! Tiden vi har är kort och ibland har man så mycket att göra och folk att träffa så det blir svårt att hålla kontakten med alla. Man möter trots allt en hel del människor här i livet.  Men såklart kan man bli lite ledsen när någon man vill ha kontakten inte hör av sig så mycket längre.

Ibland behöver vi träffa nya människor. Andra har också glidit ifrån sina och behöver en ny vän. Och en del gamla är fortfarande vänner fast kanske inte en sån vän som man träffar varje dag. Vi får olika utbyte med olika personer. En vän kanske vi delar delar hemlisar med och en annan kanske vi delar hundintresse med. Så våga vara öppna för att ta in andra om ni letar efter en ny vän! :)

Olika människor kommer och går i en liv. Det är bara så. Och det är nog hopplöst att försöka tvångshålla dem kvar i sitt liv. Sådant blir ingen lycklig av.

Folk kommer och folk går, ingen ide att försöka tolka mer i saken egentligen. Vänskap och kärlek är lite som livet cirkel, den tar slut och börjar om, men bara om man själv är öppen för det.

Ibland har man fullt upp av olika orsaker, man växer ifrån varandra, man flyttar, skaffar andra intressen osv. 
De flesta av oss knyter ständigt nya kontakter, men bara kanske en eller två stannar för en vänskapsrelation, och någon av dem kommer närmare.
En del blir bekanta, bekanta kan lätt blekna bort.

Jag har ju hunnit att fylla 50 så visst vet jag att vänner har funnits, försvunnit, finns kvar och det kommer säkert att fortgå så också.

Det är ju det som är livet. Spännande och förändringsbart med olika faser.

#8 Förstår inte ditt inlägg riktigt. Att man blir ledsen? För vad? Du får vara tydligare, och mer konkret, annars behöver du inte delta i tråden.

Er andra; meningen var att dela lite egna erfarenheter. Att folk kommer och går är rätt självklart, och inget jag egentligen velat ha svar på. Men tack ändå för erat engagemang.