![[anonymos]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det rasar!
Var med mamma och pappa idag då pappa fyller år. Han blev aggressiv i bilen mot mamma, och tröck/slog lätt till henne mot armen som jag inte sett han gjort tidigare.
Kände även aggressivitet mot mig, sådan som att man skulle kunna få en smäll, eller att han ville utmana en på bråk.
Igår var bror hemma tillsammans med föräldrar, och jag var där. Han var annorlunda, hårdare, tuffare, och mindre som jag minns honom. Var som vanligt påtryckande mot mig, och halft tvingade mig att prata med honom och lämnade mig inte ifred.
Både han och pappa, även mamma lite, men hon sa också ifrån/tog min sida…gav nedlåtande "pikar" uttryck ofta, som jag besvarade, men stämningen var otrevlig, och hotfull hela tiden.
Bror fick ett raseriutbrott under några sekunder mot mamma, då han pratade med mig om ett jobb som inte är mitt. Som att han kunnat smälla till henne.
Ovanpå det får jag då och då känslan av att personer säger ganska rakt ut att de inte vill att jag ska fortsätta leva. Är sjukskriven för depression, och gör mitt bästa för att träna, träffa folk, vara ute och gå, äta rätt, m.m.
Till exempel när pappa lämnade mig vid min lägenhet gick han ut ur bilen och pekade på taket sägandes; "Kolla de har installerat en ny gång på taket".
Skämtade lite tillbaka och sa; "Om jag ska ta livet av mig tar jag hellre massor av piller". Han såg besvärad ut, och kollade tyst på mig.
Självklart vill jag fortsätta leva, och detta med hur pappa betedde sig mot mamma, även bror som har svårt att låta mig vara tynger mig, och gör mig mer orkeslös.
Ska till kurator imorgon, men av tidigare erfarenhet är jag skeptisk till att gå till kurator en gång i veckan och tro att det ska hjälpa så mycket.
Klart att prata med någon hjälper men det gör inte hela situationen med hur vissa pratar, och med familjen lättare.
Ville nog mer skriva av mig, dock är välmenande och seriösa kommentarer välkomna.
anonym
Fortsätt kämpa mot depressionen och gå till kuratorn. Den kan göra så att du vinklar saker som sägs mer negativt.
Är det möjligt att det är du som inte pratar tillräckligt med de? Alla har olika definitioner på saker och ting. Du säger att du är deprimerad, kan det vara så att du blivit mer känslig och uppfattar vissa saker starkare?
Ett sämre exempel men belyser på nästan samma sätt. Jag kan prata med mamma hur mycket som helst, vi har olika åsikter men kommer fram till en gemensam ståndpunkt och "provar" varandras tankar. För min bror skulle samma sak betyda en kapitulation för honom och att jag inte har lyssnat på honom. Visst höjer jag rösten när man gång på gång förklarar sin ståndpunkt om och om igen för det inte gått in genom hans tankeverksamhet. Då tycker han att man är aggressiv och försöker undertrycka honom.
Nu kritiserade jag dig =P men det var bara från ett perspektiv.
Ta hand om dig och finn någonting som är ditt intresse. Jag har inte varit deprimerad, men sedan vi skaffade hund har jag blivit en ännu lyckligare hund. Det är en individ som får känna dig behövd, som ger hela sin tillit till dig. Ser man hans/hennes blick vill man ge hela världen om man kunde. Bonus sen är att man träffar och börjar prata med massor av människor som man annars bara skulle gå förbi =P
KimE: Nu förstår jag vad du menar. Du kanske är lite sarkastisk/ironisk? Eller vill du att jag ska få mer negativt synsätt?
Toto11: Mamma kan jag prata med hur som helst, och pappa och bror pratar på sitt sätt med varandra. När pappa är med blir jag lätt obekväm, och får ge honom uppmärksamheten för att inte ta åt mig så mycket av hans energier.
Sedan det om att uppleva saker starkare. Jo, så är nog fallet delvis. Men just kommentaren som pappa sa, och på det sättet han gjorde det har jag inte ens varit med om förr.
Kuratorn tyckte efter sitt test att jag inte längre är deprimerad, men kanske har hög ångest och oro.
Haha, en hund som kan sitta vid datorn och skriva. Så roligt. Hälsa din hundkompis!
Nu ska jag ut en sväng…
anonymos: den kommentaren av din pappa var hemsk, läste den och glömde bort den. Dåligt av mig! Lyssnar din pappa på din mamma? Du kan prata med din mamma om det så att hon får honom att sluta fälla sådana okänsliga kommentarer. Det är något fel på honom också, tror jag. Du får väl se det som ett test, han ville se hur deprimerad du var?
Oavsett vad kuratorn säger och vilka diagnoser du får är det viktigast att du jobbar med att få dig själv glad. Därför passar en hund ;) man hinner inte med negativa tankar, hundar lever så mycket i nuet och aldrig fäller de en negativ kommentar. Har du en hund kommer du inte ha tid att tänka på något annat än hunden. Ska du skaffa ska du kanske skaffa en lite ändre än en precis leveransklar.
Haha..en hund som sitter och skriver nej…sån har jag aldrig sett. Men min ska vi försöka lära spela blinka lilla stjärna ;)
hare gott
Toto11: Pappa lyssnar faktiskt inte på någon, han är rätt instängd i sig själv. Och jo, nog är det något fel på honom då han har svårt med att vara socialt aktiv på det viset att han är så stängd i sig själv, och aggressiv.
Mycket möjligt att han såg det som ett test någonstans, eller att det var en ursäkt för att få sägat eller ge igen för något. Inget man säger till någon som nyss har varit sjukskriven för depression liksom. Om man inte vill att han ska fortsätta vara just deprimerad då.
Starta ny diskussion