![[camillahj]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Kommunikation
Är kommunikationen A och O i ett förhållande, eller kan man ha det där fantastiska underbara förhållandet iaf?
Vi behöver ju förr eller senare kommunicera om ngt i alla förhållanden tror jag och det är ju inte bara när man har ngt negativt eller klagomål att komma med.
Jag har haft 2 riktiga förhållanden och i mitt första av dessa två gick det inge vidare att försöka kommunicera om man ville lätta på sitt hjärta, han tyckte att jag gnällde och tjatade, nu kan det kanske vara så att han tyckte mina försök till kommunikation var gnäll och tjat då det förhållandet var ett osunt förhållande där min partner var otrogen flertal ggr. Måste ju tillägga att ngn äkta tillit inte existerade från min sida, bara helhjärtade försök till tillit.
Nåväl, nu har jag efter drygt 1 års förhållande med min nuvarande sambo förstått att kommunikationen kommer vara ett problem här med..vet inte om han skulle uppfatta det som gnäll och tjat då jag har 110% tillit i detta förhållandet och ngn otrohet existerar inte här (tack och lov) så det är ju inte det jag försöker kommunicera om. Däremot har min sambo en son som bor hos oss varannan vecka så det kan, eller rättare sagt det finns massor att kommunicera om, men vid middagen odag fick jag bekräftat att han inte är mkt för att kommunicera. Jag sade att jag upplever dte som att det är svårt att försöka kommunicera med honom för han oftast bara ler och säger inget typ smyger därifrån, han sade att jag är inte dne första som säger att han e svår att kommunicera med och kort därfeter lämnar han matbordet, han smiter alltså utan att försöka prata med mig om detta och jag vill ju att han ska kunna prata med mig om det är ngt han vill prata om, men jag tror att han är som jag, att man hellre håller tyst och försöker sudda bort det man vill prata om istället för att ta upp saker och ting.
Jag vill ju prata ordentligt med honom om hur vår framtid ska/vill se ut, nytt hus? Barn? etc etc förstår ni? Men jag har bara gjort halhjärtade försök i början av vårat förhållande och det funkade väl relativt bra..ska jag stå på mig och kräva svar när jag har ngt jag vill prata om?
Jag tror jag måste göra som min terapeut sagt åt mig, att ta upp saker och ting, säga ifrån om jag har gnt på hjärtat, utan att tro att personen jag tar upp det med blir sur, arg, besviken, lämnar mig etc etc.
Men å andra sidan vill man ju gärna ha lite feedback på det man pratar om så man inte pratar till en vägg…
Hur gör ni? Har ngn samma problem som jag? 
Kommunikation är a & o. Ingen kan det från början, det är nått man måste jobba med, inte én gång utan det kommer ständigt nya utmaningar 
, för varje gång man lyckas (tillsammans) blir relationen starkare och bättre rustat inför framtiden. Så upplever jag att det är.
En del är ju bättre än andra på att kommunicera, och vi alla kommunicerar på olika sätt. En del är bra på att uttrycka sig muntligt, andra skriftligt, en del tycker inte om planeringar och att prata känslor osv. Man måste jobba på saken, det är inget som kommer av sig själv.
Har man aldrig fått lära sig att kommunicera så är det svårt.
Ett tips är ju att fråga ja eller nej frågor, kan vara enklare om han är en sån som inte är intresserad av att kommunicera.
Qui dormit, non peccat
Jag känner igen mig. Vår kommunikation är hopplös, hur jag än försöker nå fram och få lite respons på det jag säger, känns det som att prata med en vägg.
Det har fungerat i 18 år, men senaste året funderar jag om jag vill gå vidare…
Han visar dessutom inte så mycket empati. Dock är det mycket annat som är bra och vi har underbara barn och mycket historia gemensamt, då det är svårt beslut…
Sök hjälp innan ni får barn tycker jag, kommunikation är viktigt, utan kommunikation är det svårt att få det fungera och vara lycklig…
Det krävs att man kan prata med varandra, och inte bara när man har problem att ta upp. Gör man det till en vana att verkligen prata med varandra någorlunda regelbundet så blir det lättare med tiden, även att ta upp eventuella problem. Att ställa ja och nej-frågor som någon sa är en bra början, även att ta upp lite lättare ämnen i början. Viktigt är också att man ser till att det finns tid till att prata så att ingen av er måste springa iväg till något mitt i innan båda har fått säga sitt.
Att få honom att faktiskt lyssna är också en variant. Ta tid till att uttrycka dina tankar till honom på ett sätt som inte får honom att känna sig anklagad för något (att börja meningar i stil med "jag känner.." istället för "du är.." och liknande). Då får du sagt det du vill och han får något att fundera på utan att känna behovet att behöva försvara sig själv. Sen kan du avsluta med att fråga hur han känner över det du just pratat om.
Tell someone you love them today, because life is short. But yell it at them in German, because life is also terrifying and confusing.
I mitt tidigare föråhållande hade jag problem med kommunikatiionen. Han ville aldrig prata om vår framtid trots att vi var tillsammans i över 3 år.
I detta förhållandet är det värre än jag kunnat föreställa mig. Han mår dåligt och kan inte prata om något och det känns som att jag många ggr pratar med en vägg. Tyvärr har det blivit mycket jobbiga samtalsämnen när vi väl pratat eftersom jag nåt min gräns vid det laget.
Jag har väldigt svårt för förhållanden som man inte kan prata med varandra. Det är som att man lever i två olika världar.
Starta ny diskussion