Känner i igen mig… Men går du inte i någon sport eller något? Det kan vara bra sätt att hitta nya vänner!

#1 Nej, har inte tid eller lust med det. Har gått i dans och i kör innan men jag blev inte kompis med så många då…

Sådant där är alltid svårt. Och ju äldre man blr, desto svårare blir det att skaffa nya vänner. För då måste allt passa in. Alltså, man ska inte säga fel saker eller bete sig på, enligt dem, ett felaktigt sätt. Det är jättesvårt.

Men Du kanske skulle prova att prata mer. Och vara lite sprallig. Även om det inte är sådan du är så kommer du kanske få lite mer uppmärksamhet och folk kommer bli nyfikna på dig. Inte så att du inte ska vara den du är. Utan bara en liten stund vara sådan.

men jag brukar fakitskt vara tvärt om än dem du beskriver. Jag drar mig hellre till dem som inte säger så mycket. Och inte för massa liv. För det är oftast dem som är klokast. De säger inte så mycket men när de väl gör det så är det smart eller meningsfullt. Och om man får höra av en sådan person att den tycker om en så känns det bättre än att höra det från en person som säger så till alla. Och har en miljon bästavänner.

tror faktiskt inte aTT mitt inlägg hjälpte dig ett dugg. Det var bara några funderingar och så. Hoppas att det löser sig till det bästa!

=) Kämpa på!

Gud vad vi är lika!! haha..

Jag är precis som du 18 år gammal och har idag 2 personer jag vill kalla vänner, en tjej jag känt sedan 7an samt min pojkvän.

I högstadiet var jag aldrig ensam, jag hade mina 2 tjejkompisar som jag umgicks med utöver skolan och vi hade det jäkligt kul ihop. Twisten var bara att "2 är bra, 3 är en för mycket", detta slutade i att det var JAG som blev dissad om vi skulle göra något. Var det åfest i stan så skulle först inte tjej (E) gå för att hon var nerstämd och då tyckte även tjej (J) att det var bättre att stanna hemma.. Själv satt jag hemma med mina föräldrar samt morfar och tyckte det var HEMSKT eftersom att min storebror var ute med alla sina vänner (på åfesten)..
Gick och la mig väldigt tidigt då jag inte hade något bättre för mig och dagen efter får jag höra från min bror "du, jag träffade J & E på åfesten igår.. Skulle inte du med?" - De visade sig alltså att E hade känt sig bättre senare på kvällen och då tagit med sig J ner på åfesten (ingen av dom hade en tanke på att fråga mig trots att det var jag som ringde runt och fråga dom från början…)

Detta har hänt några gånger, att dom rent ut sagt dumpar mig i sista sekund trots att jag aldrig gjort något taskigt gemtemot dom. Jag bad alltid om ursäkt för saker DOM gjort och försökte "reparera" vänskapen. Det visade sig vara meningslöst eftersom att det bara var jag som kämpade..

Tjejen vid namn E tyckte däremot att jag dög JÄTTEBRA som vän då hon ville ha cigaretter från min dåvarande pojkvän (Som hade åldern inne att köpa) och kunde aldrig fråga hur jag mådde osv när hon ringde utan det var alltid "Är du med Fredrik?"…

Tjejen vid namn J är fortfarande hon jag är kompis med idag.. Ingenting är som förut utan nu finns hon verkligen där oavsett vad som händer och det är underbart med tanke på att vi haft sån stark vänskap sedan vi lärde känna varandra.

E är däremot INTE min vän då hon valde att vräka ur sig både det ena och de andra förolämpningarna om mig - jag var äcklig som hade äldre vänner, jag var äcklig som hade en äldre pojkvän, jag var bara utnyttjad och "blev tillsammans med allt & alla".. Mycket av detta berodde dock på avundsjuka av olika orsaker..

Nu i dagens läge går jag sista året på gymnasiet, jag har INGA lektioner med min ordinarie klass då jag läser egna valbara kurser men jag försöker att inte deppa ihop för det.. Jag trivs i ensamheten och jag vet att jag är bra precis som jag är.. JAg försöker alltid finnas där för dom som behöver mig oavsett om vi har en stark eller mindre stark kontakt.. Istället för att ha många vänner så ser jag till att stötta de som faktiskt förtjänar det och som jag vet mår bättre om dom bara får någon vid sin sida.

På grund av en festande, utåtgående, populär storebror med stor vänskapskrets, fullspäckade helger och "många hobbies" så har jag länge känt mig som det svarta fåret i familjen.. Jag har även många gånger fått höra att "Varför gör du inte som din bror?" "Varför sitter du bara hemma vid datorn för?" "Gå ut och gör något, försök hitta vänner" "Du kan inte hänga med din bror på fest då?"
Jag orkade till slut inte höra allting utan vrålade helt enkelt "Jag är inte Adam och att försöka göra mig till honom gör det inte bättre! Vill ni hellre att jag går ut och festar varje helg, sover borta och att ni ska ligga oroliga över att jag kanske däckat längs vägkanten än att jag faktiskt sitter här hemma som jag faktiskt uppskattar? jag orkar helt enkelt inte mer än skolan i veckorna och jag umgås faktiskt med de jag känner över datorn"

Detta var vändningen och sen dess har jag ALDRIG blivit jämförd med min bror, jag har istället blivit uppskattad för att jag faktiskt är såpass lugn och sund som jag är (hellre hemma med familjen än ute på en stökig krog och festar)..

Nu tänker jag faktiskt inte skriva längre "Anonym" utan skulle du vilja prata så ställer jag MER än gärna upp för dig och delar känslor o sånt.. Det är bara skicka iväg ett Meddelande så har du möjlighet att få MSN/Skype eller om du bara vill skriva där privat :) Jag känner stor empati med dig och vi verkar ha väldigt mycket gemensamt!!

Kram på dig, hoppas det blir bättre! 

#3 Jag blir bara glad för tips! Tack 

#4 Vad gullig du är!

Hade samma problem som du från 3-7 ungefär! Vi var tre tjejer som var bästa vänner och vi umgicks bara med varandra och ingen annan fick vara med oss i stort sätt, vilekt ökade min ensamhet då dom var borta och fick lätt panikattacker om jag var själv. Det var en boss då och så var jag å den andra följeslagare och det var alltid någon av oss som blev utstött typ.

Jag är en tjej som är konflikträdd och bryr mig mycket om vad andra tycker om mig, så därför är jag alltid så snäll som möjligt med alla och ser till så att ingen är utanför, men ingen ställer upp på mig som jag gör för dem. JAg ahr också en storebror som då är 19, han brukar ta hem en massa kompisar på förfest hos mig om helgerna, så jag sitter oftast instängd på mitt rum och det känns lite konstigt då mina gamla vänner jag inte har så mycket kontakt med längre, är där med honom :/

Jag har alltid varit väldigt lugn men dock våghalsig, men det har inte uppskattas av min mamma eftersom hon tycker jag är så himla tråkig och intetsägande 

Jag hade en bästa vän som jag avbröt kontakten med i ettan eftersom hon började bete sig illa mot mig då jag skaffade en kille som var mitt första seriösa förhållande. Sedan blev han min bästa vän och jag var med honom hela loven istället för att vara ensam och trivdes, men vi har nyligen gjort slut efter närmare tre år pga många anledningar. Så nu är jag heeeelt ensam och har liksom ingen att ta stöd av, och min mamma har inget hjärta så hon hade bara hånat mig.

Det jag tycker du kan göra om du vill känna dig mer behövd eller skaffa fler vänner är att börja med någon hobby eller träning, tex yoga, simning, gym, måla mm. Skaffa brev/mailvänner. Börja göra saker du inte gör annars, tvinga dig ut, men inte såpass att det blir jobbigt. Prova att prata lite extra med personer du inte känner, tex kassörer och andra för att senare kunna göra likadant för att skaffa fler vänner. Gör saker som får dig att må bra, men ändå tar dig ur din trygghetszon. Glöm inte att en förändring börjar med dig själv.

Men visst känns det lättare sagt än gjort, jag har själv mycket att jobba på.

När jag gick i grundskolan och gymnasiet var jag sorten som var "varken eller", varken populär eller utanför. Vi var ett litet gäng på 4-6 personer som alltid umgicks i skolan och hemma har jag också haft några bra och nära vänner, varav ett par visade sig vara motsatsen och jag avslutade då våran vänskap. Ändå har jag ofta kunnat känna mig ensam, kanske för att jag förlorade vänskapen med min bästa kompis eller inte har hittat en riktigt nära vän…

Jag har däremot alltid haft flertalet djur att ta hand om och de faktiskt varit mer vänner för mig än någon mänsklig kompis. Har också haft andra hobbyer i perioder, men inte skaffat så många kompisar där.

Jag har helt enkelt aldrig tyckt om att vara i centrum eller vara populär, jag har inte haft något behov av det i skolan osv och visst har en del tyckt att det varit konstigt att jag inte vill ha hundratals vänner, men det är upp till dem att tycka, jag är ju nöjd med mitt liv. Men jag har heller aldrig tyckt om att vara ensam, så jag har varit med vänner, ofta dagligen. Jag känner dock inte att jag behöver ha 100tals (ytliga) vänner, utan hellre några få som jag känner bra. Samma sak med facebook, där jag har ca 100 vänner som jag vet att jag skulle kunna prata med om jag mötte dem på stan, istället för flera hundra som jag inte känner så bra eller inte pratar med om jag möter dem. Jag får inte heller massor av "gilla-tryckningar", men tycker inte att det spelar så stor roll, sålänge jag vet att jag fortfarande har betydelse.

Numera, sedan jag träffade min pojkvän har jag tappat/avslutat med några vänner och umgås inte så mycket med de andra som innan. Och om jag är ensam kan jag känna att jag saknar att träffa vissa, då gör jag antingen det eller också chattar, pratar med dem, å andra sidan har jag massa annat att göra som tar tid (husdjur).

Livet kan vara j'vligt, folk kommer inte och drar i en för att bli vän, utan man måste ta sig ur sin komfortzon själv och börja göra saker som man inte har gjort tidigare. Jag själv har inte kommit längre än att jag insett att man måste jobba sig ur sin trygghets-bubbla för att få det man vill ha. Ibland känner jag att det skulle vara kul med någon riktigt nära och bra vän igen, men ibland känner jag mig så osocial att jag inte ens vill försöka, dock tror jag att det är en liten rädsla jag gömmer mig bakom för att slippa kämpa mig ur tryggheten och eventuellt ändå bli sviken.

#6 Det här emd trygghetszoonen har jag verkligen jobbat på i alla år. För ungefär 4 år sedan så kunde jag under inga omständigheter gå på stan själv eller city, för att jag enligt mig själv skulle se mobbad och ensam ut. Nu är det så att jag tycker det är enklare att gå själv om jag ska på småärenden och köpa saker, för jag "velar" gärna mellan te.x kläder och butiker och går runt ett bra tag!

Jag kan fortfarande inte äta på skolan själv, utan då skulle jag verkligen få ångest medan dom andra äter ute vilket jag oftast inte vill slösa pengar på…

Eftersom jag inte vet hur det blir efter gymnasiet så vill jag inte påbörja något som jag kanske måste avbryta helt mitt i plötsligt. I min stad känner alla, alla, och det är grymt jobbigt för då känns man ännu mer utanför då ens olika kompisar börjar vara med varandra!

Jag vill absolut inte helelr ha 100 vänner, men hade varit skönt att ia ha en riktig vänn, och kanske tre som vill vara med mig och säger det till mig! Det var flera år sedan jag hörde "Vill du hitta på något?" Utan det är alltid jag som måste fråga lite försiktigt 

Jag har faktiskt gjort framsteg i min blyghet! Igår i matsalen så fattades en stol och jag måste hämta en, och jag ställer mig vid några tjejer och säger tydligt och glatt "Hej!! behöver ni eran stol?" Haha, lite kul! Och vi hade skolarbete och dela ut enkäter och jag var den som ställde mig bland folk och pratade tydligt och glatt som tex "Hej där tjejer! Har ni lust att svara på våran enkät om ungdomar? Det hade varit jätte snällt!" Och det känns väldigt bra!

Brukar vara duktig på att tala tydligt och glatt, men brukar oftast börja slöddra med osammanhängande meningar då det blir jobbigt för mig 

Shit vad jag känner igen mig! Skulle lika gärna varit jag som skrev det här inlägget!

Känner igen mig speciellt i det där med när folk frågar vad man gör på fritiden och alla andra säger "umgås med kompisar" osv.. medans jag knappt vet vad jag ska säga för jag umgås i stort sett aldrig med kompisar på fritiden, och det känns pinsamt nästan att säga att man sitter hemma mest och inte gör något särskillt.

Jag har kompisar som jag umgås med i skolan men det känns inte som om vi är lika nära som alla andra verkar vara med sina kompisar. Det känns som om jag är okapabel till att vara nära någon, fast jag så gärna vill. Har haft bästisar när jag var runt 7-11 men nu när jag tänker efter hade jag nog bara en riktig bästa vän men det tog slut när jag började 6an.

Men det känns ensamt när ingen verkar göra något för att ta kontakt med mig och umgås alltid med sina andra kompisar, och då känns det jobbigt för mig för jag vill inte ta kontakt med dem för det känns som att dem ändå inte vill vara med mig.

Är även jag väldigt konflikträdd och gör hellre något som någon annan vill även om jag inte vill det för att dem ska vara glada.

Känner även igen mig i att gråta om kvällarna ibland, när jag verkligen känner mig ensam.

Har inga bra tips, är bara 16 så har inte hunnit komma så långt med mig själv än.. Jag kände bara att jag ville skriva något för att jag känner igen mig så mycket i dig.

Kram i alla fall och hoppas det blir bättre! :)

#8 Det är sorgligt att det är många som har det här problemet. Jag kan säga att jag var lyckligare som 16åring, då hade jag söta vänner och nyss fått en pojkvän :/

Men har i stort sätt förlorat dem alla, och varför vet jag inte.

Det är många som är ensam i denna stora värld vilket egentligen är konstigt. Det finns så många på jorden och runt omkring oss, men ändå är väldigt många av oss ensamma.

Jag tror faktiskt det helt beror på i vilken klass man hamnar i! Vissa klickar ju direkt och hittar varandra när man börjar i skolan, men jag har i stort sätt inte lärt känna mina nuvarandra klasskompisar känns det som, det är fortfarande ytligt efter tre år! Helt sjukt! I min förra klass så klickade vi tjejer direkt och jag var till och med vänner med killarna i klassen, vilket är rätt så ovanligt för min del! Jag har nyss börjat skämta med killarna i min nuvarande klass 

Känner mig fortfarande som 16, känner mig ung och ser till och med ung ut, fast att jag får gå på krogen och har körkort så känner jag mig fortfarande som 16 faktiskt  Så enligt mig själv har jag inte ändras ett dugg de här åren, men hoppas på en förbättring sen när jag börjar på högskolan.

#7 Jag känner igen mig i mycket. T.ex. jag går också bättre i affärer ensam och velar, då kan jag gå hem när jag vill och i den takt jag vill. Tycker inte om mycket folk överallt, kan få ångest av det (speciellt fester mm där man ska vara social med alla möjliga;/), men vill samtidigt ha någon bra kompis. Jag har med vissa vänner oftast fått fråga om vi ska hitta på något, vissa har frågat mig, men inte så ofta längre. I skolan kunde jag heller aldrig äta ensam, uhh vilken ångest det blev, det provade jag bara en gång när de andra inte var där. Jag är och har varit blyg med personer jag inte känner och därför inte velat ta tag i mig själv och lära känna nytt folk särskilt ofta.

Inte meningen om mitt första inlägg lät lite märkligt på många ställen, menade inte att du skulle vilja ha 100 vänner, mer att många tänker så, förstår att det vore skönt och bra med någon riktig vän och känner själv likadant.

#10 Tro mig, enligt mig själv så ser alla mina inlägg märkliga ut 

Förstår dig! Fast får ångest nu när jag tänker på nyår eftersom typ alla mina nuvarande vänner (3 st jag kan vara med) är borta typ… Två har pojkväner på andra orter och en har en pojkvän som hon typ endast är med. Alltså jag vill inte vara ensam på nyår!! Blir nästan rädd 

Känner igen mig i detta. Dock var det så tidigare för mig. Allt du skriver kände jag då. Men när jag själv började må bättre upptäckte jag att mitt tankemönster förändrades. Jag menar. Jag visste att jag inte var tråkig. För tyckte om mittinnersta väsen. Så dessa människor jag umgicks med och kände mig tråkig inför , de var ju knte de människor jag passade med helt enkelt. Jag har jag även många vänner på facebook. Och jag har 2 riktigt när vänner. Och det är oftast bara de som gillar. Och det gör inget. Jag menar jag är hellre ensam än att umgås med någon jag inte kan slappna av med och känna sig respekterad av. Sen slungar jag alla andra åt sidan som bekanta. Det viktigaste är att förstå att det är ens egna tankar ingen annans. Du hittar någon nära till slut.

#12 Tack Madelene! Jo det är ju därför jag hoppas att jag träffar liksinnade sen på högskolan eller när jag vet vart jag ska flytta och kan börja i någon sport 

Kan även säga att jag skäms över att inte ha några speciella vänner.. När jag haft pojkvänner & även har en nu som haft väldigt många och går man på stan så känns det nästan som att han hälsar på varenda en medan jag själv inte känner någon.. Vill ju inte att han ska undra varför jag är såpass ensam 

Konflikträdd är även jag, iallafall mot nytt folk och människor jag tycker om.. Om någon däremot behandlar mig illa så är jag väldigt noga med att sätta ner foten och säga ifrån..
Däremot får jag jättelätt skuldkänslor över att kanske sagt något olämpligt osv eller sårat någon helt utan att mena det så det händer att jag väldigt ofta ber om ursäkt osv.. Detta gäller även gemtemot min pojkväns vänner, jag vill ju liksom visa den jag är (inte låtsas) men ibland så tänker jag för mycket på det så det går åt pipans och jag skäms efteråt att jag kanske uppfattades som, konstig?
Haha det är så dumt egentligen

Hej Elina

När jag läste dina rader så kände jag igen mig i dig. Jag hade ett hem där jag kände mig trygg, men utanför dörren, fanns de som inte var så trevliga. Jag försökte finna min plats, men pojkarna som hade syskon hade en hårdare uppväxt. Detta förstod jag kanske inte då att de behövde synas, de tyckte säkert att de var en liten skit i syskonrelationen. Nu som vuxen ser jag på ett annat sett på mitt liv. Jag är inte blyg, men kan känna oro för nya människor och saker som ska göras, som jag inte tidigare gjort. Men mitt knep är att ta över, inte på ett ont sett, utan med en glimt i ögat. Få kontakten till att bli positiv från början. Detta kanske låter enkelt men le och va glad och ta plats, du ska se att andra börjar prata med dig och jag tror inte du vill va en tyst liten mus, när du prata med någon välj något du är intresserad av och lyssna på de andra och lägg till när de pratar tycker du de också jag känner precis likadant men håll inte bara med utan ha en åsikt, man dör inte av de. Jag gick aldrig ut i tonåren, detta gjorde jag klart för mina föräldrar, jag vill inte så enkelt va de. Men du jag tror inte dina föräldrar säger det för att de är stygga de vill nog bara peppa dig, att de säger att du är pensionär är något de fått höra, fel ord men många är vi som fått höra det. Nej nu håller det på att bli en bok… Tipset är var glad och prata på och du ska se att du kommer att få många att hälsa på när du och din kille är ute och går/Kram Stefan

Ojjj blev lite fel när jag kallade dig Elina, råkade rulla ner för långt men… Har jag gjort bort mig nu igen Hahahaha…

Ha ett bra liv alla ni blyga och osäkra, vi är många som stöttar er, ni kanske inte bara ser oss för vi är eller har varit för blyga för att höja rösten

Hej TS, det kan hjälpa också om du provar o tänka på din hållning. Din hållning kanske inte drar till sig vänner. Domdär, dom som inte tar kontakt med dig, dom tror jag att du kan hålla dig utan dock, dom verkar inte vara direkt smarta. jag har läst allt du har skrivit i denhär tråden, och jag måste säga, det du var mig en väldigt insiktsfull person.

Det jag menar med hållningen är alltså, tänk på att inte gå med blicken neråt, var lite rakare i ryggen, blicken framåt och försök att titta mindre på saker som sitter på marken än det som finns över :) och som stefanhbg sa, försök att le lite mer. Man behöver inte gå runt som en glad clown och le så man nästan får träningsvärk, men bara lite mer än man brukar göra. Förstår du?
För detta kan ha en psykologisk effekt på dig själv och säkert eller kanske, också på personer i din omgivning, för när man går i sin ensamhet kan det lätt bli att man går och sackar lite och känner sig lite liten och man går med lite hängande huvuden och blicken nere. Dels har det en psykologisk effekt av att man mår sämre när man har en sån hållning och samtidigt uppfattar andra en som deppig och kanske osäker på sig, och dom uppfattar dig inte så medvetet, utan det är oftast deras undermedvetna som snappar upp domhär signalerna, dom kanske får en signal om att "dendär personen verkar inte vilja ha så mycket kontakt, verkar vilja vara för sig själv".. Säg till om det är nått du inte förstår så ska jag förklara igen. Men jag känner ju inte dig, du kanske har en sådan bra hållning redan?

Men du verkar ju vara som världens snällaste tjej, dom är bra dumma dom andra som inte hänger med dig:)