Jag har själv adhd och kan även där säga att jag har svårt att röra vid min partner och visa kärlek när jag har någon. Men det jag skulle komma till är min erfarenhet då jag haft ett förhållande med en kille som hade asperger och en senare som också hade asperger med då var sommar romans. Detta är av min erfarenhet krävande då aspergers är svåra att läsa av och uppstår missförstånd. Och vissa saker förstår de sig inte på och då måste man lägga ner energi på saker som för en annan är självklart. En gång fick mitt ex för sig att det var hälsosamt för lungorn att andas djupt och göra ljud samtidigt. Visst men jag klarade inte av när han satt på spårvagnen och gjorde detta. Detta är min erfarenhet. Men jag tror att det ibland kan vara krävande.

Jag har sedan tre år tillbaka ett förhållande med en man med Asperger. Visst har vi våra svårigheter, som de flesta andra förhållanden, det enda riktigt stora är kommunikationen som ju medför en massa andra småproblem när man pratar förbi varandra och missförstår. Jag är ju inte tillsammans med "en Aspergare", jag är ju tillsammans med Emil, min bästa vän och den finaste människan jag vet. Att han har diagnosen AS är inte det centrala, det viktigaste är att vi älskar varandra och vill ha ett förhållande och är beredda att arbeta på det när det uppstår problem.

Hur som helst så tycker jag absolut inte att man kan säga "Alla med den här diagnosen funkar såhär och lever på det här sättet". Det blir som att vi inte ser människorna bakom diagnoserna, de är ju skapta av sina erfarenheter, sin familj och alla omständigheter kring dem, det är inte diagnosen som skapat dem, det är bara ett namn på hur man fungerar.

Hade en kort relation med en kille med ADHD, herregud, han tog all min energi. Det ska till mycket för att jag ska ge mig in i ngt liknande igen. Nu är nog de flesta inte lika jobbiga som han var, men det var en mardröm för mig.

Jag har en vän med ADD, och hon har berättat att när hon var kär i en kille och de började bli mycket närmare vänner så blev hon lite rädd och började dra sig undan från honom. Men jag och hon är verkligen nära vänner och mig har hon inga problem med. Samtidigt som hon fick lite problem med den här killen så vill hon väldigt gärna hitta en kärlek. Jag tror att har man den här diagnosen så kan man säkert klara av ett förhållande om man verkligen tycker om varandra och är villig att jobba med sig själv.

Verkar som det är lätt att dra slutsatsen att det är diagnoserna som är problemet om ett förhållande inte fungerar, när även bokstavsmänniskor är just människor med både likadana problem som NT.s har och andra. Nästan alla människor går igenom problemfyllda förhållanden. Det behövs inga diagnoser för det. Men självklart kan en del diagnoser skapa problem som NT´s inte har i vanliga fall. Men problem är väl till för att lösas :)

Aspergers Syndromare kan ha problem med beröring, förståelse för varför andra reagerar som dom gör osv. Det kan skapa lite problem i ett förhållande om partnern inte är insatt i vad just den diagnosen innebär, och om partnern inte är beredd på att lite kompromisser kan behövas. Och en del har väldiga problem med en del områden och de vill inte ha förhållanden utan är fullt nöjda med singellivet. Men man saknar inte empati, eller är omänsklig på minsta vis, man bara fungerar lite annorlunda. Och man kan precis som de flesta andra leva i ett förhållande, skaffa barn och gifta sig och fungera bra i vardagen om man får rätt hjälp. Sedan är denna diagnos väldigt stor, och det varierar kraftigt mellan olika aspergare med vad som är deras brister och vad som är deras starka sidor. Man kan inte dra alla över en kam och säga aspergare kan man inte ha förhållande med, dom klarar inte det. Det finns ingen medicin mot aspergers syndrom. Däremot kan man ibland behandla symptomen som en del får, tex depression, tvångtankar osv.

ADHD( konsentrationssvårigheter,hyperaktiv och impulsivitet) eller ADD(konsentrationssvårigheter) har ju sina självklara brister, men brukar fungera bra med hjälp av medicin och genom tex minnesträning. Självklart varierar det även här mellan de olika individerna. Man är ju som sagt bara människa, även med en diagnos.

.

Jag har adhd, och har haft en hel del struliga relationer. Jag blir för intensiv.

Jag tänker att jag söker i både vänner och partners; lugn och förståelse. Kanske inte adhd-folk, fastän det vore spännande att se hur sånt skulle funka.

Jag är gift med en man med AS, men det är ju som sagt inte diagnosen jag är gift med utan med just min man och alla hans egenskaper (inkluderat hur AS visar sig just på honom). Han är mycket social och har många vänner och många intressen. Vi är ofta väldigt lika, kanske för att jag själv har vissa drag av AS. Jag tror inte att vi har mer problem med t.ex. kommunikation än andra - det är ju något alla måste jobba på i en relation. Jag tror t.o.m att vi ibland har det lättare än andra för i har tvingats reflektera över vilka kommunikationsmönster vi har och var svagheterna ligger. De flesta antar nog bara att det ska flyta på av sig självt.

Först vill jag bara fråga hur du menar när du skriver att alla som är "extra jobbiga" vuxit upp i en familj där de inte kan fostra barn?

Jag har varit tillsammans med en kille med ADD. Till en början märkte jag knappt av det men sen när vi började umgås mer märktes det allt mer.
Han hade svårt att koncentrera sig, städa, organisera, komma i tid och han var väldigt tankspridd och avbröt mig ofta och började prata om andra saker hela tiden. Det är verkligen inga stora saker, men det är ändå saker som började gå mig på nerverna efter ett tag.. Det var inte för att han hade ADD som det tog slut. Jag tycker fortfarande om honom väldigt mycket och vi är fortfarande nära vänner.

#8 Då menar jag att ex föräldrarna kanske är missbrukare, slår barnen, skiter i barnen osv.

SKa väl iofs förtydliga lite. Han klarade absolut av att ha en relation, lojal och kärleksfull. Det var jag som inte pallade hans intensiva personlighet och hyperaktivitet :)

#8  de är nog sån jag är, har svårt att förklara mig själv men jag känner igen de när jag läser någon annan skriva de. :P

har haft samma man i strax över 16 år. (vi va 17 när vi träffades)
han har stått ut med mig i vått och torrt. Klart vi har haft jäävligt kämpigt, men han verkar inte ge upp hoppet på att jag ska bli normal. haha Näää så illa är de inte. Man han säger att han älskar mig just för att jag är som jag är även om de e jobbigt. Han märker ju att jag försöker få ordning på saker och ting.

När de gäller att visa kärlek och beröring är jag väldigt kontaktsökande, kräver nog ganska mycket bekräftelse. älskar att pussas och kramas, smekas osv. Inte bara min man utan mina barn och mina vänner (och jag hoppas ni förstår att de e på olika sätt beroende på om de e min man eller någon annan)

äter concerta och ritalin sen några år tillbaks och vissa grejer är bättre som min impulsivitet som tex drabbade min familj med att jag släpade hem djur efter djur som va i nöd, men saken va att jag inte kunde ge dom de dom behövde heller.

De jag tror jag är jobbigast med, fast de kanske inte bara har med diagnosen att göra, kanske även min uppväxt. De är att jag inte klarar av när folk ändrar saker. Har man bestämmt en sak så har man, vill ju inte bli sur heller för saker kan juh ändras utan att de e avsiktligt. Men en hel dag kan bli förstörd för mig om jag ställt in mig på en sak och de inte blir så.

Har ju då ADHD, drag av aspergers och en i denna diskussion irrelevant diagnos.

Då det misstänks bero på uppväxt har jag ibland svårt att sära på vad som beror på diagnosen och vad som beror på annat i min uppväxt det jag kan säga är att jag ännu inte hittat en annan människa med samma beteendemönster som jag utan bara enskilda drag, "vi" med diagnoser är lika mycket individer som "er" utan.

Alla olika egenheter som jag kan konstatera har med diagnosen att göra har både sin för och nackdelar.
Helt ärligt så är jag ganska nöjd med hur jag överlag fungerar, har lätt för att se de många fördelarna jag faktiskt har.

Enda problemet i relationer jag märkt som helt klart har med min diagnos att göra är att jag just är extremt hyperaktiv, vilket också är det enda jag ibland kan störa mej på själv också.
Problemet är dock lättlöst, jag får helt enkelt aktivera mej själv mer och där vara försiktig så jag inte antar att min partner alltid vill/kan/orkar hänga med.
Det enda som egentligen hänger på hur min partner hanterar situationen är att han måste tycka det är okej att jag just gör saker på mitt håll.

Som Veronica säger… "vi" är individer lika mycket som alla andra. Själv är jag gift sedan snart fem år tillbaka och det fungerar fint.

Har en god vän som har ADHD men han har inga problem att fysiskt visa sina känslor för en partner (alltså gos, mys, kramar osv) men han har svårt att prata om sina känslor, ex. till sina vänner. När han är arg eller ledsen etc.
Dock har han nästan "vuxit ifrån det" och lärt sig hantera det nu. Han är jätte bra på att trösta och lyssna på andra iaf. :)