Man behöver absolut inte vilja ha tillbaka för att sörja. Ni delade ändå en lång tid av era liv tillsammans. Och tillsammans med honom (trots hans brister) så fick du bland det vackraste en människa kan få - barnen. Jag skulle snarare undrat om du inte hade sörjt. Visst, han hade sina brister, och det kanske är svårt för din nuvarande att ta detta, han misstolkar säkerligen din reaktion och jag kan förstå hans sida. Men du  har rätt till din sorg. Det är trots allt en epok av ditt liv som försvunnit. Beklagar.

Håller helt med Aviendha. Självklart ska man få sörja någon man känner och speciellt när det är någon du har levt med och fått barn med. Det är inget underligt i det.
Jag kan känna mig ledsen när någon går bort som jag kanske inte ens pratat med på flera år och bara haft en ytlig relation till, det som du går igenom är ju något helt annat och man måste få tillåta sig att sörja när man är ledsen. Alla bearbeter sådant på olika vis. En del stänger in det och andra släpper ut det. Jag tycker det är bra att du släpper ut din sorg.
Jag har förståelse för din mans reaktion, han förstår nog inte riktigt vad det är du sörjer.
Beklagar sorgen.

Det är naturligt att sörja då ngn dör! Speciellt då det är någon man delat sitt liv med. Beklagar sorgen!

Tack för Era fina svar. Det är klart att jag själv undrar över min reaktion (om nu gråt är att sörja), men jag har nog kommit närmare mina känslor med åren. När min pappa dog 1986 så tog det 3 månader för mig att komma i kontakt med den sorgen. Då kom den förlösande gråten. Så det känns bättre idag att känna så här med en gång.

Jag håller med dom andra, det är inte konstigt att du sörjer. Ditt livs stora kärlek en gång i tiden och far till dina barn.

Beklagar verkligen! Inte alls konstigt att du är ledsen, låt det ta sin tid, du och dina barn behöver varandra!

En sån här händelse är självklart påfrestande och självklart ska du tillåta dig själv att känna de känslor som kommer… oavsett vad de nu må vara..

*styrkekram*

det är ju en chock när någon man känner dör och han är ju trots allt dina barns pappa och din första kärlek. Klart du har rätt att sörja oavsett vad din nuvarande anser.

Du har ju fått en chock över dina barns pappa, han kanske dog väldigt hastigt och klart du sörjer, han var din första stora kärlek och dessutom dina barns pappa.

Du har rätt att sörja enligt mig..

*kramar i massor*

Tack snälla för Era svar. KRAM

Men oj! Jag beklagar verkligen sorgen och jag förstår dig till 100%

Jag ska berätta, om det kan hjälpa till-något.

Själv lever jag i sorg tillsammans med våra barn, mina barns pappa dog för 4 månader sen, han va min största kärlek och vi separerade för 1 1/2 år sedan, pga av hans missbruk, men jag älskade honom, men vi funkade bättre som vänner och samarbetet med barnen va fantastiskt, han va, trots sina problem alltid närvarande. På sitt sätt, och älskad.

Jag vaknade en morgon för 4 månader sen-imorgon, av att hans dåvarande tjej ringde och sa att han dött i hennes säng, att hon vakna, så va han död. Det va det värsta samtalet i mitt liv, fan. Och hur livet är nu, är svårt att beskriva…

Han blev 36 år, och dog dagen efter våran yngsta son fyllde 5 år, usch. Och hur  mkt dumt han än har gjort i livet, vilket jag inte glömmer, så vill jag minnas han med glädje, och fortsätta förmedla det fina med honom och lyfta fram det hos barnen.

Att du sörjer en person som stått dig så nära, på så många sätt är inte alls konstigt, det är så definetivt slut när någon lämnar en så, det finns så mkt man kanske ville ha sagt, så många funderingar och det abrupta slutet är så jävligt, för den kopplingen man hade med just den som lämnat en e ju unik, det får man inte tillbaka… Vilken relation man än hade, om kontakten va dålig eller vad det kan ha varit, så sörjer man…så är det.

Folk säger till mig att det kommer bli bättre, men det känns inte så, det känns ibland värre  än innan…har sj svårt för att hantera sorgen, flyr in i en massa annat, bland annat in i nätet, försöker underhålla mig med allt som inte handlar om honom, svarar inte i telefon om det finns nån koppling till honom med den personen som ringer och tvingar folk runt mig att inte prata om honom, säger till dom att just nu mår jag bra, förstör inte det….egoistiskt, just för att dom behöver mig i sin sorg oxå, men jag fixar det inte.

Jag lägger den energin på våra barn, dom e ju barn och deras sorg måste få träda fram och bemötas..det fixar jag, men fasen inte min egen sorg, det är övermäktigt.

Vet inte vilka råd jag ska ge dig, eftersom jag själv känner att jag inte vet hur jag ska ta mig vidare, men får la tro på vad andra säger-det blir bättre.

Det viktiga är att få sörja och att din man möter dig i det och förstår det, för ju mer du tränger undan den för andras skull, desto mer gör den sig påmind på andra ovälkomnande sätt, det e inte heller heelt bra. Det säger jag av egen erfarenhet….

Jag finns här om du vill prata.

Blir själv förvånad över att jag skriver allt detta, på internet dessutom, eftersom jag tycker det känns så jäkla svårt för övrigt att prata om det, men….nu flyter det bara på…konstigt.

Som sagt, finns det nåt jag kan säga i din sorg, så säg till…

Många många varma tröstande kramar

Jenni

Jag förstår att det kanske inte är helt enkelt för dig. Det kan ju också kännas lite komplicerande om man på något sätt tycker att man kanske inte borde sörja eller att man inte har rätt att sörja av någon anledning.

Dessutom blir man ju alltid rätt tagen när någon i omgivningen går bort eftersom man blir påmind om sin egen dödlighet…

Beklagar verkligen sorgen!

Hej sänder en tröstkram. Ta den tiden du behöver för att sörja dina barns pappa. Ni delar ändå det finaste av allt era barn.

Vad fina Ni är allesammans och tack för Erat stöd. Det är så skönt att ha någon att dela tankarna med. Det är så många minnen som kommer tillbaka och det är både fina och sämre, men det kanske är som du "jeans" skriver, att om jag stänger inne de känslorna, så kommer de ut på något annat sätt.

Jag har också funderat på om jag skall gå på begravningen. Han övergav ju mej en gång, men vi har haft ganska mycket kontakt genom åren och umgåtts. Vet inte hur hans fru tänker. Hon tyckte inte om att jag behöll hans efternamn när jag gifte om mej, men det berodde på att jag hade byggt upp ett företag med mitt efternamn och därför valde jag att behålla det. Det känns svårt att sköta vardagen och idag fyller min man år och det kommer släktingar hit. Det bästa är väl att berätta för dem hur det ligger till, så de inte undrar varför jag är så låg.

Jag tycker verkligen att du ska fatta ett beslut kring begravningen utifrån dig själv. Begravningen är till för dom anhöriga, så man får ett avslut, får förstå vad som hänt, se själv att den personen är borta, ingen har ngt å säga vad som är vikigt för någon annan. I detta skedet ska du enbart utgå från dig sj och vad du tror att du kan behöva för att ta dig igenom sorgen.

Vill du gå, så gå..och personligen så tror jag att det kan va viktigt för DIG. Och beslutar du att vara hemma, så blir ingen arg på dig heller. Men glöm inte att vara egoist i dina beslut och gör det som känns viktigast för dig.

Kramar

Hej Thyra4!

Jag beklagar verkligen sorgen! Det är aldrig lätt när någon dör, allra minst någon som man stått nära.

Det är inget konstigt med att du sörjer. Han var ju pappa till dina barn och ni har en historia tillsammans. Ni levde som en enhet i 20 år och delade allt vad livet har att erbjuda. Glädje, sorg, lycka, smärta etc. Det kommer ju aldrig att försvinna bara för att ni valde att gå skilda vägar.

Sörj. Gå på begravningen om du vill det. Om hans fru inte gillar det, kanske du kan hålla dig lite i bakgrunden men gå om du vill. att gå på en begravning är ju att hedra den som gått bort och för många, ett sätt att ta ett sista farväl. Och det förstår nog din nuvarande man också.

Minns honom med gläjde tillsammans med era barn. Så länge ni är tillsammans i sorgen, kanske det blir lite lättare. Jag hoppas det i alla fall, för er skull!

Styrkekramar till dig och dina barn!

Idag har jag varit på min f.d. mans begravning. Valde faktiskt att gå för att göra ett avslut. Han hade förberett sin begravning väldigt noga och även skrivit versen i dödsannonsen. Musiken hade han valt bl.a från CD som spelades upp. En väldigt vacker begravning och ett hundratal släkt och vänner och arbetskamrater var där. Efter smörgåstårta och kaffe, så lästes det upp två dikter, som han hade diktat till just detta tilllfälle.

Jag höll mig i bakgrunden, men efter kaffet så träffade jag några släktingar och bekanta sedan "förr i tiden" och det kändes bra. Hans fru var tacksam för att jag kom och mina barn kunde jag vara ett stöd för, så jag är glad att jag gick dit.

Tack för Erat stöd.

Kramar om dig för din styrka!!!

#17 - det var bra att du gick =) Glädjer mig att hans nya fru var tacksam för att du kom :D

Det är absolut helt normalt!!!

tycker det låter helt normalt att sakna någon som har varit i ens liv i så många år