Angående din syster så låter det ju som hon behöver hjälp av någon. Kan vara en personlighetsstörning eller en deppression.

Har du någon att prata med?
Hur gammal är du?

Låter snarare som om du kanske ska hjälpa din syster hitta någon att prata med.
Hon mår uppenbarligen inte bra..

Som Hera och Hilo redan sagt så behöver din syster hjälp. Inte hjälp som i att bli daltad med, utan professionell hjälp så att hon kan få rätsida på sitt liv och orka bli självständig.

I övrigt så kände jag till viss del likadant när jag bodde hemma, och lösningen var att flytta hemifrån så att jag inte var beroende av min familj. Då är det lättare att ha överseende och inte ta så illa vid sig om de beter sig som idioter.

Ja, jo, syster behöver hjälp. tyvärr är jag så trött på henne att jag aldrig i hela mitt liv skulle vilja hjälpa henne med något annat än att eventuellt flytta till afrika så jag slipper henne…

Jag är 18, pluggar gymnasiet ett år till.

Jag har vänner osv, och dom kan jag prata med.

Jag har faktiskt börjat leta lägenhet, känns dock jättetråkigt att det ska behöva bli såhär, hade gärna velat ha en familj och detdära.. Känns jättedåligt att veta att min enda familj är ett sånt bottennapp.

#4 Nej, det förstår jag, och det är inte din uppgift att hjälpa henne heller. Du behöver ju inte göra saken värre för henne, men vill hon må bra så måste hon nog fixa det själv. Du kan ju föreslå att hon ska söka hjälp, men har ni en kass relation lär hon inte lyssna.

Jo, jag vet hur det känns, men samtidigt så uppskattar man ofta sin familj mer när man flyttat. Och då känns det inte lika mycket som ett bottennapp.

Dessutom bildar du nog din egna familj en dag, och gör det förhoppningsvis bättre än dina föräldrar Kanske inte mycket till tröst när man är 18, men ändå.

Hej!

Jag kommer inte särskilt bra överrens med min familj heller.
Tycker mycket om dem, men jag orkar inte med dem längre.

Jag har 5 syskon (själv är jag näst yngst) och jag har nästan ingen kontakt med någon av dem.

Min älsta syster, som är närmare 40, pratar jag knappt med.
Jag tycker hon är fruktansvärt omogen och oansvarig. Förstår inte alls hur hon tänker och har, på senaste tid, börjat misstänka att hon inte tänker överhuvudaget.

Min bror, nyss fyllda 30 år, har jag i stort sett ingen kontakt med alls. De få gånger vi pratar med varandra känns det bara stelt, påklistart och tillgjort. Dock så tycker jag otroligt mycket om min bror, men vi känner inte varandra särskilt väl.

Min syster, som är 3 år äldre än mig, bor ca. 80 mil härifrån och vi pratar inte heller särkilt ofta med varandra. Hon kommer på besök ca. 1 - 2 gånger per, men dock inte till mig. Varje gång hon kommer har hon lovat att hon ska besöka mig, men hittils har det inte hänt.

Min syster, som är 2 år äldre än mig, bor ca. 10 mil härifrån och vi pratar väl inte hellersärkilt ofta. Vi är fruktansvärt olika varandra som personer och kommer inte så väl överrens alla gånger.

Min lillasyster, är 3 år yngre än mig, bor några kilometer ifrån mig och jobbar ett stenkast ifrån där jag bor. Hon kommer sällan på besök och vi pratar inte särskilt ofta. Lillasyster och min 3 år äldre syster är som bästa vänner. De pratar väldigt ofta i telefon och äldresyrran bor hos lillasyster när hon är här på besök.

Lillasyster och storebror pratar inte så ofta, men när de väl gör de så blir det långa, glada samtal fyllda av skratt.

Lillasyster och äldsta storasyster både pratar och umgås ofta. Festar ihop och har väldigt mycket gemensamt trots den stora åldersskillnaden.

Lillasyster och min 2 år äldre syster pratar, umgås och festar ihop. De har väldigt mycket gemensamt och de pratar alltid gamla, trevliga/roliga/glada minnen med varandra.

Jag kan, helt ärligt, inte undå att bli lite avundsjuk på mina syskon som alltid verkar ha så mycket gemensamt, så roligt ihop och alltid något att prata om då de ses/pratar i telefon.

De har nästan alltid mer än 10 nya händelser på facebook, och själv blir jag glad om jag har 1. De har så många fina, nära vänner, själv umgås jag i stort sett bara med min pojkvänn.

Min lillasyster är den jag umgås/pratar med mest av alla syskon. Vi har inte alltid så mycket att säga, men jag får i alla fall höra om hennes (och de andra syskonens) spännande liv och levene.
Är jag ensam med lillasyrran brukar vi ha rätt så trevligt, men är hon tillsammans med en vän eller någon av syskonen blir jag utelämnad och känner mig ofta bortglömd. Jag försöker höja rösten, ta mig ton för att få någon att lyssna på det jag vill säga, men det är svårt.
Oftast ger jag upp efter ett antal försök.

Min mamma och jag har också svårt att komma överrens. Hon lyssnar inte, avbryter mig ofta och visar mig ingen förståelse.
Min pappa och jag pratar rätt ofta, vi kommer hyfsat bra överrens, men även han, precis som mamma, avbryter ofta och lyssnar inte alltid.
Mamma och pappa är skillda sedan många år och pappa vill gärna "smutskasta" mamma, vilket är fruktansvärt jobbigt att lyssna på.
Det spelar ingen roll hur många gånger man säger till honom att man inte vill höra på, han maler på i alla fall. 

Jag har tagit kontakt med mina syskon massvis av gånger, det är i 9 av 10 fall jag som tar första steget… Jag har berättat för min familj om hur jag känner och att jag önskar en förändrig, men ingen förändrig har skett.

Hur hanterar jag detta?
Tack vare min underbara pojkvän kan jag härda ut, men ibland brister det.
Jag blir arg, ledsen, förtvivlad och rent ut sagt, förbannad, men vad hjälper det? Det bästa är att se det man har, istället för det man saknar.
Så ser jag det i alla fall och då känns det aningen lättare!

50 års krisen för din mamma kanske? Tror att hon är 15 år på nytt? Känner igen mig lite. Mamma kan ofta gulla med min lillebror, 2 år yngre än mig. Även har hon nu börjat gå ut och ha trekanter med okända personer, vilket äcklar mig oerhört. Man gör inte så öppet för sina barn.

Om du är 18 kan väl du oxå laga mat? =) Min mamma fixade mycket sällan mat till mig när jag var i den åldern och mådde inte sämre för det, det är ju bra tid att lära sig inför ett självständigt liv i framtiden =)

#8: Jag är 'bara' 14. Blir 15 i höst.

Jag menade jossehhh =)

Man behöver inte tycka om sin familj, även om det underlättar om man kan komma överens! 

Och oftare är det lättare att komma överens om man får lite avskildhet från varandra, så det kanske är bra att du flyttar och får se andra saker och ta hand om dig själv.
De lever ju redan sina liv för sig själva, så du kan lika gärna leva ditt.
Även om det såklart är tråkigt att du inte har en fungerande familj.