Beror mycket på vad et är för barn (individuellt) och hur det ser ut runt omkring. Tycker barnet själv det är OK att vara själv eller inte?  Bor man ett trygt ställe och det t.ex. finns släkt eller grannar inom gångavstånd dit barnet kan vända sig om nåt inte är bra?  Jobbar dom vuxna nära hemma och kan komma om barnet ringer o nåt inte är bra?  Svårt med generellt svar.

Min yngsta son slutade på fritids när han var 8. Han ville det själv, han blev så trött på fritids på slutet och dessutom åkte hans bästa lekkompisar hem från fritids väldigt tidigt och då var det bara "småbarn" kvar som han inte tyckte det särskidl roligt att vara med. Vi bor i en "by" med 4 hus och det finns alltid någon hemma hos flera av grannarna och alla är "snälla" och ingen trafik.  Sen har mannen o jag fördelat våra arbettider så han är ensam hemma så lite som möjligt.

Det beror på barnet, en del kan vara själva tidigt (sex år) och andra vill inte vara själva ens som tioåringar. Beror också på förstås hur lång tid det handlar om, ett par timmar går fort men är det mer så är det svårare.

Jag tog mig till skolan själv på morgonen från 8års ålder tror jag, och var själv hemma på eftermiddagarna när jag var 9-10 tror jag. Ville inte sluta hos dagmamman tidigare för det var min bästa kompis mamma som såg efter oss och då var det ju så roligt att vara där :) Men när hon flyttade till sin pappa istället så ville gick jag hellre hem efter skolan.

Finns nog inget riktigt svar på det utan alla barn är olika, När jag var liten gick jag och mins syskon hos en dagmamma nere i samhället när hon blev sjuk gick jag och min storebror hem efter skolan då var vi 9 respektive 11 år, min lillasyster blev flyttad till fritids där hon vantrivdes och fick fel mat flera gånger (väldigt känslig glutenallegiker) så tanken var att hon skulle få sluta när hon runt 8 men positivt som det blev så kom jag och hon hem en dag och fick en lagom trevlig överaskning av att det hade brunnit i vårat hus.

Min syster fick en ny dagmamma och man får ju bara gå på fritids/dagmamma tills man är 12 år men hon ville inte sluta när hon fyllde 12 för hon vågade inte vara hemma själv i ca. 1h innan jag eller min bror kom hem (vi gick på gymnasie på orter 6 mil hemifrån) i år fyller hon 14 år och nu har det börja släppa men hon ringer mamma eller pappa med jämna mellanrum när hon är själv kan inte dom svara ringer hon mig.

Min lillasyster har alltid varit väldigt skör i sig som person och att vi bor på landet med ca, 1-1,5km till närmast granne gör ju inte saken bättre precis haha…

Så man får helt enkelt se från barn till barn tror inte man kan säga någon specifik ålder riktigt

Säger som de andra, beror helt på barnet. 
En del klarar sig fint från 5-6 års ålder och kan vara hemma någon timme, andra klarar det inte utan behöver bli 8-9-10 innan de klarar av att vara ensamma.

Min homies son är 7 och han går till och från skolan själv (är iofs typ 200 meter och är gångtunnel) och har gjort sedan han var 6. Men vi är alltid hemma när han kommer hem och han är aldrig själv längre än att om vi går till tvättstugan eller springer på affären.

Fick för mig att jag har läst någonstans att barn inte får vara själv hemma om dom är under 12 år?

Jag håller med bl.a. #1, de flesta (ev. alla, har inte läst) har kloka svar
Jag har aldrig behövt vara ensam hemma, min mamma har alltid varit hemma. Jag gick dock på fritids tills jag blev 10 år. Första gångerna jag har börjat vara mycket ensam var då jag flyttade hem ifrån (16 år p.g.a. studier). Men annars har jag bara varit ensam korta stunder.

Jag älskar att ha huset för mig själv, vara ensam med kompisar utan att föräldrar är hemma men jag har knappt haft den möjligheten, tråkigt nog tycker jag haha (jag är dock 18 nu, brydde mig inte lika mkt när jag var typ 12)

Där emot är jag emot att man låter sina barn på 5-7 år gå ensamma hemma eller till och från skolan. Tycker inte någon är tillräckligt mogen då, ev. om det är en trygg och lugn by/område där skolan är riktigt nära.
Jag har aldrig behövt gå till skolan ensam för än jag var 11-12 (med min syster i samma ålder).

Har alltid fått gå till skolan, även när jag gick på dagis. En halvtimme tog det från 1-6 att ta sig till skolan. Var inget konstigt tycker jag? Cyklade eller gick tillsammans med en kompis.

Tycker mycket väl att 6 åringar kan börja vara hemma själva.

Känner en flicka på 8 år som knappt får gå ut på gården själv och måste ha följeslagare till dörren då hennes mamma lämnar henne till pappa, på 5 meter. Sorgligt.

Själv hade jag föräldrar som cyklade med mig till skolan, eller kompisars föräldrar som cyklade med i lågstadiet. Sedan cyklade vi kompisar ensamma tillsammans.

Jag har haft turen att alltid ha någon hemma då jag kommit hem från fritids eller skolan. Tycker egentligen inte att något barn ska behöva vara ensamt hemma.

Jag var aldrig ensam eftersom mamma var dagmamma under min uppväxt. Så inga dagis eller fritids för mig, men hade alltid en skock ungar hemma ;)

Min bästis i grundskolan bodde i samma lugna kvarter som mig så vi hade sällskap till och från skolan, men minns faktiskt inte riktigt när vi började gå själva. Dock vet jag att man inte fick cykla till skolan förrän man börjat 4an pga trafikfaran (allmänt på skolan).

Jag började nog uppskatta att vara ensam hemma lite då och då när man gick på högstadiet. Jag var ju nästan aldrig ensam så då tyckte jag det kunde vara skönt.

#9 Det beror på vad man räknar som barn och vad barnet faktiskt vill tycker jag. Egentligen är man ju barn/ungdom upp till 18 och det är ju bra om man lärt sig vara ensam hemma innan man flyttar hemifrån ;)

#10 Sant. Med barn menar jag väl upp till då tonåren börjar.
Innan dess anser jag inte att man är kapabel till att ta hand om eventuella akuta situationer eller klarar av att ta ansvar för sig själv alls på det viset.

Iof så är det en del tonåringar som inte bör få den friheten heller, eftersom de missbrukar den. Men i tonåren klarar man mer än barn.

Sen tror jag inte det är bra för barn att vara ensamma heller, tror de har behov av sällskap. Kanske att de får prova på någon timme ensam då och då, men inte som basis.

Tycker det är viktigt att det alltid finns en vuxen närvarande hso barn.

P.S Jag har inga etgna barn, och inte speciellt mycket erfarenhet av dom heller. Så det är möjligt barn mognar mycket tidigare än jag tror. :)

#11 Ja, det finns förstås alltid individer.. Vissa lämpar sig bättre att vara självständiga medan andra, ptja, aldrig gör det ;)

Jag tycker det beror mycket på individ. Att vara hemma själv lite då och då tror jag kan vara en bra träning, men håller med om att det är långt ifrån optimalt om barnen lämnas ensamma länge i tidig ålder. De är trots allt barn som även måste få vara barn utan större ansvar.
min bästis i skolan skulle ha varit ensam om vi inte gjorde så att hon var på "fritids" hos oss efter skolan under lågstadiet.

Dock finns det ju barn som verkligen behöver tränas till att våga vara ensamma också. En av mina vänner har en lillebror som hade total separationsångest när hans mamma skulle åka iväg och göra något utan honom. Och han var då inget litet barn utan skulle ha vant sig av för längesedan. Det blev familjeterapi för att få bukt med problemet. Så vissa individer är ju väldigt känsliga medan andra klarar av att vara själva som ganska små.

Vi hade turen med vår son att han hade väldigt goa kompisar. Vi bodde i ett villaområde där det var en mängd ungar i hans ålder. Både killar och tjejer och vi kände alla föräldrarna. Så de fick många gånger vara ensamma hos någon och det var aldrig några större problem. De var ju dessutom så nära hemma.

Nu pratar jag tonåringstiden.

Det roliga är att dessa ungdomar hänger fortfarande ihop trots att de är utspridda i olika länder och och har skaffat helt olika inriktningar i livet.

Idag t.ex åker han tillsamman med 7 andra kompisar till Budapest. Flera av dessa kompisar kommer från barndomen.

Har en gammal vän som alltid var ensam, usch min mamma tyckte jätte synd om henne, under hela hennes uppväxt var hon jämt ute i "bostadsområdet" oavsett hur kallt det var, hon kunde knacka på hemma hos oss och vänta inne med min mamma tills jag och min syster kom hem. Hennes föräldrar var sällan hemma…

#8 Ja det gäller ju att sätta en gräns, att inte överdriva men ändå inte ge för mycket "ensamhet". Att ett dagisbarn ska gå till och från dagis tycker jag inte är okej, man är ju jätte liten då… samma med förskolebarn.

Jag var väl ensam hemma första gången när jag var 7 år. Var sjuk och mamma och pappa var tvugna att åka iväg en sväng.

Men från det att jag slutade på fritids, vet inte riktigt vilken ålder det var, så var jag ensam hemma i stort sett varje dag. Mamma jobbade och pappa körde lastbil så han var sällan hemma.
Jag älskade att vara ensam hemma. Lekte i hela huset så som man inte fick när alla andra var hemma och så ^^

När jag var 10 cyklade jag 4km till skolan ibland för att jag tyckte det var roligt och det var på en normal landsväg.

Jag har alltid älskat stunderna då jag fick vara ensam hemma. Likaså är det nu. Jag känner mig fri och inte lika instängd.

Kan säga att själv hemma var jag nästan aldrig eftersom min pappa var sjuk pansionär så var han alltid hemma. Han brukade hämta mig från skolan jämt oxå. Enda gångerna jag var själv var när han låg inlagd på sjukhus..

#8 Vi hade nära till dagis. OCh vad var man? 6 år i slutet?

#17 Om det tar en halvtimme att gå är det väl inte särskilt nära?

#18 Det var ju från 1-6 :) Det var nära till dagis! Och i ettan är man sju år?

#19 Jaha jag tänkte på dagiset
Ja men som det redan har nämnts beror det mkt på barnets "mognad" och om hon/han själv tycker att det är okej att gå själv, ex. min lillebror skulle nog aldrig klara av att gå till skolan själv vid 7 års ålder, han började inte göra det för än han var 13, men så beteer han sig inte som många andra i hans ålder heller… Jag började inte för än jag var 11 men jag hade inte behövt tidigare heller (tog bussen).

Jag själv anser att det är ok när man går i typ 3an. Men kanske barnet har äldre syskon som går nån klass upp kan dom ju vara tillsammans ensamma hemma fast redan på 1an-2an… Men det är ju helt individuellt hur mogna och så barnen är =)

Jag blev överlycklig när jag fick sluta på fritids och börja vara hemma istället. Gick i 3:an, så var väl… 9 år? 

Är barnet hemma bara så tycker jag att 9-10 år är en lagom ålder. Men man kanske kan ordna det så att någon lärare på skolan ser till att barnet faktiskt går hem också, eller att en syster/bror eller kompis går med en bit på vägen, eller att en mormor möter, etc. Det beror ju såklart på hur långt det är, själv bodde jag 200 meter från min skola när jag gick i lågstadiet haha.

Jag gick själv till dagis  Men så var det bara ca 100 m genom skogen, från husets baksida till dagisets baksida. Inga vägar eller annat farligt.

När jag gick i skolan så tror jag att lärare och andra vuxna tyckte att man skulle gå på fritids till och med 3e klass, alltså att när man var 10 år så var det okej med annan lösning.

Min pappa jobbade ganska nära skolan så jag åkte buss till honom och var med honom på jobbet (han jobbade på varv så jag hade några hektar att ränna runt och leka på). Var väl iof ganska mkt ensam där med för pappa jobbade ju. Dock så hittade jag folk att umgås med ändå, jag terrade pappas kunder, hittade barn som bodde i området och besökte även gamla människor som bådde i området och var hemma på dagarna. Ibland ville jag hem om det tex regnade så var det inte så kul att sitt apå kontoret hela dagarna, så då körde pappa hem mig.

Men ganska snart (mitten av 1an) så kände jag att jag ville vara hemma, mer bekvämt. Så då fick jag åka hem istället efter skolan. Fick egen nyckel så pappa slapp åka hem och öppna. Fanns flertalet grannar hemma omkring som var snälla och alla ställde upp. Dessutom så fanns det 2 barn som bodde i vår "lila by av hus" och deras mamma var hemmafru så hon fanns ju alltid till hands om det var något. Sen fanns det massa äldre i området. Och pappa var ju bara 10 min bort med bil så han kund ekomma hem om jag behövde. Mesta tiden efter skolan spenderade jag åt att leka med dom två barnen som var i nästan samma ålder som mig.

Fungerade jättebra och jag hade nog aldrig känt mig bekväm med att gå till fritids. Inga av mina kompisar var ju där.

När mamma var liten hade mormor och morfar inte pengar att låta henne vara i dagis så hon var hemma själv =/ på den tiden kom mormor hem till lunchen och iväg till jobbet igen

Jag var ca 3-4 år och min bror var ännu yngre när vi fick vara ensamma i 2-3 timmar, tills den andra föräldern kom hem från jobbet. Kände mig mäkta stolt över att vara hemma själv och vi hade leksaker strödda all over the place. När den andra föräldern kom hem (från jobbet) blev det rena rama storbråk för att vi var två små barn som fick vara själva.

8 år kan man vara hemma själv några timmar, 9-10 år kan man vara självständig under en hel dag om man ställt in man i matlåda alt. på tallrik så man bara behöver ta ut och värma.

Beror på hur man bor och barnets mognad, men ej under 10 år, och då inte hela dagen, max några timmar