Har inga direkt råd… Finns inget värre än att vara tvungen att avstå från djur/vänner man älskar!

Ett sätt är förstås att skriva här, fungerar ganska bra för mig när det händer nåt =)

Men annars är det nog bara att kämpa på och ge inte upp!!

Styrkekramar!

Åh. Vad jag känner igen mig. Har heller aldrig kunnat släppa ut min gråt, negativa känslor eller liknande. Jag har alltid klistrat fast ett falskt leende på läpparna, försökt vara alla andra till lags utan att tänka på mig själv och till och med lyckats lura mig själv under hela mitt liv. Trodde att mitt mående var normalt tills jag gick in i väggen i nian när min hund blev påkörd mitt framför näsan på mig.

Det är dock inte förrän nu som jag verkligen börjat ta tag i mitt mående, försöker tillåta mig själv att gråta (trots att hela kroppen kämpar emot) men det är inte lätt alla gånger.

Säger bara såhär; Det finns absolut ljus efter tunneln, även om det inte känns så just precis nu. Fortsätt att skriva av dig, det kan vara till hjälp har jag märkt!

Jag har dock fått medicinering för att inte ligga kvar på botten, trots att jag egentligen inte velat tacka jag till detta förrän nu. Men om det är vad som krävs för att jag ska komma upp på fötterna igen så accepterar jag det. Det behöver inte vara en bra lösning för dig bara för att det är det för mig, men ändå.

Har du problem att sova också?

#1 Jag skrev ganska mycket förut, just nu har jag en "blogg" som jag skriver av mig i - dock kan ingen annan se denna utan den är helt privat. Där låter jag aggressioner komma ut skriftligt men jag skulle väldigt gärna vilja släppa ut alla negativa känslor både verbalt och fysiskt.

#2 Jag anser mitt beteende/mående som normalt men jag vet innerst inne att det inte är det. Inte alls roligt sådant här!

Ja, jag har svårt att sova.
Har haft det sedan jag var lill liten, svårt att somna, vaknar jag så somnar jag inte om. Lätt väckt så det heter duga och detta trots sömnmedicin.
Har fått 2 olika antideppressiva mediciner, ingen av de fungerade och jag blev riktigt förbannad av de båda två.
2a veckan på båda medicinerna och jag brjade bli förbannad, sedan var jag förbannad tills jag slutade med dåvarande medicin + en till tre veckor efteråt.

Stackare, jag lider med dig, har också haft häst tidigare och vet hur nära man kommer dem. Försök låta dig själv vara ledsen denna gången, omge dig med de av dina närmsatse som förstår. Du kanske kan ta en lång promenad eller något ge dig av själv och minns din häst och passa på att gråta ut i din ensamhet.

#4 Det är detta som jag gjort i alla år, när jag känner att det inte fungerar längre så tar jag en promenad. Vissa gånger kan jag släppa ut lite men det är knappt början, det tar bara stopp när jag känner att det är påväg att forsa - då stannar allt och allt liksom försvinner direkt.

Vad hamskt!:(

Jag vet i nte om jag ar helt tossig nu men om jag var du skulle jag lagga mig i sangen med en varm filt en kopp te och varkligen ga igenom alla fotton med dom pa.

Jag tror det kan vara valdigt jobbigt men samtidigt att varkligen tillata sig sjalv att grata ut. Jag tror det ar vad jag skulle gora  och tanka pa alla minnen och tanka pa alla fina minnen ni har haft tillsammans.

Hos vissa (kanske dig) skulle det kanske bara leda till att man ar ledsen over att de inte finns nu men man kan ju vara glad av all den karlek man faktiskt fatt under aren och allt man vart m om..(?)

Det ar nog det tipset jag har..

Men hoppasatt du snart mar battre, onskar dig lycka<3

#6 Idag visade jag min pojkväns mamma bilder på mig och Stårsa, kom på mig efteråt att jag klarade av att se bilderna men direkt jag insåg vad jag höll på mig och att hon faktiskt var borta så gick det inte mer. Jag hade i huvudet att hon fortfarande var hemma när jag visade bilderna, sen kom det ikapp.

Men det stämmer nog bra det du säger, man ska ta tag i saker och ting och utmana de. Ska försöka kolla igenom bilderna någon dag när jag känner att jag faktiskt kan hantera det på ett bra sätt.

Tack!<3