Att ni handlar för henne en gång i veckan och dessutom hjälper henne att städa är mer än nog tycker jag.

Dessutom så borde ni redan här sätta ner foten med att tex hänga ut mattor en gång i veckan. Vem har tid med sådant när man jobbar heltid? Inte ens hemma hos sig själv.

Här måste ni stå enade du och din man. Hon kommer inte att bli bättre utan snarare kommer hon att långsamt kräva mer och mer och det hela blir helt orimligt till slut.

Det här med trygghetslarmet var ju rena vansinnet. Självklart ska hon isåfall ha ett larm som går till kommunen.

Hoppas att ni har samma åsikter du och din man. Att han vågar sätta sig upp mot henne. Att ni två håller ihop. Ni ska ju kunna umgås med din svärmor och ha trevligt inte bara vara hjälpredor.

Det kommer säkert bli "gråt och tandagnisslan" från hennes sida om/när ni säger ifrån men det får hon tåla. Sådana här problem kan tära på ert förhållande enormt och ni måste värna om er själva i första hand.

Ja vi har samma åsikter och när vi är ensamma rinner allt av honom. All hans frustration över hur det blivit.

Men när han pratar med henne blir han den lilla gossen igen. Eller hur man ska uttrycka sig. Men nej, han säger aldrig emot henne. Dock måste hon ju märka att det tar emot för honom. Långa pauser innan han tackar ja till olika saker hon ber om, en liten suck där.

Såklart att det är bättre att tala klarspråk. Men det blir jag som får ta den fajten isåfall. Det har jag gjort några gånger. Som det att hon inte lämnar sin lägenhet och följaktligen inte får det minsta motion. Det ligger en kiosk 200 m från hennes hem, och hon vill gärna ha en kvällstidning ibland. Varför då inte ta en promenad dit har jag sagt till henne. Ja den gången blev hon inte glad på mig

Jag hade satt ner foten direkt. Det är inte ert jobb att sköta hennes vardagssysslor. Behöver hon hjälp med det så ska den komma från hemtjänsten.

Att få sina barn att göra ens egna sysslor är sådant som till slut kan göra att relationen blir förpestad.

Hon visar ju samma "gamlingssymtom"  på obefogad rädsla som så många andra. Och tyvärr, det är bara att sätta ner foten innan hon kväver er och ni inte kan ha ett fungerande relation till henne.

Ni behöver sätta er ner och prata med henne, förklara att ni inte hinner göra allting eftersom ni har ett eget hem och heltidsjobb att sköta.
Hemtjänsten om hon har rätt till sådan finns där av en anledning, att hjälpa och stödja människor.
Hon dör inte heller av att röra på sig, det är snarare bara bra.
Har hon inga bekanta som är i samma ålder och sits?

#4 Hon har väl ett fåtal väninnor som hälsar på henne ibland. Dessvärre tror jag att det blivit alltmer sällan de träffas nu och att de trättnat lite på hennes "gnäll" Hennes jämnåriga är ärtiga hurtiga damer som går ut på dans och hittar på saker. Medan hon inte alls hänger med i deras tempo.

Det blir liksom inte kul att umgås med henne. Allt är så tungt jämt. Och alltid ska hon påtala hur jobbigt hon har det, hur hon orkar allt mindre och hur hemskt det är att bli äldre.

Naturligtvis förstår jag att hon har värk, men hon vill inte prova på något som kanske kan lindra heller.  Vattengympa vet jag att många som har ont kan bli hjälpta av. "Men inte kan jag vara på ett badhus, kommer inte på fråga"

På nyår blev hon bjuden till en av väninnorna. De var några stycken som tänkte träffas och äta lite gott. Vi erbjöd oss självklart att skjutsa och hämta henne. Men icke. "Dom ska ju vara uppe till 12 på natten, jag brukar ju lägga mig 10 jag"  Så hon tackade nej. Istället fick min man dåligt samvete för sin mamma som satt ensam på nyårsafton så vi var hos henne några timmar på kvällen

Min spontana tanke är att 67 år det är alldeles för tidigt att bli så hjälplös m inte man har drabbats av allvarlig sjukdom förstås. Hon skulle behöva träna (anpassad till hennes reumatism såklart), gå ner i vikt och komma ut bland folk. (säger jag utan att känna henne), hon skulle antagligen kunna ha många bra år kvar om tog sig upp ur gropen!

Sen förstår jag att det är lättare sagt än gjort, det är ju bara hon själv som kan bestämma sig för att ta tag i problemet. Skulle det gå att inepirera henne till att göra något åt sin situation?  Om läkaren kunde ordinera frisk luft och rörelse och viktnergång t.ex….

Har hon någa intressen? nåt som gör henne glad?

Ju mer ni springer ärenden åt henne desto mindre anledning kanske hn får att själv ta tag i problemen, för lite drägligare blir det ju om ni är det.  Detta låter nog hårt, men ni vill antaglien inte göra ´henne en björntjänst.

Går et att "deala" med henne? typ: OK,vi kommer på onsdagarna o gör det o det, men bara om du börjar på den elleer den vattengympan eller annan sjukgymnastik.? Ta professionell hjälp av sjukgymnast och en dietist för att gå ner i vikt!

Oj… jobbig situation. Jag håller med pyromanen, om att 67 är alldeles för ungt för att hamna i den beroendeställning till er som hon hamnat i . För båder Eran och HENNES skull, behöver det där brytas tror jag.

Hon måste nog kanske hamna i situationen att hon MÅSTE fixa det själv…  om inte annat så för sin självkänslas skull.

Lycka till

Visst att ställa upp är rimligt men det finns gränser.

Handla kan ni numera skippa då det finns hemleverans av matkassar.

Städa en gång i veckan tja det behövs knappast om hon inte ens går ut och är ensam så stökar man ju rimligen inte ner såpass. Så ha en städtant som kommer varannan vecka eller var tredje bör vara nog. Vilket man får RUT-avdrag för, så kostnaden för henne blir inte så farlig speciellt inte om det är var tredje vecka. anser hon att det är billigt kan hon ha det varje vecka är de  dyrt får hon hålla efter sig själv.

Mattor och liknande behövs verkligen inte varje vecka men som sagt låt henne betala en städerska att göra allt som hon vill och har råd till. Vill hon ha tidning får hon gå till kiosken som är bokstavligen ett stenkast (i orkanmedvind =)) själv, alternativt läsa nyheterna som majoriteten av sveriges befolkning numera gör på nätet.

Sen om det är något mer lite större då är det klart man försöker ställa upp. Men det får inte bli för mycket. Än sen att hon blir tjurig och arg över hemtjänstlarm, det är det enda vettiga.

Förstår din frustration men använd de tjänster som finns till hands och sen får hon själv avgöra hur ofta hon har råd med dessa. Vill hon inte ha det stökigt får hon hålla efter sig precis som hon troligen lyckats göra hela sitt liv.

Ja det är svårt alltihop.

Grejen är väl den att hon har inga intressen. Det har min man sagt i många år "Om morsan kunde skaffa sig en hobby efersom allt är så trist och tungt jämt"  Hon lever för de stunder hon får besök av någon och att sitta och prata i telefon

Det hela började väl egentligen för 6 år sen.  Då dog hastigt hennes man, min svärfar. Allt var mycket lättare då han levde. Han hade bil och de åkte och hälsade på folk osv. Hon hamnade i någon slags depression efter detta och fick antidepressiva som hon åt i ett halvår. Hon träffade även en kurator/psykolog men kände sig inte bekväm att prata med utomstående som hon inte har någon relation till så hon slutade snabbt att gå dit trots att vi verkligen uppmuntrade henne att iaf ge det en chans.

Vi har sagt många gånger till varandra att hon som har så tråkigt jämt borde laga mer mat. Men den nota hon skriver som vi handlar efter innehåller inte speciellt mycket nyttigt. Det är mest färdiga rätter som man värmer i micron och burkar med fiskbullar. Och alltid en hel del fikabröd! Vi har också frågat henne om vi inte ska köpa köttfärs när det är extrapris, en laxfile etc, men "jag orkar inte stå och laga till det" får vi bara till svar

Hon har jobbat som sjuksköterska i många år, och jag tycker inte att man ska behöva säga till henne hur man ska äta, att det inte är bra att äta en massa fikabröd och att man bör motionera. Övervikten är dock inget som kommit efter att hennes man dog.  Jag och min man har hållit ihop i 16 år och hon  har alltid varit stor. Möjligtvis att hon gått upp några kg.

När det gäller ekonomin så handlar det absolut inte om det. Tvärtom har hon gott ställt. Hennes man tjänade mycket bra. Jag är ganska säker på att hon skäms. Hon vill inte visa utåt att hon tar hjälp därför ber hon den som står henne närmast. Sin son. Och hon betalar honom bra också. Men vi är i behov av fritid, inte pengar

Sedan har vi åtskilliga gånger visat henne annonser i tidningen på olika kurser: Matlagning för pensionärer… pensionärsgympa etc för att aktivera henne. Men hon verkar ta det som pikar. Byter demonstrativt samtalsämne.

Man blir bara så trött på alltihop

Hej!

Behandla henne inte som den ålder hon är, se henne som en människa helt enkelt. Man klarar mer än man tror, trots hög ålder.

Lägg fram ett förslag, kanske skriv det tydligt på ett papper, visa henne, och försök att få henne och visa lyssnande. Lämna kvar lappen åt henne så hon kan läsa

Berätta också att ni kommer att besöka henne en gång i veckan till exempel, och då kan ni hjälpa till med sådant som hon inte fått gjort, lättare saker i ungefär en timme.

Vill ni umgås med henne säger ni att resten av tiden den dagen vill vi självklart hellre prata med dig än arbeta.

När förslaget är visat, och hon har förstått någorlunda har ni gjort vad ni kunnat och er plikt. Går hon inte med på det, då har ni rätten att låta henne vara om ni kan det vill säga.

#9 Efter att ha läst ditt senaste inlägg låter det mer som att det är ert sällskap hon vill ha, inte egentligen "lite fler bananer" eller mattorna vädrade.

Går det att styra upp det lite så hon inte känner sig bortprioriterad och samtidigt kommer igång lite tänker jag… Föreslå henne att hon beställer matvaror hem och att ni kanske istället regelbundet bjöd med henne på restaurang eller fik (inklusive en promenad dit så hon blev utlurad) och så småningom kanske nåt extra varv runt parken "för att se de fina tulpanerna". Hällre göra trevliga saker ihop med henne än att vara spingpojkar menar jag - och nåt som innebär att hon kommer ut lite och kanske låångsamt lite upp ur sin svacka.  Nu kanske det låter som att ni ska göra ännu mer med henne, men såna saker kanske löner sig i längden att göra för att hon kommer må bättre och blir förhoppnngsvis mindre passiv.

Du skrev också att hennes man hade körkort och såg till att de kom runt o hälsade på folk lite… om hon har pengar kanske hon kan åka taxi nångång ibland o hälsa på gamla bekanta? (nån av de hon pratar i telefon med?) eller träffas på stan med nån av dom?

Min farmor var lika negativt inställd till att ha hemtjänsten där, men tillslut blev det för mycket för alla inblandade och släkten mer eller mindre tvingade henne att ta emot det. Nu funkar det jättebra. Hon behövde bara en period att vänja sig.

Men gud, för mig är det oaccetabelt. Det är på tok för många krav och för mycket jobb och särskilt när man har sitt egna hushåll och jobb att ta hand om. Antingen får hon se till att bota sin rädsla och orolighet, göra något åt saken liksom och stå på egna ben eller ta emot hemtjänsten.

När min mormor fick cancer för några år sen så fick vi (jag, mina systrar, mamma, mostrar och kusiner) hjälpa henne med städning osv. Den sista tiden städade jag där regelbundet en gång i veckan.

Min mormor var lite som din svärmor.. Men inte så allvarligt. Hon gick knappt utanför dörren den senaste tiden. Vi försökte men hon sa bara "nej, jag är för trött, ni måste förstå att jag är sjuk" osv..

Eftersom hon hade cancer som inte gick att bota var det ju förstås en helt annan grej. Jag såg inte städningen som en börda, utan jag tyckte om att hjälpa henne. Jag kunde inte ta bort cancern, men jag kunde åtminstone underlätta för henne. Men mormor krävde ändå inte något, inte så. Hon tyckte inte om att vara en börda. Hon var beroende av oss för att hon var tvungen, inte för att hon var lat.

Det var tal om hemtjänst men vi sa nej, allihop, då vi ansåg att det var vårat jobb att ta hand om henne. Men med din svärmor har det ju absolut gått över styr med..

Försök sätt er ner och prata med henne och förklara att ni har egna liv som ni måste få leva istället för att ta hand om henne.

Det låter exakt så som det är med mina morföräldrar. Pappa jobbar i Norge, mamma jobbar på en fabrik och sliter häcken av sig om dagarna. När hon kommer hem (oavsett om hon ska eller inte ska ner till stan) måste hon ner för att handla åt mina morföräldrar. Det räcker inte en gång i veckan, utan var dag. Ständigt! Mormor har fått en liknande stroke, men vägrar och har inte uppsökt läkare (mamma vill inte starta någon högre diskussion med henne, för då går allt åt skogen). Morfar hänger med och handlar ibland, men han har blivit gammal han också. Han kan inte göra allt.

Så, du är inte ensam. Sänder styrkekramar till dig och rekomenderar dig att läsa tipsen här ovanför.

Kram.

"Anfall är bästa försvar". Låter dramatiskt, men så skulle jag nog ha gjort tror jag. Prata ihop dig med din man och kom överens, och sätt er sedan ner med svärmor och säg som det är bara. Inga krusiduller, rätt på sak bara.

Känns säkerligen inte roligt, men det är som att dra av ett plåster, det finns bara ett alternativ och det är att göra det.

Tala klart och tydligt om hur ni känner och vad ni kan tänka er att göra så att det inte blir några missförstånd. Svärmor kommer troligen inte att bli glad, men den nuvarande situationen tär mkt mer på er relation än vad en konfrontation kommer att göra. Hon är ju din mans mor och de torde väl ha varit ärliga vid varandra tidigare.

Lycka till, hoppas att det löser sig till allas belåtenhet.

MVH

Jag tycker det låter som om hon är ensamn och rädd. Umgås och stöd henne så mycket ni orkar, men det är inte hemhjälp ni ska vara. Låter som ni ställer upp i vått och torrt och är helt underbara.

Att ha larmet kopplat till er är ingen trugghet- ni kanske inte är hemma när hon faller så då skulle det vara helt meningslöst!

Ta med henne ut de gånger ni påker och handlar med henne så att hon tvingas börja göra saker MED er i första hand för att sedan lära sig att våga själv.

Ni ställer upp som att ni har ett extra jobb på er lediga tid. Det är fint att ni ställer upp så mycket som ni gör men glöm inte bort era egna liv!