Jag är själv uppväxt med 2 alkoholiserade föräldrar.

Det jag upplevde var svårast var just att jag aldrig fick vara 'absolut' jag, det var alltid med hänsyn till vad som hände hemma hos oss.

Min tillit till mina egna känslor är också något jag fått jobba med och gör fortfarande. Jag känner oftast 'åt' andra, istället för 'åt' mig själv. Jag sätter andras behov före mina egna.

Något som just nu är aktuellt för mig och som jag läser om i boken "Kvinnor som älskar för mycket", är att jag genomlever mitt eget barndomstrauma, åter och åter igen för att kunna förändra. Som jag tex med min kille som är aktiv tablettmissbrukare. Jag har gått igenom faserna i början, och hade jag haft en normal uppväxt hade jag tidigare insett farorna, det diffusa budskapen. Det är något jag kommer att försöka förändra framöver, att gå tidigare, om jag upptäcker de här signalerna.

Att ständigt gå i beredskap, något som många barn till alkoholister gör. Jag gör det fortfarande, går det bra för mig, går jag ofta och undrar 'när kommer det dåliga'. Som att förvänta sig dåligt är normalt.

Oj det är så mycket känslor som väcks upp i det här, ber att få återkomma när jag samlat mig lite.

Tack för att du skriver en artikel om det här superviktiga ämnet :)

Om du behöver nån att prata med som vet vad du gått/går igenom så är du välkommen att adda mej på msn anne_j_nasman@hotmail.com eller PM:a mej här på iFokus.

"Vuxna barn" är ett aldrig sinande ämne att prata om…så viktigt! Har gått på AlAnons Vuxna Barn-möten och det är härligt att bli bekräftad!

Ta en parallell med utbrändhet…något man kan hamna i som vuxet barn. Visste jag ej förut…stämmer nog bra…

"Duktig flicka"-syndromet…också en parallell att ta upp…

Att själv välja pojkvänner med problem bara för att man känner igen sig och "vet" hur man skall "vara". Klassiskt… =(

Hur svårt det är att lära sig tänka och tycka på annat sätt än det inlärda/uppvuxna sättet.

#1 Känner igen mig i dig. Kram!!!

Jag, som inte har några erfarenheter av detta alls, skulle som läsare helt enkelt vilja veta precis det du säger; Hur är det att växa upp med alkoholiserade föräldrar?

Hur kändes det då? Hur hanterade du det rent praktiskt? Vilket ansvar lades på dig som barn? Hur tror du det har format dig? Hur mådde du som barn? Hur tänkte du?

Har det givit dig några positiva egenskaper som du kan vara glad att du har idag? (Tänker på egenskaper som exempelvis styrka, tolerans o s v).

Hur mår du idag? Hur känner du för dina föräldrar? Har din uppväxt påverkat dina relationer du har idag?

Finns massor som jag funderar över, om jag börjar tänka efter.

Barn har alltid en förmåga att försvara sina föräldrar, hur dåligt de än mår eller blir behandlade. Varför?

Kommer med intresse läsa din artikel när den är färdig!

Lycka till!

Kommer att meddela i dennna tråd då den lagts ut

ja du vart ska man börja?? Är uppvuxen med en alkoholiserad pappa. Han är fortfarande alkholist. Om man säger så som så. För mig var ju det normalt. jag kan inte påstå att jag tyckte att min pappa var nå annorlunda för det. Han drack sina öl mer än så var det inte. På vardagarna ialf. Men när jag började bli lite äldre så fattade jag mera. och då tycket ja de va pinsamt att ta hem kompisar eftersom pappa drack öl jämt och kompisarna undrade varför?? Och jag hade ju inge svar på det. Det har även varit väldigt mycket slagsmål och bråk pga alkoholen. Det är nog det värsta av allt. Att se sin mamma få styrk av sin pappa. På både gott och ont så minns jag ej händelserna längre. Jag mins bara sissta gången. Och det var då min mamma stack. Jag är otroligt glad över det.

Sedan har jag även varit med att ha en styvmorsa som oxså är alkholiserad och även mellan pappa och henne har det varit fylla och bråk. Och jag har tagit hand om mina små syskon ett x antal gånger. För när de vuxna beter sig som barn så får faktiskt barnen lov att bete sig som vuxna. JA de är rent ut ett helvet som jag gått igenom. ja menar detta kan jag skriva en hel bok om. Men för att försöka ge dig en inblick i det hela så var det värsta alla bråken som har varit. Och alla idiot. jobbigt att inte få vara barn på riktigt utan var "mamman" som tar hand om sina föräldrar!!

Som tur var så flyttade ju min mamma ifrån min pappa så jag slapp hela skiten förrutom på helgerna som jag var där.

men några ord med att växsa upp med alkholiserade föräldrar/förälder är!

Ensamhet

Att inte få vara barn

Skam

Lögner

Hmmm undrar om ni har missuppfattat mej en aning…

Det är så att jag är uppvuxen i en alkoholistfamilj och det jag behöver hjälp med är att veta lite mer om vad utomstående vill veta om hur det är att växaupp på det sättet. Tex frågor om hur det har varit och hur det är nu osv.