Känner igen det. Kände samma sak för något år sedan. Dock hade jag djuren men ändå. Tro mig det blir bättre. Även om kanske inte nu men troligen snart. Du kommer säkert få allt. Jag var så säker på det. Nu har jag pojkvän snart fästman och ska flytta till Stockholm till hans lägenhet och vem vet vad som händer sen. Som du säger var bara dig själv så fixar det sig.

Känner igen mig i det du skriver då jag var 15 år.. Jag inbillade mig också att jag skulle leva ensam, att jag aldrig skulle hitta någon att bilda familj med. Nu är jag snart 28. Det tog slut med mitt ex för 1.5 år sen. Vi var ihop i nästan 4 år. Nu om någon gång borde jag vara "stressad" över min situation men det är jag inte. Det kommer när det kommer. Hoppas du kommer äver de känslorna du har för det kommer lösa sig! :) Börja träna något, skaffa en fritidssysselsättning så träffar du garanterat vänner. Och du ska väl gå i skola? Där kommer du få massa nya vänner. Lycka till!

Oj. svårt. 

Har ju lite blivit tvungen att starta om mitt liv efter en skilsmässa, många gemensamma vänner försvann efter det. Iofs gillar jag ensamhet, men till en gräns.

Skaffa dig en hobby, det kan nog ge dig nya vänner. Gå med i en förening eller ngt liknande. Oftast brukar ju utlandssvenskar knyta starkare band än vad man gör hemma.

Och ibland måste du ta första steget, även om det kan vara jättejobbigt och svårt, men försök. Andra människor är nog lika glad att träffa dig och får kontakt med dig som du är med dom. Människan är ett flockdjur och vill ju ha kontakt med andra.

Jag tror det löser sig, håller tummarna litegrann. :)

#1: Problemet är att jag känner mig så ensam. Inte lik någon annan. Jag vill vara mig själv, men.. Ibland känns det som det inte räcker till.
Var på ett minitivoli m. mamma, pappa och lillbrorsan igår. Tjejer i min ålder gick bara förbi, behandlade mig som luft - knuffade mig undan.

Så har det alltid varit.. Jag älskar min nuvarande kille mer än allt annat.. Men ja..

#4 Jag vet. Jag har aldrig liknat något annan. Hade kompisar när jag var liten men när vi blev äldre började dem prata om smink och kläder. Jag gillade fortfarande djur och gör fortfarande. Jag har ingen sådär bra kompis. Ingen jämnårig. Har lite kontakt med äldre Kvinnor som är som vänner och sedan yngre släkting. Annars ingen. Jag älskar med min pojkvän och vill så gärna dela livet med honom men han är ingen kompis. Jag vill ha en tjejkompis också.

#5: Jag har tusen vänner på nätet. Tusen vänner jag kan träffa! Jag har vänner runt mig, men… Ingen som jag kan dela allt med. Det saknas. Min pojkvän blir väl självklart trött på att höra allt mitt tjejsnack. Han förstår ju inte allt om tjejgrejer som kanske en väninna skulle vara bättre på att förstå?

#6 Ingen bästa vän med andra ord. Nej pojkvänner förstår inte. Min försöker verkligen men han fattar inte. Jag pratade om min vikt idag och han fattade inte varför jag ville gå ner lite. Det är inte något jag vill diskutera med honom men vem skulle jag annars vända mig till liksom. Jag hoppas på att hitta nya kompisar när jag flyttar till honom.

#7: Jag ser fram emot andra vänner när jag flyttar upp hit (är i Norge nu på besök, reser hem imorgon!). Men jag har fått, på senare år, svårt att få prata med nytt folk. Började stamma framför min farmor igår, hon jag inte träffat på 2 år. Underligt. Men det är väl bara att kämpa på?
Han vill såklart finnas för mig, och det är jag glad över. Har jag ont i magen till exempel, mensvärk, och säger det - så har han väl en viss förståelse. Han vill ju inte att jag ska ha ont. Men ja.. Det är inte samma sak som att prata med en vän, såklart!

#8 Men har du inte träffat henne på två år är det inte konstigt. Jag har med svårt att prata med nya människor eller ja människor alls. Är så rädd att dem ska ignorera mig eller säga något dumt. Jag sludrar en del. Blander ihop orden eller uttalar dem fel. Pratar först och tänker sen med andra ord. Det tar ett tag innan folk lär sig att förstå ändå.

Mensvärk har dem svårt att förstå. Att det kan göra ont och så. Jag går på p-piller och slipper denna fruktansvärda plågan som det var. Då vill man ha en vän som förstår. Hade varit härligt att ha en vän med samma intressen och som liksom känner samma sak över saker. Någon man kan prata med om allting och dem förstår.

Många känner precis som du i perioder av sina liv. Jag kände mig exakt sådär när jag var 14-15 också. Men det är helt enkelt så att tar man aldrig steget att låta någon få ta del av allt så kommer de aldrig bli en bästa vän som man kan prata om allt med! De kommer inte att av sig själva komma upp till dig och prata om saker du inte delar med dem. Och jag personligen så har jag ingen bästa vän som jag pratar om allt med. Däremot har jag en handfull vänner som jag pratar om olika saker med. På så sätt kan jag prata om allt, bara att samtalsämnena är spridda över flera personer :)

Har du absolut inga vänner från skolan eller så?
Jag har också många vänner från nätet men det känns ändå ganska begränsat med tanke på att jag bara umgås med de från min klass (för det mesta).

Jag önskar att jag skulle kunna ta första steget i många saker, vilket jag gjort, men inte tillräckligt ofta. Jag lovar dig att det känns så jävla skönt när man kommit över den tröskeln, om man tycker att det är svårt.