Min man och jag har varit gifta i nu 13 år, tillsammans i 15. Jag har för några år sen varit sjuk i depression/utmattning pga jobbet. Mådde riktigt dåligt ett tag. Vid denna tidpunkt började jag rida igen. Det fick mig att hitta tillbaka till mig själv. När hästen sedan skulle säljas så köpte jag honom, med min mans medgivande. (Dock vet jag att han morrar då det kostar ganska mycket)

Blev bättre efter tre års sjukskrivning och sadlade om helt. När jag inte fick jobb inom detta var jag tvungen att gå tillbaka till det jobb som fick mig sjuk. Ett år gick sen kom stressen tillbaka och jag blev återigen sjukskriven. Två månader.

Min man orkade inte mer sa han. Han tänkte att jag kommer aldrig bli bra, och att ekonomin tärt på oss för länge. Han orkar inte mer, och ville separera. Grejen är att jag nu fått ett nytt jobb, som jag snart ska börja på. Det kommer på så vis bli bättre både ekonomiskt och även mitt mående kommer påverkas positivt. Men han vill inte mer.. han är för besviken och för arg för att vårt förhållande gick i kras.. säger han.

Detta är nu två veckor sen och han har bott hos en kompis. Vi har haft daglig kontakt och så fort jag frågar om vår situation eller hur han mår så drar han sig bort från mig. Vill inte prata, eller svara. Han säger att han har inga svar att ge. Han vet ju om mitt nya jobb och som jag sa, jag kommer må så mycket bättre, och ekonomin kommer ju också bli bättre. Men han vill liksom inte ändå. Han vill ha bevis säger han. HUR SKA JAG KUNNA BEVISA NÅT NÄR JAG INTE BÖRJAR FÖRRÄN EFTER SOMMAREN? Han vill också får känna efter VAD han saknar och inte saknar, han säger att han levt för andra hela sitt liv och inte fått göra vad han vill.. Vilket på sätt och vis kan stämma, men ändå inte. Han tycker att jag varit självisk med tanke på när jag skaffade häst, men han har också haft saker.

Kan vara naivt av mig att tro att det ska bli vi igen, men jag älskar honom verkligen. Det är min man, min bästa vän och närmsta människa sen många år. Känner mig halv utan honom. Samtidigt blir jag så arg på honom. Jag kan ändå förstå honom. Det här med kostnaden för häst när man inte drar in så mycket. (Men hästen är så enormt viktig för mig) Kan också förstå hans oro, men jag kan ärligt talat nästan sätta mitt eget liv på att jag kommer må mycket bättre i och med mitt nya jobb.

Det känns som om han hatar mig ena stunden, för att i andra vara den där goa mannen jag gifte mig med. Han vill säger han, men vågar inte för han är rädd att det ska gå åt skogen igen. Han sa att han nog nånstans tycker om mig, för han hade blivit lite svartsjuk för inte så länge sen..något jag inte kommer ihåg vad det var.. Uppenbarligen finns ju någon slags känsla för mig då.

Har nu bestämt mig för att inte kontakta honom så mycket, inte ringa dagligen och inte fråga mer. Tänkte väl att han ska få chans att eventuellt sakna mig.Vad mer ska jag göra? Jag vill verkligen inte förlora honom helt. Vi har två underbara barn tillsammans. Jag lider med dem. Försöker visa mig stark för dem men inom mig är jag svag och ensam..