vill inte tjata hål i huvudet på min sambo så skriver av mig lite här också..

När jag var liten misshandlade min pappa mig, min syster och mamma både psykiskt och fysiskt. Mamma brukade alltid ta hans parti då, hon var väl hjärntvättad antar jag, men hon var en underbar mamma när han inte var i närheten. Iallafall - dom flyttade isär efter att pappa hade fått ett utbrott på min syster i januari 2004 tror jag det var. Vi flyttade då såklart med mamma. 
Efter det att dom flyttade isär väntade jag alltid på att han skulle höra av sig, fråga hur jag har det och bara visa att han bryr sig. Som en pappa ska göra. Men det kom aldrig, och november 2004 flyttade vi igen - fast denna gången till Sverige.

Det första året hade inte pappa mitt nya nummer. Det kändes bra då, jag behövde ett andrum, hitta mig själv utan all nertryckning och låta livet leka lite.
När jag sedan hörde av mig till honom och gav mitt nya nummer verkade han glad över det, att jag tagit kontakt igen liksom. Och återigen började den önskan och långa väntan på att han skulle höra av sig, bry sig. 
Han brukar bli glad när jag kommer och hälsar på. Men han är mycket borta, jobbar och sådant. Så inte ens då får jag känslan av att min pappa bryr sig, uppskattar mig. Eller ja, uppskattar mig… Han har ju sagt att jag är ett misstag, men ändå.
När jag hört av mig till honom, vilket är sällan då jag mest gick och väntade på honom, så fick jag alltid korta otrevliga svar tillbaka. Som att det inte spelar någon roll hur han har det, för jag bryr mig ju inte ändå. Självklart har det tagit lite i hjärtat, jag har ju alltid velat ha en pappa. Jag började sakta men säkert ge upp hoppet om att han skulle bry sig, och i augusti 2011 bestämde jag mig för att han ska allt få göra nästa steg om han vill något. Det beslutade jag mig för när jag hade bytt nummer i den vevan och skulle meddela honom detta och fick ett långt, otrevligt svar om att det inte spelade någon roll alls för jag bryr mig inte, jag hör inte av mig osv. Jag svarade då kort och gott vad jag kände - att jag har väntat på att ha en pappa som bryr sig. Att han ska höra av sig och visa att han saknar mig osv. det svarade han inte på och efter det har vi inte haft någon kontakt - mao har han aldrig hört av sig. Och jag har känt att det inte spelat någon roll egentligen, vad ska jag med honom till? Han har inte gjort annat än att skada och orsaka smärta.

Min farfar har/hade cancer och nu något annat problem som har inneburit mycket operationer. Min syster som fortfarande bor i Norge åkte ner till honom för att hjälpa till med allt. Kanske ska tillägga att pappa och farfar är grannar (bor i samma hus, på varsin sida). 
Det hon möttes av var inte så kul. Pappas lägenhet var tom. Han fanns inte någonstans. Farfar uppskattade inte alls att syster kom, han vart sur och ville inte ha hennes hjälp - än mindre att hon skulle komma in till honom och "stöka runt". 
Hon fick senare höra av en granne att pappa har blivit av med jobbet, inte betalat hyran på flera månader, bråkat med hyresvärden, polisen har varit in i hans lägenhet och letat efter honom och han var nu borta. Ingen vet vart han är. Det går också rykten där att han har cancer. Vi har pratat med farfar men han vet inget, dock misstänker vi att han vet mycket mer än han vill säga.

Det här kom som en chock och "dotterkänslorna" har vält upp. Men vart kommer dom ifrån? Jag har aldrig brytt mig om han skulle vara sjuk eller inte, jag har helt enkelt inte tänkt på honom som något jag bryr mig om. 
Jag hörde av mig till hans syster och frågade om hon hört något om pappa skulle ha cancer, men hon sa att han säger nej, han är hur frisk som helst. Någon minut efter det fick jag ett sms från honom där det står att han klarar sig, det är inget att oroa sig för längre. Och en jätte glad gubbe på det.

Förvirrande är bara förnamnet på allt som dykt upp. Han skriver numera glaa gubbar i varje sms, vilket han aldrig gjort förut. Har han cancer, men ljuger om att han är på bättringsvägen? Varför skulle han ljuga för sin syster om det överhuvudtaget? Och att ingen vet vart han är… Jag och syster har tankat om att han kanske ligger på sjukhus och är jätte dålig. Och att polisen letat efter honom… Ingen får gå in i hans lägenhet nu, för det är ett polisärende. Varför? Vad har hänt?

Och hur ska jag hantera detta? Det tar över mina tankar.