![[mia-38]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Trött på mej själv
Just nu är jag trött på mej själv och på hur jag är.
Har ju träffat en gammal skolkamrat sen förr och vi har setts ett par gånger nu och har kul ihop.
Känslor finns det emellan oss.
MEN……
Så fort det börjar bli det minsta lilla allvarligt så vill jag inte vara med längre.
Jag vill….men jag är samtidigt så jädrans rädd om min egna tid….att få vara ensam ibland och bara vara.
Som det är nu så undrar jag om han accepterar det.
Han skickar sms hela dagarna….gulligt….men jag tycker det redan är för mycket.
Jag vet att jag måste ta upp detta med honom…att jag måste ha egen tid för att inte kvävas.
Men jag vill ju ha ett riktigt förhållande..men så fort det börjar bli nåt sånt så ballar jag ur…
Blir såå trött på mej själv…varför är jag sån här?
Passar jag bara för KK-förhållande som jag haft de sista tre åren eller?
Jag tycker att du ska vara rak och ärlig mot killen i fråga vad det är du har för behov. Du kanske kan prata med honom om hur lätt du känner dig kvävd, att du har ett stort behov av egen tid utan att du nödvändigtvis måste referera till just ert förhållande.
Sajtvärd på Iller.ifokus
Ja Jossan.
Jag vill ju inte såra honom och heller inte förlora honom. Får ta ett allvarligt snack med han.
Men jag blir så trött på mej själv som alltid reagerar på detta viset.
#2 Det bästa är nog att inte låtsas vara någon annan bara för att få den bekräftelsen och förhållandekänslan man gärna vill åt, men som slutar i att du känner dig kvävd och backar.
Försök att prata med honom och vara ärlig och kanske kan du släppa den där avvisande känslan då du inte längre känner att ditt privata tid hotas?
Sajtvärd på Iller.ifokus
Låter ju som att du är rädd för att släppa någon inpå dig, eller så är det helt enkelt inte rätt person du träffat.
Oavsett så är ärlighet och kommunikation lösningen, eller så får du väl strunta i smsen och säga ifrån när det blir mycket. En del kan vara väldigt intensiva i sin uppvaktning.
Qui dormit, non peccat
Jag känner igen mig i det du skriver. När jag har börjat träffa killar har jag halvt omedvetet försökt skrämma bort dom för att jag blivit rädd för att bli fångad. När jag träffade min nuvanrande sambo bodde han långt bort och kom och hälsade på mig i några dagar vilket var planerat. Men han verkade inte visa några tecken på att vilja åka hem när helgen var över. Jag fick lättare panikkänslor och ville bli av med honom trots att allt kändes jättebra och jag höll på att bli kär. Men han fattade inte mina hintar och stannade tolv dagar. Det var jättebra, då tvingades jag inse att det inte var något farligt att "fastna" i en ny situation, bara annorlunda. Och mycket bättre:)
Nu kan du ju inte gärna be honom flytta in hos dig men det jag ville säga var att om man bara försöker stanna i situationen trots att man är rädd släpper den känslan efter ett tag. Du kommer ju att kunna få egentid även om du är i ett förhållande! Våga utmana dig själv. Annars gör man samma sak om och om igen och det blir man ju sällan lyckligare av. Lycka till!
#5
Panikkänsla ja…..rätt ord!!
Precis så känner jag.
Jag tycker om honom och vill ge det en chans.
Det ärligaste är att prata med honom om det och be att han väntar in mej lite. För han är på som bara den…och just det skrämmer mej.
Starta ny diskussion