![[Northbridge]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Mamma som skämmer ut mig!
Jag vet inte om hon menar det, men det är verkligen otroligt. Mamma skämmer ut mig totalt! Hon kan säga precis allt som jag vill hålla hemligt! Jag har sagt till henne att hon skämmer ut mig, då bara skrattar hon (och pappa) eller säger "Äh, så farligt är det väl inte.. Jag skojar ju bara" … Men jag fortsätter och säger att jag inte tycker det är okej, och då blir jag helt enkelt "dum" eller "så jobbig" i deras ögon, för det har de själva sagt.
Ibland kan hon säga att jag ska skriva saker på facebook till sådana jag är vänner med, men som hon mest har kontakt med. Så gör jag givetvis det och hon bara "Jaha.." .. Liksom bryr sig inte, när jag tror det är hon jag skriver det för. Ingen big deal med facebook ändå, men jag vill inte bli 'känd' som den charmiga och roliga tjejen. Visst, det vill jag, men folk tror att det är JAG som skriver och bjuder på mig själv.
Visserligen skulle jag kunna hålla emot. Men jag är rädd för mina föräldrar. Min pappa har hotat att slå mig och min mamma har skrikit till mig att jag är "så j'vla dum"..
Nu ska jag inte blanda in soc eller någon annan, för ska flytta till ena grannlandet om bara en vecka och då skulle jag ju förstöra ännu mer..
Min mamma tycker att hon och jag har en väldans bra relation, men hon skulle bara veta vad jag inte säger till henne. Är 15 år, mitt uppe i tonåren. Skulle behöva prata med henne om mycket, men jag vägrar! Det är bara pinsamt..
Är det någon som känner igen sig? Det är liksom inte det "vanliga", utan detta är extremt.
Usch. Tonåren är inte lätta. Alla hormoner sprutar i kroppen.
Det är svårt att ge råd eftersom jag inte känner dig eller dina föräldrar.
Det kan vara så att dina föräldrar beter sig illa, och det kan vara så att du om några år kommer skratta åt hur du själv tänkte där du är nu.
Hoppas du inte tar illa vid dig. Men när jag var i tonåren gillade jag verkligen inte mina föräldrar (läs hatade). Vi hade "STORA" problem. Problemen var, nu när jag tänker i efterhand, faktiskt mina problem, inte deras.
Jag var helt uppe i att få fosterfamilj, för mina föräldrar förstod minsann inte mig alls. Ett par år gick åt till att bråka. Om ingenting egentligen nu när jag tänker efter. Men DÅ! Då var det stort.
Du kan inte tänka dig gå i familjeterapi, kanske bara en gång för att se vad det är?
Håller med #1.
Qui dormit, non peccat
Och har kommer en som tyckte att det var sa javla jobbigt med foraldrar nar jag var i tonaren att jag bade stack hemifran och gick med i en religos sekt! Men sen flyttade jag hemifran och da blev det battre. Nu alskar jag mina foraldrar och jag kan se att alla vara problem var saker som jag helt enkelt overreagerade pa, eller skapade sjalv!
Ett litet tips: :) Prata med en psykolog om du kan. Han fick mig att se uppväxten klart o tydligt…Nu känner jag nästan ingen press!
Starta ny diskussion