Ja det låter ju onekligen som att en skillsmässa skulle göra er gott. Att leva tillsammans med någon och inte vara lycklig och känna att allting är betungande är ju ingen bra grund för ett förhållande.

Fast jag tror inte att det är själva "äktenskapets" fel utan snarare att ni två inte passar för varandra.

Oavsett det så är ett uppbrott alltid smärtsamt och omvälvande så jag kan bara önska lycka till

Håller med #1 lite grann. Äktenskapet i sig är ju bara en konstruktion, juridiskt och så, för att underlätta en del praktiska saker. Det gör antagligen varken till eller från för relationen, annat än att man på ett större sätt vill visa att man hör ihop med en viss person.

Men visst kan det vara jävligt jobbigt att skilja sig, tror oftare vi män krisar mer än Kvinnor, oftast för att vi inte har det där sociala skyddsnätet på samma vis. Och det här med att man har misslyckats med förhållandet. Men, Ni är 2 om det och äger alla problem lika mycket.

Det kan vara bättre att bryta upp som vänner (om man kan) och gå vidare, har ni barn måste ni ju kommunicera om dem ialla fall.

Men jag förstår inte när du säger att du vill att ni gör saker tillsammans och hon inte tycker att ni spenderar tid tillsammans? Menar hon bara er två? Och du hela familjen?

Att ha separata intressen är både bra och dåligt, jag tror inte på att man skall göra allt tillsammans, egentid är skitviktigt. Men nu är det väl försent att skaffa en gemensam hobby, t ex matlagning eller liknande?

Ja, man måste arbeta för att få ett förhållande att funka, men det måste man ju göra med allt. Ett jobb lär man sig ju (förhoppningsvis) nya saker på och det kan man göra i förh med, om varandra.

Men det låter lite som om du gjort det mesta i hemmet, snedfördelad arbetsfördelning blir aldrig bra i längden (gjorde likadant i mitt tidigare äktenskap, allt för att underlätta för henne). Det blir lidande efterhand.

Det känns skit ett tag, men det blir bättre. Stå på dig.

:) en separation är aldrig fel. Du verkar så lugn så det gör nog er gott?

Ja det är inte äktenskapets fel, det är bara en juridisik underskrift på ett papper och möjligtvis en liten religös tro som bildar ett äktenskap.
En relation bildas inte bara för att man är gifta, däremot så har man förhoppningsvis bildat en relation innan man gifter sig.

Det är du och din partner som inte verkar vara riktigt rätt för varandra ändå, man växer ifrån varandra, hittar nya intressen, inser att man inte alls delar samma intressen mer än barnen osv.
Men lycka till med att reda ut hur ni ska göra, oavsett så känns det bättre bara ni vet vad ni vill och får vardagen att funka igen.

#4 Nä, nog är det mer än en underskrift. Jag skulle dock dock hålla tassarna i styr….innan man vet. Kanske tänker för mycket

Tack för era inlägg, ger lite nya perspektiv.

Svar till #2 :
_Men jag förstår inte när du säger att du vill att ni gör saker tillsammans och hon inte tycker att ni spenderar tid tillsammans? Menar hon bara er två? Och du hela familjen?
_Precis så!

Vi är åtminstone mogna nog att separera som vänner. Faktum är att vi ska prova att vara särbo ett tag. Se om vi kan hitta tillbaka till varandra. Vi har pratat med barnen och vi blev båda två förvånade, hur lugnt de tog det, som en axelryckning.

Men visst är det så att man glider ifrån varandra när barnen växer upp som ni var inne på. Under småbarnsåren är allt så otroligt intensivt, och sen plötsligt en dag klarar de sig mer själva. Man behövs inte på samma sätt, alltifrån att de inte behöver blöja till att de cyklar hem själva från skolan, shoppar på stan själva, osv.

Jag förstår inte varför du inte vill göra mer saker ensam med din fru. För mig verkar det som ett perfekt recept för att glida ifrån varandra. Även om man har barn är ju grunden till ni ens har en familj er kärlek till varandra.

Nu när vi börjar prata om barn är det en av de sakerna vi diskuterar. Hur ska vi göra för att inte glida ifrån varandra, hur ska vi behålla det som är unikt mellan oss? Det vi kommit fram till som viktigast är att se till att det även finns tid för oss som par bara då och då. Inte jämt såklart, men kanske en gång varannan vecka eller en gång i månaden, att gå ut tillsammans bara vi. Att kunna lämna eventuella barn hos mor och farföräldrar så att vi kan göra sådant vi uppskattar mest idag.

Nu när era barn är så stora måste ni ju respektera att de inte har samma behov av er och då kommer ju ni som par verkligen in i bilden igen. Det är ju nu ni kan börja dejta igen, kanske åka iväg ensamma på en kort semester osv. Om du inte vill ha det med henne, om du inte vill ha ett aktivt sexliv och romantik med henne, ja då verkar ju skilsmässa vara det vettigaste.

Du skriver att det inte känns viktigt att uppmärksamma henne i familjen, jag hade lämnat min kille direkt om han hade sagt ngt sådant.

1. Man bör ses innan man är tillsammans.

2. Att kunna ses då och då är en bra början.

3. En milstolpe är att kunna lita på varandra, och ta varandra för de man är.

#4 Äktenskapet är inte bara underskrifter på papper och ev lite religiös tro. Det centrala är är en cerimoni där man avger löften till varandra mundtligt under vittnens närvaro (och gud som vittne också om man väljer den varianten).  Om man gör denna cerimoni och inte bara ytligt säger ja för att så gör man utan faktiskt har tänkt och känt igenom mycket grundligt och menar det man lovar helt ner i botten på sig…då finns cermonin med som ett mycket starkt minne som på något vis genomsyrar livet. I alla fall upplever jag det så. Med min före detta var jag enbart sambo och jag skulle säga att i alla fall jag upplever det väldigt olika!

Oavsett så tror jag "arbetet" med att få relationen att fungera är det samma oavsett om man är gift eller inte. Så då är det inte "äktenskapet" som är problemet utan "långa relationer med samma" som kanske inte längr eär den enda lcykade lösning för alla. Och det är ju faktum att folk generellt sett inte längre lever ihop med samma människa livet ut så som man gjorde förr. Har sett uttrycket "seriemonogami" nånstans. Det vanligste är numera att man byter ut partnern en eller flera gångar under livet - och det kanske är alldeles som det ska utifrån hur våra liv ser ut nu. Vi kanske skulle må lite bättre om vi inte såg det som så stort nederlag/fiasko när vi separerar.

#0 Jag trodde jag skulle bli gammal med min ex-man. Vi passar varandra men ändå gled vi ifrån varandra. Så efter 11 års äktenskap har vi nu skilt oss. Vi har tre barn tillsammans.

Vi skulle ha skilt oss redan för fem år sedan men vi jobbade lite på det men det var bara en väg som tog lite längre tid att förstå att vi inte är på samma nivå i livet.