Fy fan, det verkar som du har haft det svårt nu, och tyvärr är ju livet inte inte riktigt rättvist ibland. Ofta när en förälder är borta får ett eller flera barn ta mer ansvar än man skulle gjort annars, och man kanske inte får vara ledsen, och inte riktigt får vara ett barn (och det ska man få vara även som vuxen om nåt gör en ledsen tycker jag!), utan man ska försöka vara stark hela tiden.

Jag tycker det är jättebra att du har stöd av psyk, om inte annat för att få bolla idéer om hur du ska hantera din familjesituation, och att få prata av dig.

Jag hoppas verkligen att det ordnar sig med jobb och lägenhet, och att du får ett nytt djur att jobba med snart!

Kram!

#1 Mamma och pappa skilde sig när jag var runt 5-6år och vi har alla syskon fått tagit enormt med ansvar sedan det. Det hade vi redan innan, vi hjälptes åt allihopa med allting - oavsett ålder.

Det är heller inte så enkelt då det i min släkt anses fel att visa sig ledsen, det visar inte svaghet eller så men man får helt enkelt inte vara ledsen. Du ska släppa saker och gå vidare direkt, så är det bara. Så vi är alla inlärda att hålla tyst och bita ihop när det är något som hänt/händer.

Dock är det just det här att det spelar ingen roll vad man gör så får det mindre glada följder, och detta trots att man inte ens gjort något fel. Sitter just nu och har jätte mycket ångest över att pappa ska komma hem ifrån jobbet exempelvis, har alltid haft ångest över att vara hemma överhuvudtaget så att hitta lägenhet och jobb är något jag prioriterar högt.

Tack!

Hej

Brukar tänka att det inte är så personligt egentligen. Man kan se bortom det personliga, tycker att psykologer är bra på att lösa upp blockeringar, och spänningar i huvudet så att man kommer närmare vad som är bortom.

Sedan kan man inte hakaupp sig på vad som är just nu för mycket. Ser man en väg uppåt så spelar dagens dåliga mående mindre roll. Då skapas morgondagens bra'a mående av dagens dåliga. Mindre flum, än en inställning.

Kände två systrar för länge sedan, de var både från Japan. När de fick svårt att lämna varandra, då de ville söka jobb…..visste de inte hur att göra. Om de hade vetat band från förut, då kanske de hade insett att upplösning av band bara betyder mer frihet.

Sitt i trasslet, och låt det komma.

//grankvist

#3 Man ska nog inte uttala sig om sånt man inte vet nånting om! Nu har jag kanske fel, men ditt inlägg talar för att jag gissar rätt. TS sitter i en jobbig situation, och kanske uppskattar om folk tar det på allvar.

#3 Allt detta har varat i över 10år - inte en daglig sak med andra ord.
Psykolog, personliga trassel, familjetrassel - allt i över 10år.
Jag var 3år när jag började se allting med andra ögon - ja, små barn uppfattar mer än vad man tror - idag är jag 18år och har jobbat med alla problem väldigt länge - inget som går över på en dag.

Vet inte riktigt hur folk här inne har följt mina slumpmässigt upplagda inlägg men de som följt har ju därmed också en relativt bra insikt på hur min vardag ser ut.

#4 Jag var allvarlig. Men ser ingen mening att vara nere utan anledning. Glädje föder glädje! :)

#5 Ok, har inte läst i dina inlägg värst mycket alls. Men tyckte att jag skulle ge det en chans denna gången…..

#6 Utan anledning? Vad är det du har läst egentligen?

#7 Har läst?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Oxytocin

Möjlig brist på det? Kort sagt: Du behöver kärlek, kramar, djur och att helt enkelt må bra.

Och allvarligt talat, vore jag du skulle jag bryta kontakten med din far och flytta så du kan må bra, sen kanske efter några år ta upp den om du känner att du skulle klara av det.

#9 Ingen aning, jag har så länge jag kan minnas varit stressad, haft ångest attacker, panikångestattacker och dessutom periodvid väldigt aggressiv av mig då jag inte uppskattar någon form av beröring, avskyr umgänge och vill bara låsa in mig själv. De senaste 3åren har varit så, med andra ord är det lågna "perioder" rätt som det är.
Enda sedan jag flyttade hem har det blivit värre - avskyr att komma hem, avskyr när pappa åker bort för då får jag ångest över att han kommer att komma hem - jag vill vara ensam med andra ord.
Litar inte på någon, den enda jag kan umgås och prata med utan direkta problem är min lillebror och storebror men det är knappt.

Jag har tänkt det länge jag med, så fort jag hittar eget så kommer jag enbart att rå om mig själv och inte tänka på pappa, mamma eller liknande.
Då pappa jobbade i Stockholm (vi bor i Jämtland) varje vecka och var borta från söndag till fredag (detta var för 4år sedan så jag var 14-15år), storasyster bodde i norge tillsammans med sin kille och storebror bodde i stan tillsammans med mamma då han gick gymnasiet.
Jag och lillebror (då 12-13år) var hemma ensamma hela veckorna och skötte om en hund, 3 hästar, 1 katt, 6 kaniner, skola, hushåll och matlagning själva. Ingen skjuts till affären eller någonting.
Så här var det i 3-6 månader och ärligt talat - det var den bästa tiden någonsin i mitt liv! Dessutom var det också över vintern, vilket är den absolut svåraste och jobbigaste perioden att ha hästar och kaniner men även psykiskt.
Jag och lillebror skötte allt galant, så lugn och skönt har det aldrig varit hemma, huset var alltid städat och fint - djuren mådde toppen och skolan gick super. Allt var så lugnt och skönt, inga som helst bråk. På helgerna när pappa var hemma så var det lugnt men ändå lite spänt, jag gillade det inte alls.
- Allt gick åt skogen när syster flyttade hem, när pappa kom tillbaka någon vecka därefter.

Den 30 mars togs min häst bort, något som fortfarande är extremt jobbigt. Kan knappt prata om henne men kan absolut inte se någonting som påminner om henne och där ingår även bilder på andra fjordingar/ annonser på fjorsingar/fjordkorsningar.
Efter detta fick jag ha lägenheten för mig själv i 4 veckor då han jag bodde med bodde hos en kompis bara för att jag skulle få vara ifred. Mådde så mycket bättre, det var så skönt.
Därefter flyttade jag hem då jag inte klarade av kompisen.

Så ja, jag mår bäst när jag får ta hand om mig själv.
Visst, jag älskar att ligga och mysa med någon men det dröjer inte länge innan denna person blir ett "hinder" för mig och påverkar mig psykiskt. Detta beror på att jag aldrig kan slappna av helt när jag är med någon oavsett vem det är.

Natten till söndag åkte min lillebror (17år) in med ambulans till sjukhuset, han hade varit med ett gäng vänner (19-21år gamla) och druckit lite. Han hade druckit lite men väldigt snabbt och därmed också fått hela bomben på en gång, detta resulterade i att han blev liggandes med magkramper och frös ordentligt. Varpå vännerna ringde ambulans.

Allt gick bra, han svimmade inne i ambulansen, fick värmefilt - han var så kall att den där fingerklämman de sätter på för att se blodtrycket (tror jag det är) visade fel hela tiden.
Inne på sjukhuset tog de prover och sen fick han sova, min syster hade också ringts i samband med detta (hennes pojkvän var också med vid stugan där de var) och åkte med bror in.

På söndagen så hämtar pappa upp mig och vi åker och hälsar på honom (jag var inne i stan i en av vännernas lägenhet, gemensamma vänner). Påväg in så blir pappa frustrerad över att bror hänger med "äldre umgänge" och att det ringer en varningsklocka när namnet ***** nämns då hans pappa ska ha varit se så där med droger och därmed antar också pappa att den här killen också är det - försvarstänk.
Men jag säger till pappa att det är ett jätte fint gäng, det går att lita på de allihopa och pappa vet dessutom att jag har svårt att lita på människor. Men han tycker inte alls om att bror umgås med dessa, trots att han vet sedan långt innan vem ALLA är då vår storebror är jätte bra kompis med de allihopa och dessutom är två av de riktigt bra vänner med mig, varav en är mitt ex också.
Dessutom var storasysters pojkvän med.

Allt slutar med att både jag och min storasyster (hon är 22) får sitta och försvara vår lillebror för pappa, få han att inse att det ÄR bra killar han umgås med - annars hade även vi ryckt in och pratat med honom. Pappa är dock fortsatt arg över hans umgänge men låter inte det gå ut över bror - denna gång.
Han är väldigt snabb att hacka och klaga på oss barn (som ni ser i #0).

Dock kan jag inte förstå en sak!
Lillebror får inte umgås med dessa killar, som pappa vet är pålitliga och bra killar men vår storebror (21år) får vara tillsammans med en tjej som är 5år ynge (dvs 16år) - detta har han absolut ingenting emot med vår lillebror får inte umgås med killar som är max 4år äldre och som pappa dessutom känt hela tiden då de kommit upp till oss rätt ofta då min storebror bodde hemma.
Men han ser helt rött när de här killarna väljer att umgås med en upp till 4år yngre kille och att bror väljer att umgås med upp till 4år äldre killar. Åldrarna på killarna är: 19, 20 och 21 - lillebror är 17.
19 åringarna är jag riktigt bra vän med, en av de är mitt ex.
21 åringarna är grymt påliltiga killar och likaså 20 åringen.
Varför är det inte fel att storebror väljer att ha en 5år yngre tjej som pappa inte vet ett dugg av när det är helt oförståeligt att lillebror umgås med upp till 4år äldre killar - som pappa känner sedan innan och vet att de inte är några problemkillar alls… Det går inte ihop…