Morsan, vem är det egentligen?
Det känns så overkligt att jag bott hos min morsa en gång i tiden, att vi kunnat resa, skratta och ha kul tillsammans. Men nu kan jag knappt se på henne utan att vilja kasta mig på henne. Det är skumt hur fort allt kan förändras. Vi grävde vår relation djupare och djupare, och nu sitter jag här.
Var börjar man? Ena halvan säger åt mig att ta kontakt, att svara när hon försöker nå mig. Andra halvan är ännu så arg och frustrerad över hur hon betett sig, och hur fruktansvärt dåligt jag behövt må pga dessa "misstag".
Jag vet att jag skulle ha stöd från alla mina nära och kära om jag valde att börja träffa henne igen. Så det är inte där problemet ligger. Men, det känns som att jag inte får ha kontakt med henne, att jag inte borde. Att jag inte får för mig själv, för att en inre röst "vet" hur det kommer att sluta. Som sist.
Någon i en liknande sits?
Gör det som känns rätt helt enkelt - det är något du känner, resten spelar ingen roll alls.
“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”
-Stephen Hawking
#1 Inget känns ju rätt.
Vet inte riktigt vad det är för "misstag" din mamma gjort och hur allvarliga de är, och det är ofta svårt att ge råd när man inte har hela historien. Men jag vill ändå säga att det bästa brukar vara om det går att försonas. Ni behöver inte bli lyckliga familjen, ni behöver kanske inte ens umgås om ni vet att ni verkligen inte fungerar ihop, men din mamma försöker ju ta kontakt och vill tydligen att allt ska bli bra igen.
När hon eller du en dag ligger på dödsbädden känns det troligt att du kommer att ångra dig om du aldrig tog chansen att försonas med henne. Om du däremot vet att du har gjort allt för att få relationen att fungera, även om det misslyckats, så tror jag att du kommer ha en större frid inombords. Försök att förlåta henne och glömma om du kan, så tror jag att ni båda två kommer att må mycket bättre, och du kommer få ännu en anledning att vara stolt över dig själv, då lyckats med något som inte alls är lätt. Och även om det slutar "som sist" så behöver du i alla fall inte klandra dig själv för att du aldrig försökt.
Men i slutändan är det ditt val, och det är bara du som kan veta vad som är rätt för dig. Och vad som är rätt kanske du inte vet just nu, men svaret kommer säkerligen uppenbara sig så småningom. 
Det beror ju alldeles på vad det är hon gjort mot dig?
Jag "hatade" min mamma i långa perioder under tiden jag var 14-18 år.
Idag har mamma och jag jättekul ihop och när jag ser tillbaka så kan jag förstå att jag var hemsk som tonåring. Skapade ständigt konflikter och var oerhört provocerande mot speciellt mamma.
Men då kunde jag inte se det. Då var allt hennes fel tyckte jag
#3 Jag vet att det kan låta ganska okomplicerat, och som att det bara är att testa och annars låta det vara. Men det är inte så lätt, för förra gången det gick snett mellan oss tog det över ett halvår innan allting lugnade ner sig och mitt liv blev normalt igen. Det är så himla komplicerat att försöka ta råd från andra, när jag inte kan skriva berätta hela historien. Känner inte att jag vill att alla ska få ta del av den, forumet är ju ganska stort och det finns många som inte är lika positivt bemötande som ni är. #4 Inte riktigt så min situation ser ut, men kul att det löste sig mellan er i alla fall.
Svårt att säga eftersom vi inte vet vad som hänt.
Men eftersom du är osäker så tycker jag du ska vänta med ditt beslut. Tror du en dag kommer känna vilket som blir rätt.
#2 Om dina instinkter säger att du inte ska träffa henne så gör du inte det helt enkelt.
“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”
-Stephen Hawking