Visst har jag varit med om det här som du berättar om först. Då jag fått väldigt starka känslor av en blick, men inte vågat säga något.

Javisst. jag gillade någon i stort sett hela grundskolan och tror han gillade mig också. men det blev aldrig vi. vi var nog båda fega för att ta steget.

Jag har inte den där känslan av att någon "kommit undan", men jag tänker dock ibland på en tjej som jag umgicks med för 2 år sedan och kände en förälskelse växa fram lagom i tid tills hon flyttade till andra sidan landet. Sa aldrig något till henne om det och vi har ingen kontakt nu men jag ångrar inte att jag inte sa något och ser det inte som en omöjlighet att något kan hända i framtiden, om vi skulle träffas igen. Men jag har som sagt inte känslan av att hon kom undan, det är bara trevligt att tänka på henne ibland :)

Kan också nämna att en annan som man skulle kunna säga kom undan för att jag aldrig sa något i gymnasiet har börjat komma mig riktigt nära. Känslorna har blossat upp igen från min sida efter 6 år av kontakt i form av några telefonsamtal och nåt besök per år. Så just nu hoppas jag för fullt på det. Bara för att man missar en chans så betyder det inte att den inte kommer igen.

Jo. Vi hade suktat efter varandra i flera år, men när det äntligen blev oss så orkade jag inte med förhållandet just då så vi bröt det efter en kortare tid, men ångrar det då och då, och jag vet att han gör det med. Våra kompisar påpekar alltid hur hans nya tjejer är "kopior" av mig.

Pojkvännen har också en. "Den stora kärleken", "The one and only". Hon var perfekt, men hon lämnade honom. Han älskar mig också, men jag tror nog att han aldrig kommer kunna älska någon som han älskade henne.

Nej, men jag tror att min man hade blivit "han som kom undan" om jag inte hade kontaktat honom (på nätsiten vi båda var medlemmar på) då jag faktiskt tänkte "Han får inte komma undan!". ^^

Jag har faktiskt en sån (eller hade). Det var nog 2,5 år sen eller nått, och jag satt på tåget från malmö upp till ängelholm för jag skulle möta upp kaninköpare där som körde uppifrån landet.

Men iallafall så satt han där, i sätet mitt imot mig (tror han hoppade på i Lund, blev lite osäker nu, men jag satt där iallafall förs), vi sa inte ett ljud, bara kollade på varandra helatiden, kollade bort. Log. Allt det där. Han hoppade av på Ramlösa sation och när han gick av så kollade in på mig tills han inte kunde se mig längre när tåget åkte. Och jag gjorde det samma. Jag hade svårt att släppa honom efter det och skrev en massa om honom, torts att jag inte visste mer än hur han såg ut och att han hade ett ärende i Helsingborg (ramlösa) den dagen. Varje gång jag åkte på det hållet igen, hoppades jag alltid att jag skulle se honom igen, men jag gjorde aldrig det.

Ibland undrar jag vad som skulle hänt OM jag pratat med honom, men på ett vis känns det bättre att det inte hände :)

Jo… en kort men intensiv "attraktion" som jag av olika anledningar "smet ifrån", fast jag alldrig glömde han helt. När jag ca 10 år senare var nyseparerat lekte jag med tanken att leta upp han, men det blev inte så… jag tänkte nog mest att det var ingen idé för han var väl självklart änddå gift eller nåt. Ytterligare några år senare fick jag reda på att just det året jag var nyseparerat då hade även han varit nyseparerat o singel och hade lekt med tanken att leta upp mig men låtit blir för att han tänkt att jag var ju säkert änddå gift eller nåt…  dubbelmiss alltså

Lite det som 4 skriver om sin pojkvän, faktiskt. Jag hade en kille som var perfekt, vårt förhållande var också perfekt, men jag förstörde det.

Även fast jag är kär i min nuvarande pojkvän och älskar honom, så kommer jag nog aldrig komma över den killen till 100 %….

Ja, haha, han var dock 17 år äldre, pratade bara turkisk och bodde i turkiet. ;)

Men hans blick… vi satt och tittade på varandra flera kvällarden veckan jag var i turkiet.

Jepp. Mitt ex som jag borde kämpat hårdare för. Snart två år sen och lite sitter tydligen i.

Jo jag har träffat en kille som jag bara behövde titta på så bara WOW men inte heller jag vågade säga hej. Har tittat efter honom flera gånger efter det men aldrig sett honom.

Jag träffade en kille på Roskilde 2007 när jag hade pojkvän hemma. Jag tror det var en blandning av honom och hela situationen som gjorde mig förälskad. En kravlös vecka där vi umgicks nästan hela tiden (vi var en hel grupp som umgicks) och bara ett par veckor efter jag kom hem gjorde jag slut med min pojkvän. Hade mycket kontakt med killen i fråga men visste att det nog inget skulle bli då han bodde långt upp i Norge. Till sist slutade han höra av sig. Träffade min nuvarande sambo. Åkte till roskilde 2008 och killen var där igen (hade kontakt med hans vänner fortfarande) men denna gången rensade vi bara luften och så var det med det. Han har problem med att komma folk för nära och blev rädd. Tror mest det var någon romantiskt illusion..

Ni som har någon som kom undan….känns det något för er när ni ser dom, ser deras namn, facebook osv? Eller är det bara jag?

Han har inte facebook, så det är egentligen inget problem för mig. Men på nått mystikt vis dök hans namn upp en gång när jag hade så otroligt tråkigt att jag googlade migsjälv. Jag vart mer förundrad än "ledsen", saknaden kom senare.

Sen händer det väl ibland att jag bara kommer och tänka på honom, och då brukar jag känna hur mycket jag saknar honom och att jag faktiskt borde försöka ta mig tid och råd att söka upp honom igen. Men det finns aldrig pengar nog till det… 

Då jag såg rubriken trodde jag du menade något helt annat  :)

=sådana som SMITIT undan efter att ha gjort någon med barn…  :(

Åh vilken rolig tråd  Sitter mest och ler när jag läser alla era historier. 

Ja jag har en också! I gymnasiet så var det en kille som alltid dök upp i korridorerna, i uppehållsrummen… överallt var han, och tittade, och oftast sa han hej. Jag fattade aldrig varför och undrade om han drev med mig, eller om det var något fel på honom! Och när jag väl insåg att jag var intresserad av den här killen, så verkade han ha tappat intresset Nåja…
Har inte sett honom på FB men jag har läst om honom i tidningen ibland och sett honom på TV för några år sedan, och visst det kom en känsla i maggropen… en såndär känsla, ni vet, svårt att beskriva

Tänker också lite på mitt förra förhållande, som jag klantade till rejält fastän jag inte var "färdig" med honom - periodvis grämer jag mig över det och tänker på det vi hade, men jag måste tänka att det ändå var bäst som skedde - annars hade jag inte varit den jag är i dag!

Edit till #16
- jag försökte redigera men jag fick felmeddelande efteråt. Han hade visst FB visade det sig. Han verkar ha familj och allt är frid och fröjd - känns bra