Jag har alltid dragit mig för att gå ut och göra saker, det är inte min grej och jag är rädd för okänt folk. Har alltid varit det och blir snart 19.

I fredags gick jag ut för första gången och då tillsammans med min lillebror på 17år, storebror på 21 och storasyster på 22.
Lillebror har varit ut tidigare så det var bara för mig det var första gången. Hela fredagen gick jätte bra, dock så hånglade min syster med två killar trots att hon har pojkvän - jag sa att hon får fundera ut ordentligt hur hon ska berätta det för killen hennes.
I övrigt en kille som är vän med min bror, han var jätte snäll och hjälpte mig att leta efter syster då hon försvann och var jätte full.
Vi dansade lite, han började även hångla och ja, hela kvällen var bara allmänt lugn om man bortser ifrån syster.

På lördagen blev det bara jag, mitt ex och hans vänner samt min syster och hennes kompis som gick ut.
Syster blev fullare än full och hånglade med ytterligare en, vår shaufför som även skulle  hämta oss hade druckit så vi blev fast men killen jag träffade skulle köra den kvällen och vi fick åka med de.
Min syster blev riktigt jobbig, hon skulle promt åka med två killar varav en hon hade hånglat med. Hennes kompis gick dit och försökte få bort henne därifrån då man inte kan lita på dessa - det gick inte.
Då gick mitt ex dit (han och jag är as bra vänner) och drog tillbaka syster, han berättade när han kom att killen i baksätet hade svurit och fräst: Men vi ska för fan inte dra in henne i skogen och våldta henne heller!!!
Detta fick mig att tända till och jag gick dit och tog bort henne ytterligare en gång, hälsade jävla idioter till killarna.
Sedan försvinner min syster - rasande och efter vägen plockar de här killarna upp henne. Mitt ex blir rasande och berättar en sak som fick mig att rasa ännu mer, de hade även sagt till honom att nästa gång de såg honom så skulle de minsann döda honom också!

Vi åkte en stund efter de här killarna (poliskontroll drog ut på det) och shaffisen var dessutom lite borta i huvudet (lätt onykter, inge mkt men fortfarande för mycket).
Vi kom ikapp de i byn utanför på en mack, jag och exet gick ut och jag plockade in min syster. Exet gjorde sig beredd på att slåss då han var rasande, aldrig sett han så arg.
Allt gick bra men efter en stund bärjar min syster skrika hur mycket hon hatar mig för att jag plockade in henne, att vi ska stanna direkt och släppa av henne.
Killen som körde fortsatte köra men exet´s kompis som satt i passagerarsätet (onykter) sa att vi skulle stanna.
Efter en stund släpptes vi av, jag och exet vägrade åka om min syster gick så vi gick med (2mil hemifrån kockan halv 4 på natten).

Exet ringer till min storebror som befinner sig 7mil ifrån oss hos sin flickvän, får inget svar. Jag ringer och får tag i honom, berättar allt och mitt ex pratar också med honom (de är riktigt bra vänner med).

Vi går 2-3km innan en ifrån min tidigare klass kommer och plockar upp min syster, jag fortsätter gå och exet ringer mig då han hamnat efter en bit efter att ha tappat skon då han sprang mot min syster innan han hann se vilka det var - de går att lita på, därmed gjorde inte jag något. 
Exet ringer mig och ber mig stanna men jag mår as dåligt och ber han åka med i bilen till en mack som är ca. 4-6km ifrån där jag var då jag måste få vara ifred när jag blir så här.
Han gör det.

Efter att ha gått 6km ungefär (då är det 3km kvar) så hör jag en bil som kommer ruskigt fort, jag hoppas för allt i världen att det är min bror.
Det är det, det visar sig att bror hade satt sig i bilen direkt när jag ringt och brustit ut i gråt och kört över 200km/h ifrån sin tjej och skulle hämta upp mig och stötta mig.
Han kommer i ungefär 150km/h på den smala vägen och dessutom i en livsfarlig svacka som man knappt kan köra 100 i utan att tappa fattningen halvt om bilen.
Han tvärnitar när han ser mig och plockar upp mig, jag bryter ihop och slänger mig om halsen på honom och han kramar hårt tillbaka.

Vi plockar upp mitt ex och kör hem honom (bor i samma by) och sedan bryter jag ihop en gång till hemma, min bror är alltid stålsatt men han klarar inte av att se mig gråta så han med började snyfta lite men höll sig rejält.

Dagen efter pratar han med vår syster och får till svar:
Men jag må fan också få ha en karatefylla någon gång!!!
Hon undviker mig hela dagen men kommer sedan och säger förlåt och blir jätte ledsen, har ångest över allt och säger att om jag förlåter henne så ska hon inte dricka på hela sommaren.
Jag sa varken bu eller bä, jag är helt nollställd.

Har inte pratat med henne någonting sedan dess, hon åkte till sin kille direkt efter. Vet inte hur det gick eller hur det går.
Är helt tom i huvudet och ja, jag vet ingenting. Helt nollställd… 
Vet itne varför jag halvt bröt ihop, det har varit på tok för mycket sedan flera år tillbaka, detta året har varit hemskt rent ut sagt och detta var egentligen ingenting till vad som hänt och händer.
Men antar att det blev för mycket bara…
Har inte pratat med någon efter detta och min bror åkte upp till Kiruna (ca 90 mil bort) för att jobba igen så han är inte heller hemma.

Ville bara skriva av mig… 
Hoppas det inte blev för luddigt bara…