Det första jag tänker på ör att du nog behöver fler vänner, eller någon hobby. Det är inte bra att vara så ensam att allt blir jobbigt om ens enda vän inte vill umgås.

Det andra jag känner är att hon inte verkar vara en speciellt bra kompis som totalt struntar i allt annat när hon har pojkvän.

Visst kan kärleken uppsluka en, och man kan vara lite frånvarande i början av ett förhållande. Men att göra osm din väninna gör är inte ok enligt mig.

1: jo jag vet. Jag vill gärna ha fler vänner och jag försöker. Skriver till gamla klasskompisar och försöker hitta nya och försöker skriva på internet till folk.. men det är svårt att komma in.. men jag ger inte upp :) nångång har jag tur och hittar nån!

Det är jag säker på att du kommer göra :)

Tråkigt att din väninna förändrats så.

Jag har liknande problem som du har. Min bästa vän beter sig likadant. Och det "roliga" är att hennes kille behandlade henne som SKIT det första halvåret innan dom officiellt blev tillsammans. Jag vet inte HUR många gånger jag fanns där för henne när hon ringde och grät och var helt förtvivlad för att hennes kille behandlat henne som skit. Jag vet inte hur många gånger jag svarade när hon ringde, var hemma när hon behövde mig och lyssnade och var hennes axel när hon grät. Vi hade ofta sånt där "chicks before dicks" snack, snackade om att en kille aldrig skulle få komma emellan oss osv osv osv..

Nu när hennes pojkvän helt plötsligt, sen nyår, fått för sig att vara hennes pojkvän på riktigt så skiter hon fullständigt i mig! Svarar inte alltid på sms, bara ibland och då dröjer det en dag ungefär, när jag vill vara med henne får jag kämpa i 400 år för att bara få en kvarts promenad med henne.. och när vi kommer överens om att vi ska göra något så är hon jättepositiv "Jaaaaaaaa, absolut, det gör vi!!!!!" sen när dagen är kommen så dyker hon aldrig upp.. eller ens hör av sig!

Hon frågar ALDRIG hur jag mår och när vi väl träffas snackar hon OAVBRUTET om hur hon själv mår och om, givetvis, hennes pojkvän. Hon blir aldrig tyst och frågar hur jag mår.. allt kretsar kring henne heeeeela tiden. Hon håller också på med mobilen varenda sekund och smsar med honom.. man får knappt nån kontakt med henne.

När min kille gjorde slut för 2mån sen skrev hon öppet på facebook "jag ska leva för dig gumman, jag ska leva för dig varenda dag tills den dagen du ställer dig upp igen".

Vad tror ni hände? Hon hörde inte av sig en enda gång.. inte ett enda sms, inte ett enda telefonsamtal. TROTS att hon visste att jag låg i sängen hela dagarna och antingen sov eller grät och var djupt deprimerad. Jag sa det till henne, hur jag mådde, men hon hörde aldrig av sig.

Innan denhär killen dök upp i hennes liv så hittade vi ofta på saker tillsammans, hon var visserligen dålig på att höra av sig då också men hon bröt iallafall inte löften och bangade aldrig på något!

Nu är hon en annan tjej.. och hela jag skriker "jag hatar dig!!" inom mig.. för jag känner mig så orättvist behandlad - såhär gör inte en kompis!!

Hon säger alltid en massa, lovar saker och allt låter så galet bra teoretiskt.. men när det kommer till praktiken gör hon ingenting.. absolut ingenting.

En gång när vi festade vi tillsammans bjöd hon på en flaska whiskey och jag var full redan innan, och tål alkohol rätt så dåligt. Hon visste det och full och oansvarig som jag var tog jag emot whiskeyn.. och ja, det var mitt eget fel självklart, som tackade ja! Jag spydde ner hela toaletten, bokstavligen kröp ut därifrån.. och däckade. En kille våldtog mig den gången medan jag var medvetslös och hon bara stack därifrån utan att bry sig om att ta mig med. Hon gick utan att säga hejdå, trots att hon sett hur dåligt jag mådde.

Såna tillfällen då hon som kompis betett sig svikande har skett flera gånger.

Jag vill bara be henne dra åt helvete, men hon är den enda vännen jag kan prata om allt med och som jag verkligen har kul med och vi har känt varandra sen vi var små, vi är grannar och har träffats varenda dag i hela våra liv. Men sen hon blev tonåring har hon blivit en annan person, hon bytte t.om namn för 1-2 år sen. Bara det säger en del om att hon verkligen inte ens är den personen hon var när vi var små innerst inne.

Precis som du TS så har jag knappt några vänner utöver henne.. och det suger varenda gång man vill göra något, förut hade man ju pojkvännen.. nu när jag varken har pojkvän eller bästis så är livet så fruktansvärt ensamt.

Vad jag ville säga med detta milslånga inlägg var att du är inte ensam! Och acceptera inte ett sånthär beteende! Så beter sig inte en riktig kompis.

Har också haft en sån kompis. Det blev mönster att när hon var ihop med nån så försvann ghon mer eller mindre från jordens yta eller - vi träffades mycket sporadiskt. Sen när det tog slut så "hokus pokus" ville hon ses ungefär som förrut… sen träffade hon en ny och det upprepades… tills det tog slut.. och historian upprepades flera gångar

I hennes fall så är det så att hon verkligen blir uppslukat och "upptagen" på ett sätt så hon inte känner behov av att umgås särskild mycket med kompisar.. tror inte det skulle gå att ändra särskild mycket på henne, det går att prata om det och skratta åt det, men inte att ändra på henne. Skulle ju inte heller vilja att hon tvinger sig eller "ställer upp".  Tufft att hamna så långt nere på "listan" när man brukat vara varandras närmaste.  Det bästa är nog som Hera föreslagit redan att försöka utöka kompiskretsen.

Oj, jag visste inte att det var så pass mycket ansvar man hade om man var vän med någon. Låter "värre" än att ha en pojkvän i mina öron men det är bara min personliga åsikt.

Jag har aldrig blivit sur om min vän inte har skrivit tillbaka till mig och jag har aldrig blivit upprörd om hon har bestämt sig för att umgås med sin pojkvän istället för mig som vi hade planerat.

Jag är inte perfekt och det är inte mina vänner heller. Jag förstår att de har sina liv och jag har mitt och det kan jag lätt acceptera. Sen då det verkligen gäller så finns de där för mig och jag för dem.

Om du har så mycket att klaga på om din vän kanske du borde fundera på varför du är vän med henne/honom. Jag tycker inte att det är meningen att ens vänner ska få en att må dåligt…

Jag har aldrig bråkat med min bästa vän och kan inte föreställa mig att vi någonsin skulle bråka heller.

#6 Vänskap handlar om att både ge och ta.

# 7 Det stämmer väl. Men jag tycker också att man måste acceptera att man går igenom olika perioder i sitt liv där man inte alltid kan vara en fantastisk vän.

Ups and downs.

Nu vill jag inte rättfärdiga den här "vännens" beteende för det låter inte kanske precis schysst av henne. Men det jag vill säga är att ibland så krävs det att man har tålamod och förståelse. Ge och ta, javisst. Men ibland får man bita ihop och försöka bara acceptera läget och hoppas att det ändrar sig inom en viss tid. Om inte så kanske det är dags att hitta nya vänner, vilket kan vara lite av en utmaning.

Fast jag är inte en sådan människa som tycker om att umgås med mina vänner jämt och ständigt, en gång i veckan räcker väl både för mig och dem. Det beror på att jag har mycket med mina studier och projekt som jag har på gång. Mina vänner har också stressiga liv men sen då vi väl möts kan vi slappna av en stund och bara ha det trevligt tillsammans.

En riktig vän för mig är någon som finns där oberoende hur många år som går emellan. Jag har många vänner som jag har inte träffat på flera år och ändå betraktar jag dem som goda vänner för då vi väl ses så är vi alla så glada och lyckliga och pratar med varandra som om vi senast sågs igår.  Så jag antar en riktig vän beror på hur du definierar vänskap. :)

För att inte avslöja allt för mycket så kan jag säga att jag känner igen det där. fast med en släkting. Tråkigt och trist när det ska vara så.