Är ju tyvärr så att om han inte vill ha barn så finns det inte så mycket du kan göra. Du kan inte tvinga honom. En sån här otroligt stor sak är det viktigt att båda är med på. Kan du inte tänka dig ett liv utan barn och om han är så säker som du skriver hade jag nog lämnat honom. Varför dra ut på det?

Min har hela vårat förhållande (4 år) sagt att han inga barn ska ha. Punkt slut och så är det bara med det. Jag å andra sidan längtar massor efter barn. Men nu verkar något ha hänt de senaste månaderna! Han har sluppit ur sig saker som "du kommer vara så fin när du är gravid" och liknande, och jag tog upp det förra veckan. Då erkände han att han börjat fundera på om det där med barn kanske inte vore så dumt om några år trots allt.. Tror att det har mycket att göra med att hans systrar nyligen fått barn (1 och 2 år sedan), och det väckt någon liten fadersinstinkt i honom då han "upptäckt" att barn är långt ifrån bara bajs-och-kräk-monster som innebär slutet på ett roligt och innehållsrikt liv.

Han har även haft en långt ifrån stabil och kärleksfull uppväxt, vilket satt djupa spår i honom och han misstror ofta sin egna förmåga att vara en förälder när hans egna misslyckades.

Så mitt förslag är antingen så lämnar du nu innan det är för "sent" om du känner att du absolut inte kan leva utan barn, annars så kan du hålla ut lite till om du inte känner att det börjar bli dags förrens om 5 år ungefär ändå. Han kan ju faktiskt ändra sig! :)

Läste igenom det jag skrev och inser att jag låter okänslig. Inte meningen.. ;) Förstår att detta är väldigt jobbigt för er båda. Men såna här viktigt frågor måste man vara överens om.

Jag och min man är överens så jag kan inte dela några erfarenheter kring det, men det är ju så att män har många fler år på sig att tänka över detta med barn än vad vi Kvinnor har. Jag är också 28 nu och vill gärna ha 2-3 barn. Jag vet inget alls om hur lång tid det kan tänkas ta att få det första barnet - ibland tar det väldigt mycket längre tid än man trott - så jag förstår absolut att du tycker att det är dags att ta någon form av beslut kring detta.

Din pojkvän kanske tycker att det är för tidigt att ta några beslut ännu, men ni borde prata igenom detta. Du ska inte behöva ge upp barn för att han inte vill.

#2 Det kan mycket väl vara så att killen ändrar sig! Det vore ju toppen. Men det kan lika gärna vara så att han står fast vid vad han sagt. Vågar man "chansa"? Svårt..

#5 Ja, det är ju det som är så svårt! 28 är ju fortfarande "ungt" när man är man och inte har en biologisk klocka som tickar. En del känner sig ju fortfarande som ungdomar tills de är 40, och inte redo att bli fäder förrens de närmar sig 50 - andra känner aldrig att de vill bli fäder. Tror inte min har "planer" på att bli pappa förrens han blir 40 iaf, men förhoppningsvis så ändrar han sig till 35 iaf, annars blir det lite tajt med tid för min del..

Jag hade börjat försona mig med iden att aldrig få barn med tanke på hur bestämd han verkade vara i frågan, så för mig personligen så var jag mer villig att offra något jag aldrig haft (barn), framför något som jag har och vet att jag vill fortsätta ha (min pojkvän).

Låt han träffa ett barn, mellan 0-2år så kommer han kanske ändra sig :)
Jag ville aldrig ha barn förut, (iförsig så är jag ganska ung.) förens jag höll i min lillasysters barn i famnen och började nästan böla 

#1 Ja varför dra ut på det? För att jag älskar honom och för att han älskar mig. Han är ju lika ledsen över detta som jag, och vi gråter båda när vi försöker komma på en lösning. För utomstående kan det förstås verka som att, det är väl bara att separera och träffa varsin ny som vill samma, men det är verkligen inte så lätt att bara ge upp det vi har.

#2 Ja det låter ju hoppfullt för er om han börjat prata om, när du är gravid osv. Ja jag kommer inte att göra något nu på stört iaf. Och nog skulle jag kunna tänka mig att vänta  upp till kanske 10 år till också med att bli mamma. Men då är jag nästan 40 så det är nog min absoluta gräns. Om jag bara visste att han kommer ändra sig med tiden så vore det ju lugnt, men om jag står där om 10 år och läget ser lika ut som nu? Ja jag vet faktiskt inte.

Han är 30 år själv och som ni säger så har ju männen fler år på sig än kvinnan, helt klart.

#7 Han har äldre syskon som fått barn som nu är 5 och 7 år. Han är ingen barnhatare. Han bryr sig mycket om dessa barn men säger att han bara inte vill ha egna.

Svårt detta. Jag vet inte om jag ska välja bort min pojkvän eller välja bort barn

Är han beredd att förlora dig för att han inte vill ha barn?

Jag vet inte helt vart jag står när det kommer till det här med att ge upp ett förhållande pga skilda framtidsplaner. Jag tycker att det är dumt att avsluta något med en person man älskar för att framtiden inte passar ihop. Men framtiden kan man ju aldrig veta något om för den har ju inte hänt!

Jag skulle absolut satsa på förhållandet och hoppas på en förändring i din mans tankar. Jag har själv haft långa perioder där jag är osäker på hur jag velat se min framtid när det kommer till barn och livssituation. Det är så mycket som spelar in.

Han kanske kommer till en vändpunkt!?

Barn bör vara en gemensam sak, men visst finns det de som aldrig vill ha barn. Om man själv väldigt gärna vill ha barn så är det så att man får gå skilda världar.

Sambon vill inte ha barn, men jag har nog alltid velat ha barn. Vi får väl se hur det blir i slutändan, blir jag gravid så är abort inte ett alternativ utan då får han välja mellan att vara med mig och barnet eller vara utan oss båda.

Jag vill ju inte att han ska gå med på att skaffa barn bara för min skull, fast han inte vill själv. Jag hoppas på att han en dag ska ändra sig och också längta efter barn. Innan det är försent för mig bara..

Det är väldigt många fler som "alldrig ska ha barn" när de är 25 jämfört med hur många som "alldrig ska ha barn" när de är 35. Sen kan ju ingen veta om din sambo tillhör de som ändrar sig med åldern eller de som inte gör det.

Eftersom du inte är "desperat" än, du kan tänka dig vänta några år till, så är ett förslag att ligga lågt ett tag.  Om du kan leva med att det inte kommer bli dom närmaste åren änddå - då finns det ingen anledning att ta några svåra beslut just nu.  Om han inte ändrar sig och du nångång frmöver känner att nej, du vill inte leva ett liv utan barn och inte vänta längre - då får du ta besluten då.

Gud vilken svår situation. När jag och min sambo träffades var jag långt ifrån säker på om jag ville ha barn. Men eftersom jag visste att han gärna ville ha tvingedes jag tänka igenom det nogrant. Nu två år senare väntar vi vårt första barn så man kan ju ändra sig. Men som föregående skrev kan du ju alltid ge det ett par år till och hålla diskussionen om barn vid liv. Jag själv såg mest de skrämmande läskiga sidorna med det medans sambon pratade så varmt om allt positivt att jag tillslut insåg att det nog överväger riskerna:)

min gudfar sa lika dant till sin fru att han inte ville ha barn då sa hon till honnom att ja då va det ju inte lönt att ha ett förhållande nu 4 år senare har dom två barn så hopp fins det om man sätter lite präss kanske ;)

I mitt sista förhållande nämnde jag redan första veckan att jag inte vill ha barn och tror redan att jag visste att han ville ha. Det höll 10 månader och nu ska han ha barn med sin nya tjej.

En vän till mig blev tillsammans med en kille och fick veta att han inte vill ha barn medan hon vill. Efter ungefär ett år så började han ändra sig till att han vill ha barn i framtiden.

Man vet aldrig vad som kommer hända och vilka som ändrar sig, men jag tycker inte att man ska försöka tvinga ett barn på någon som inte vill bli förälder, då är det bättre att bryta upp och hitta någon annan att skaffa barn med om det är det man känner är viktigast. Sen kan man såklart alltid vänta och se vad som händer.

Ja att pressa honom känns inte så bra. Ett barn har rätt att vara önskat av bägge föräldrar.

Jag har svårt att se en framtid utan min sambo som jag älskar. Tyvärr tror jag inte han kommer ändra sig

Jag har också svårt att se en framtid utan att nånsin få ett eget barn.

Svårt

Det kommer antaligen släppa om några år. Killar har en lite längre period innan den delen av huvudet växer till sig. Jag te.x. känner exakt som din kille gör, att jag aldrig skulle tänka mig att ha barn, men är ändå väldigt övertygad om att det kommer bli så senare i livet ändå. Naturen har sin egen gång, och man själv har inte så mycket att säga till om egentligen. När klockan sen börjar ringa i skallen på han så får du se:p

Fast alla vill inte ha barn och alla ändrar sig inte på den punkten. Så att ha en förhoppning om att någon kanske ändrar sig om 10 år känns ju rätt dumt, synnerligen eftersom tjejer har ett bäst före datum som är mycket kortare än killars när det kommer till att avla barn.

#19 Självklart är det så. Jag bara säger att väldigt många killar säger så, inkluderat mig själv, men att hormoner och ålder brukar ha något annat att säga om det:)

Ur en killes perspektiv: Jag var otroligt rädd för att skaffa barn m min förra fru (min enda, hittils). Dels för att jag egentligen inte hade haft ngn större kontakt m barn, visste inte hur de funkar osv. Samt att jag var jävligt rädd för att ta det ansvaret. Jag har mina depressioner och svackor, ville inte dra in ett barn i det hela.

Men, efter flera år och ett struligt förhållande, så gjorde vi flera IVF'er, eftersom det inte funkade på naturlig väg för oss. Läskigt och jobbigt, psykiskt påfrestande för henne eftersom den första gången inte funkade. Mycket pyssel och åka t kliniken m ett provrör m sperma under armhålan. Och ja, de små båsen är precis så jävla avtändande som ni tror. Och tidningarna ganska tummande…

Men, efter andra försök fick vi våra tvillingar. Och nej, jag ångrar ingenting. Men, Ni måste vara överrens, man kan inte övertala ngn till att skaffa barn, det är faktiskt ngt som är ett livslångt engagemang. Tror tyvärr många yngre tjejer inte riktigt har tänkt igenom det (gäller inte alla: OBS).

När jag och min kille träffades ville jag aldrig ha egna barn. Men efter knappt ett år ändrade jag mig och nu vill jag ha snabbare än vad min kille vill. Men några år vill jag vänta. Så även den mest envisa kan ändra sig självmant. Dock är jag rädd att min kille kommer vilja vänta för länge och jag vill gärna ha första barnet någongång runt 26-28 års ålder. Min kille skulle säkert vilja vänta tills 35, så vi får se när i framtiden detta sker.

Bara du kan känna efter om du vill vänta och chansa på förändring eller gå vidare. Om jag vore som dig skulle jag ligga lågt och vänta ett par år för jag skulle inte vilja ge upp förhållandet för snabbt. Men jag förstår att det är ett hemskt dilemma.

Ok att avvakta ett tag om någon ändrar sig, om det är INNAN man skaffar barn.

men innan barn, giftemål o d SKA man vara överens om saker som någon anser oförhandlingsbart, och funnit en kompromiss där man tycker mycket olika. Det kan gälla saker som:

/Antal barn

/Barnuppfostran

/Betydelse av familj jämfört med karriär

/Religion för vissa.

/Man bör vara någorlunda överens om spara-slösanivån och vilken levnadskostnad man föredrar, ekonomin är ju en vanlig skillsmässoorsak.

/Och det är inte så bra om en ska bo i London och den andra i svenska skogarna  

Jag ska börja med att säga att jag inte har läst hela tråden så om jag upprepar något så är det bara att ignorera det :)

Förstår att det är en oerhört jobbig sits ni har hamnat i. Det är inte direkt som att skaffa en hund, på gott o ont. Jag är ung men har aldrig tyckt om barn, redan från när jag var liten. Och har utvecklat något utav en fobi för dem. (Låter kanske sjukt men man vet inte hur dem tänker, vad dem vill och vad de planerar att göra.) Jag känner just nu att jag antagligen inte kommer vilja ha barn i framtiden och eftersom det är något väldigt väldigt viktigt för många känner jag att jag måste säga det tidigt, bara nämna i förbifarten så snubben fattar vinken. Du är ju redan förälskad och ni har det bra så detta måste kännas fruktansvärt för er. Hur är han med andras barn? Någon komis till honom/dig kanske har barn som ni kan ta en dagstripp någonstans med? Bara för att "känna in". När min syster fick en dotter för lite över ett år sedan var hon lika läskig som alla andra. Men nu vågar jag till och med hålla henne! Ni har säkert pratat igenom det hundra gånger men låt varandra få förklara utan avbrott varför ni vill/inte vill ha barn. Det kanske rör sig om ett trauma eller att man inte vill ta ansvar, vill vara fri, inte känna sig gammal osv osv. Det finns en miljard anledningar och lite till åt båda hållen.

Sedan tänkte jag på det här med att vara stödfamilj, kanske åt ett barn som har en ensamstående ung mamma som behöver avlastning varannan helg? Då är det givetvis ett barn och ingen bebis, men huxflux kanske någon av er ändrat er, man vet aldrig. Det behövs många stödfamiljer/extrahem och ni kan ju ringa runt o kanske få prata med någon som vet exakt hur det fungerar samt kanske till och med träffa en familj som är stöd åt någon. Det är i alla fall nånting, och nånting är alltid bättre än inget.

Hoppas er kärlek övervinner detta oavsett hur det går!

Jag vill inte ha barn. Har aldrig velat ha barn. Har i stort sätt tyckt barn är jätte läskiga. Alla har jämt tjatat om att jag kommer ändra mig. Och det kanske jag gör. Vad vet jag.
Alla barn var jätte läskiga, tills min brors flickvän fick en dotter… Titt som tätt har jag hand om henne och det är väl den enda ungen jag faktiskt tycker om. Jag har nog öppnat ögonen lite om barn, tack vare henne. Men jag vill fortfarande inte ha barn.

Men.. så träffar man den där killen som det kanske känns väldigt rätt med. Och framtiden kan ingen utvisa. Jag skulle kanske inte ha så mycket emot att skaffa barn med min pojkvän. Absolut inte inom de närmsta åren dock. Han vill ha barn senare, det vet jag. Och han vet vart jag står. Båda har sagt att vi får se vart vi står om fem år eller så. Vi är kanske inte ens är tillsammans då..

Vad jag vill säga är, att antingen vill man ha barn eller inte. Antingen ändras ens tankar med tiden eller inte. Framtiden vet man som sagt inget om och saker och ting ändras hela tiden. Om man vill stanna med någon som kanske inte vill ha barn, är upp till en själv. Men älskar man varandra så kan man ta till tiden och se vad som händer.

För mig är det likadant fast tvärtom. 
Min sambo vill ha barn nu, jag fegar ut för att jag är rädd för att bli gravid och vet inte om jag klarar av det. Han stöttar mig och säger att allt kommer bli bra men jag är fortfarande rädd

Sedan kan jag ingenting om bebisar eller barn, då jag aldrig har haft någon lille bror/syster, eller haft någon att vara barnvakt till :(