Själv är jag stolt över att jag sökte hjälp för att bli en stabilare människa. Att jag var helt ärlig mot mig själv.

Är också stolt över att jag lyckades gå ner 35kg och gå från tjock till normalviktig.

Att jag aldrig har rökt trots påtryckningar under tonåren. Att jag också har varit ett lugnt barn och inte alls rebellisk eller "jobbig"

Jättebra att du stått emot angående rökningen!

#3 Tack Hera! Jag vet inte varför men jag har alltid hatat ciggaretter. Min mamma är storrökare och jag satte upp lappar på min dörr där det stod att röknong dödar samt massa bilder och information då jag var liten. Blir faktiskt besviken på de som börjar

Att jag har tagit studenten, och läst upp mina betyg.

Att jag vågade stå emot alla som påstod att det inte skulle hålla mellan mig o min kille när jag var 16-17-18.. Drygt 7½ år senare är vi gifta o planerar husbygge

Sen har jag inte nånsin rökt, men ser det inte som nån större bedrift egentligen då jag aldrig ens varit intresserad av att prova.

Jag är stolt över att ha erkänt saker för mig själv och lärt mig mycket av det. Jag är stolt över att ha arbetat upp mig själv på egna ackord. En lång bit kvar, men jag tar ett steg varje dag. Även om stegen går tillbaka ibland. Men jag kommer åtminstone mestadels framåt. Jag är stolt över min stora erfarenhet av saker.

Sedan är jag också stolt över att ha tagit upp studierna igen, för att komma närmare min dröm och mina framtidsplaner.

Jag är stolt över mig själv, till att släppa in min pojkvän en bit till.

…

Jag är stolt över att jag lyckades sluta dricka. Fastnade ganska bra. Finns nog dom som har det eller har haft det värre. Men jag är iaf stolt att jag med min sambos hjälp. (som inte var min sambo då) tog mig ur svackan.

Jag har lyckats arbeta bort nästan all min sociala fobi som från början var så rejäl att jag knappt kunde prata med min familj och är nu en ganska social person som inte har några problem att prata med nya personer.

Har en bit kvar att ta mig men att jag tagit mig så här långt utan professionell hjälp är jag riktigt nöjd över. Att jag dessutom tog beslutet att börja jobba med mitt problem själv när jag var 10 år gör det bara bättre.

Jag är stolt över att jag alltid lyckats kombinera det jag vill hålla på med (hästar, foto, webbdesign m.m.) med skolan och vänner och att jag läser en av Sveriges mest sökta universitetsutbildningar.

Jag är stolt över att jag lyckats gå från att inte klara av att gå utanför dörren utan sällskap, till att helt på egen hand flytta till ett annat land. Jag är stolt över att jag gått från att inte kunna gå in i ett rum med folk, till att kunna prata inför folk både på telefonkonferenser och IRL (på engelska till och med!). Sen är jag även grymt stolt över att jag gått från att vara en liten "strulmaja" till att ha jobbat mig till en lite högre position på ett större företag och har riktigt bra referenser och omdömen därifrån när jag nu ska söka nytt jobb. Nöjd och stolt över att vara en mycket starkare, och enligt mig själv även bättre person nu än vad jag var för några år sedan. :)

Jag är mest stolt över min son. Att vi lyckats uppfostra en kille med en massa goda egenskaper.

Nu är han ju sig själv men jag hoppas att vi har haft en liten del i allt som blivit bra.

jag är stolt över att jag lever efter allt jag gått igenom

Jag är stolt över att jag lever.

Jag är också stolt över att jag kämpar för min framtidsdröm och försöker att sluta bry mig om vad folk tycker och tänker!

Inge fler som är stolta över vad de presterat?

Flera av er har gjort mycket svåra saker, eftersom det är mycket svårare att ta sig upp om man är nere och inte fått bra självkänsla. Jag hade tur och fick en bra grund av mina föräldrar och släktingar.

På min pappas sida har även älskat och lagt mycket tid på barn minst 70 år innan det blev vanligt. T o m då jag var liten tyckte kompisarna att det var jättekonstigt att min pappa kom med och lekte med oss. Och bland kusinerna var jag född som 2a, så släkten hann med mig mycket.

På mammas sida är de mer normala, men där fick jag en massa uppmärksamhet för att jag var första pojken som fötts på 63 år.

Och vi har alltid fått försöka själva och uppmuntrats till det. Bland det första jag lärda mig säga var "kan själv!"   :)  om någon försökte hjälpa mig mer än jag ville t ex om vi hade bråttom iväg.

Totalt har det här gjort att jag snarare fått för mycket uppmärksamhet. Iofs kan jag tycka det är roligt någon gång ibland, men oftare har jag tyckt att det mer än en naturlig biverkning av berömdhet, som man får lov att stå it med, även om jag ofta försöker undvika den t ex genom att bosätta mig i höghus eller på landet långt från grannar. Nu bor jag i skigen med bara vilda djur som grannar  :)   Då kan man visa sig man folk då man vill.

Visst har jag haft svackor jag också, men med den grunden så var det mycket mindre svårt att ta sig upp igen.

De flesta av de övriga satsade på en sak var och blev bra på det (t ex av oss 10 har 3 blivit proffsidrottare, 3 har startat eget/fått höga anställningar. Inte en enda av mina förfäder eller syskon har skilt sig, behöver räkna kusiner för att det ska bli några skilmässor över huvud taget. En del av dem har haft skilsmässor, efter att valt fel, då har det slutat med att kusinerna (män) har tagit hand om barnen helt, den minsta minst 50%. Skillsmässorna har berott på att deras partner har varit otrogna. För i vår släkt har de lärt oss att om man gör något viktigt, så ska man göra sitt bästa och att vara otrogen är inte det…

Till skillnad från mina kusiner har jag inte satsat på en speciell sak, utan har gillat olika utmaningar, ju mer olika desto bättre utmaning, så jag har gjort "allt"  :)  (T ex flera olika sporter på hyffsad nivå, eget halvstort företag (sålt), fått bok publicerad, lett två klubbar från botten till Sverigeeliten, släktforskat till över 2000 år tillbaka…) Det där med släktforskning så långt tillbaka är INTE något märkvärdigt. Alla är släkt med någon adel genom att adeln gjorde någon piga med barn, och hittar man bara den, så är resten bara hårt arbete.

UTOM en sak som tar mycket tid och det är att bilda familj, så det är min nästa utmaning, för jag tycker det är dags nu, för jag är 59  :))   Jag har inte känt någon större brådska för männen i vår släkt brukar blu 87-95. Morfar började sent med familj och han jobbade till han var 90, och blev 95.

Om jag ens talat om hälften av vad jag gjort (vilket jag brukar tala om den relevanta delen av då någon är otrevlig och hävdar att något inte går, fastän jag gjort det) så brukar de tro att jag är mytoman  :))  MEN det mesta har bara varit hård träning/mycket jobb, och jag har hunnit med delvis för att jag har bra kondition, men mest för att jag inte haft familj, för sådana tar ju väldigt mycket tid om man ska kunna göra det bra.

Till de som har dålig självkänsla: Börja med något lagom svårt. När du klarat det, kan du göra nästa. Ju mer du klarar, desto mer växer självkänslan. Svårare än så är det inte  :)   men det kan ta tid, för om man har fått en ovana (t ex att tänka negativt och nedvärdera sig själv) så behöver den ersättas med en ny bra vana.

(Det finns flera slags genvägar, som kan boosta den mentala uppbyggnaden. En av böckerna, som jag skrev och fick antagen, var f ö om det, men den var mest en översikt av olika metoder, det finns många som talar om bättre om en av dem. T ex yoga och mentala träningar som används av elitidrottare men fungerar bra för "allt" som t ex olika fobier, rökavvänjning, förbättra målmetvetenhet och koncentration rent allmänt…)

#16 Måste påpeka att min uppväxt var jättebra. Den hade ingenting med mitt mående att göra.

#17 samma här :)

#17 o 18

Är ni säkra på det?   :)

Era föräldrar kan ha varit jättesnälla, men barn tar ju även efter

/mycket av föräldrars vanor och tankesätt (självkänsla, matvanor…)

/Det kan även bli motreaktioner. (Gällande fadersrelationerna i vår släkt, gillar varannan utmaningar och varannan är mycket försiktig, för varje generation tycker att den förra var för mycket  :))

# 18  "försöker att sluta bry mig om vad folk tycker och tänker! "

Ju högre självkänsla man lyckats jobba sig upp till, desto lättare att strunta i vad folk tycker. Själv går jag efter vad jag skulle tycka om någon skulle göra så mot mig.

Det gör även det lättare att strunta i grupptryck om t ex rökande och supande.

#19 hoppas att det blir bättre nu när jag har tagit studenten och slipper all skolpress. Supande och rökande faller jag inte för längre ;)

#19 100% säker.

Mina problem kommer från annat håll..

Jag lyckades till en början gå upp i vikt när jag var underviktig, fick en medicin som gjorde att jag gick upp i vikt, men sedan blev jag överviktig och jag är glad att jag när jag var som tjockast lyckades minska vikten med 20 kg. Det är jag glad över. Så jag blev smal igen. Något av det jag är som stoltast över.

Jag är stolt över att jag överlevde och tog mig igenom en stor ryggoperation i mars. De gick in genom min bröstkorg, punkterade höger lunga, separerade och tog loss mina revben från ryggraden, sågade ut ett revben helt, slipade sedan ner resterande revben 1cm och satte tillbaka, för att tillslut sätta in titanskruvar och ett stag och räta upp min ryggrad. Tiden efteråt var fruktansvärd. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig sådan smärta. Att inte kunna vända sig i sängen, sitta upp, stå. Att behöva lära sig gå igen. Katetrar, slangar, drän. Morfin plus ryggmärgsbedövning och fortfarande olidliga smärtor. Operationen hade jag bävat inför i 8 år och jag trodde nog aldrig riktigt att jag skulle kunna ta mig igenom den. När jag kom hem från sjukhuset blev jag dessutom beroende av morfinet (vilket är ovanligt, men händer) och led av ångest, depression och panikattacker i flera veckor, det gick så långt att jag vid flera tillfällen önskade att jag inte överlevt operationen i sig. Idag har det gått 3 månader och aldrig har jag varit stoltare över mig själv. Så gott som återställd, fast färdigläkt är jag inte på 2 år. Och ärret kommer alltid finnas där och påminna mig om allt jag gått igenom - och att jag klarar så mycket mer än jag tror.

#23 Oj, vilken operation alltså! Bra jobbat att du tog dig igenom allt!

#24 Tack:)