Du är INTE elak och du gör INGET fel! I ett förhållande har man rätt till egentid. Även fast man är två är man egna individer som behöver olika utrymme. Jag och min sambo pratar mycket om detta, jag behöver mer egentid än vad han behöver men han accepterar det och jag får vara ensam. Vi har olika intressen och gör saker var för sig. Det är viktigt att få vara jag ibland och inte alltid vi.

Hur du ska bryta upp kan jag inte tala om för dig. Men att du ska bryta upp det tycker jag dels för att du själv redan utryckt att du vill detta och dels för att om inte din sambo tar dig på allvar är detta inget sunt förhållande. Men om ni vill stanna tillsammans föreslår jag parterapi. Han kan behöva höra från någon annan hur du känner, han kanske inte alls förstår när du förklarar hur du menar?

Lycka till!

Hmm.. Jag tycker det låter som att du skriver 2 olika saker i ditt inlägg som ganska mycket talar emot varandra.

Först säger du att han alltid varit stöttande för dig och att du känt dig väldigt trygg och att ert förhållande varit väldigt bra genom åren

Sedan kommer det fram att han förlöjligar dig inför andra, skrattar ut dig osv. Och dessutom är han tydligen väldigt kontrollerande. Du får inte resa med en komis utomlands!

Det låter verkligen inte som ett "väldigt bra förhållande" och jag förstår mycket väl att du tillslut känner dig instängd.

Självklart är det väl trist för partner om man alltid unnar sig att resa med kompisar men aldrig med sin partner, men så uppfattar jag inte att du gör.

Du ska helt klart göra klart för honom att du visst har rätt att resa och umgås med kompisar. Och det är självklart inte ok att han skrattar ut dig inför andra. Det får han sluta med.

Om du ens vill stanna kvar i förhållandet kanske ni kan prova att vara särbos? Då får du mer tid för dig själv, dina vänner och att tänka efter vad du vill med ditt liv

Annars är det bara att säga som det är, att du inte kan acceptera hur han försöker bestämma över dig och att du vill göra slut

Tycker dina "krav" låter helt rimliga och friska. Altså att du vill kunna göra saker på egen hand och ha egen tid.

Det är nog väldigt vanligt att man den första tiden i en relation när man är nykära gör väldigt mycket tillsammans och att det därför kan kännas som en förändring när man igen börjar behöva göra mer saker på egen hand. Fast det är en naturlig och frisk förändring, -man är två individer, inte enbart ett par.

Det som låter jobbigt är att han inte kan acceptera att du är en självständig individ och inte enbart en i ett par.  kanske är det så att du tidigare inte var så självstänidg och behövde hans stöd mer och han fick nån sorts bekräftelse i att vara ditt stöd, och när han nu upplever att du står på egna ben så blir han utan denna bekräftelse?

I alla fall så tycker jag inte du ska acceptera att han försöker bestämma vad du får göra och inte. Om han är rädd att förlora dig då är det ju just det han kommer göra om han försöker styra o ställa.  Självklart bestämmer du själv om du vill resa med en kompis eller inte! och självklart ska du umgås med dina vänner utan honom.

Hur man samlar mod…. det är ju jättesvårt att göra slut med sin bästa kompis och partner genom 5 år…  Att ha andra vänner man umgås med och åtminstone nån man kan prata riktigt nära saker med tror jag kan vara en stor hjälp. Att nån mer vet vilka tankar du har och hur du mår och kan vara moralsikt stöd.  Om du bestämmer dig för att bryta upp tror jag också det är bra att ta något beslut om att inte ha någon kopntakt alls nån viss tid fram, eftersom det annars väldigt lätt blir känslostormar och att man ångrar sig fram o tillbaka i omgångar vilket är väldigt slitsamt både för en själv och den andra. Så nåt med att slopa all kontakt/telefon/facebook/allt t.ex ett halvår och det med att ev vara vänner får vara nåt som kan tas upp eventuellt en bit längre framme när uppbrottet kommit lite på avstånd.

Glämde dethär med att bli glad igen .  Självklart blir du glad igen!

Jag har sällan varit så glad i hela mitt liv som efter jag lyckades bryta upp från mitt ex (som jag hade barn med) och flyttade till mitt eget och hade hela min frihet!!  Dansade ensamt och heltokigt runt i mitt hus i rena glädjesutbrott.  En sån förbaskat jävla lättnad och lycka och frihetskänla och livsglädje efter flera års utdragen beslutsångest.

tusen tack för era svar!

myharilady: jag håller med dig. men det är nog som pyromanen skriver att jag var inte så självständig förr. jag behövde honom på ett helt annat sätt och därför uppfattade jag nog honom som mer stöttande och trygg än vad jag gör nu när jag vill stå på egna ben.

problemet som dykt upp nu är att jag har dragit mig undan honom. efter att ha sett  honom reagera på dessa sätt när jag ska göra nåt utan honom har gjort att jag börjat undvika honom. ju mer han antyder att jag inte får leva som jag vill och att jag inte kramar och gosar med honom som förr desto längre bort drar jag mig från honom. vilket i sin tur gör att han antyder det mer osv.. jag förstår att det är jobbigt för honom men jag kan inte hjälpa det. jag vill inte vara så nära honom längre. Jag längtar bara ut. Är det för sent att rädda nåt då?

Du måste verkligen fundera på vad du vill. Vill du rädda ert förhållande? Eller vill du bli singel?

Och säg till honom precis som du känner.

Om du känner att du vill att ni ska få det bra igen så måste ni nog söka hjälp gemensamt.

Han kan inte fortsätta bete sig som han gjort hittills då. Du måste få göra saker på egen hand och med andra utan att han tar illa upp. Annars kvävs du tillslut av alla hans "omsorger"

Säg att du blivit mer självständig och nu berhöver mer egentid. Det måste han respektera om han vill ha dig kvar

Sedan om du aldrig vill vara nära honom/kramas/gosa är ju något fel också. Då kanske du inte vill vara kvar i förhållandet alls?

jag vill båda delarna och det är det som gör det så jobbigt. ena stunden vill jag vara själv och bara ha mig själv att tänka på och ansvara inför. nästa stund vill jag ha honom, men jag vet inte om det är bara för att vi varit tillsammans ett bra tag och det kanske är av ren vana..? har egentligen aldrig varit singel, innan detta förhållandet hade jag ytterligare ett femårigt förhållande. jag har glömt hur och vad man gör när man bara har sig själv. det skrämmer mig men lockar på samma gång. jag vet inte hur jag ska tänka, jag slits mellan de båda delarna hela tiden.

Då kan det nog vara bra om ni kan vara ifrån varann ett tag. Har du nån kompis eller släkting/förälder du kanske kan få bo hos ett par veckor? Den tiden kan ju räcka för att du ska få samla dina tankar, fundera över hur du/ni ska gå vidare

jag har funderat intensivt nu nån dag. Min sambo har inte varit hemma så jag har fått lugn och ro. kom fram till några jobbiga funderingar..

Jag hade nog behövt vara själv. jag hade behövt bryta upp, hitta tillbaka till mig och bara göra vad jag själv vill. det är det jag längtar efter. i alla fall just nu, jag vet ju inte hur jag kommer att tänka om jag gör slag i saken. men det är så jag känner nu. jag hade velat ta hand om bara mig och bestämma själv. Kunna gå utanför dörren utan att behöva konsultera och informera någon, bara göra saker rent spontant.

men det skrämmer mig samtidigt. Risken är ju att jag ångrar mig, att han hittar någon annan eller något liknande. Tänk att ta belsutet och komma på att det var fel gjort.. det är jag rädd för. jag är rädd för att förlora honom för han är ärligt talat den person som står mig närmst. jag tror inte att jag kommer att ha svårt att komma in i andra umgängeskretsar men han står ändå en sorts trygghet som jag känner att jag behöver.

det känns inte helt friskt att tänka så här. jag borde ju självklart gå efter min käsnla av att jag behöver fokusera på mig själv. finns det någon som kan ge mig råd på andra sätt att tänka på? finns det andra vinklar att se det ur som jag själv inte ser? Är jag ynklig som så starkt funderar på att lämna honom? känner mig som en riktig bov som är beredd att svika honom så här, även om jag vet att vi båda hade mått bra av det. vi har det inte bra som vi har det nu.

När jag läser mellan raderna läser jag att du vill lämna honom. Du vill/behöver vara själv. Jag var i en liknande situation för två år sen när jag lämnade min kille. Visst älskade jag honom men det funkade inte längre. Jag insåg att jag var kär i kärleken och inte i honom. Det jag funderade mycket på innan jag tog steget var: Tänk om han hittar någon annan? (Är inte jag ihop med honom ska ingen annan få vara det heller.., dumt, jag vet..), Vad ska våra familjer säga?, Hur löser vi allt praktiskt med möbler, flytt osv?, Har jag råd att bo själv? Fixar jag ensamheten? Inser nu att jag var mer rädd och orolig för allt runt omkring. Nu, två år senare lever jag livet!! Älskar att vara singel. Jag gör precis som jag vill och jag har bara mina djur att ta hänsyn till. Gör det som känns bäst i hjärtat! Jag ångrar inte att jag bröt upp, det jag möjligtvis ångrar lite är att jag inte gjorde det tidigare.. :) Önskar dig lycka till, hur det än blir!

tack så jättemycket för ditt svar. det lugnade ner mig lite :)

det är precis dom frågorna jag ställer mig! vill inte heller att nån annan ska ha honom om inte jga ska ha honom

hur ska våra familjer reagera..? känns som att hans familj kommer att reagera med nån slags förakt mot mig och min familj kommer att bli arg på mig för min sambo ställer upp och hjälper alla i min familj. han fixar och donar, övningskör med dom som behöver det, tar hand om och ger råd. dom älskar honom. känns ofta när vi hälsar på hemma som att dom är mer glada att se honom än mig.

vi har löst pratat om IFALL det skulle bli så att vi NÅN GÅNG separerar, hur gör vi med möbler mm. jo han anser att allt är hans, även gemensamma saker. det kommer att bli tufft för vi har vissa saker som jag verkligen vill ha som vi fått av mina föräldrar, saker som påminner mycket om min uppväxt. han kommer att bråka om dom bara för att han vet att dom kan vara värda lite pengar smt för att jag inte ska komma undan så lätt om jag lämnar honom..

ekonomi, ja jag har helt klart sämre än honom. men jag är fast besluten att jag löser det. sånt kommer att ordna sig anser jag, jag är duktig på att leva på minimum.

ensamheten skrämmer mig, men jag vet att jag måste leva med den också. det är liksom bara att ta tag i.

oroar jag mig i onödan alltså? borde jag bara göra det och se vart det bär hän?

#11 Jag var precis likadan.. Oroade mig som tusan och alla frågor snurrade runt i huvudet. Önskar att jag ibland kunde varva ner och bara tänka att allt kommer ordna sig.. För i detta fallet så gjorde det det..

Klart att det kändes ekonomiskt. Men jag bor kvar i "vår" lägenhget och det går bra. Några vanor har jag ändrat om men jag sitter inte i sjön precis.

Våra familjer blev ledsna, så klart. Vi var ändå ihop i fyra år.

Jag vet att han har dejtat efter att det tog slut och det kändes.. :( Vi har lite kontakt än och berättar han att han ska träffa en tjej så hugger det till i hjärtat. Det kommer det nog alltid göra men huggen blir mildare och mildare med tiden.

Ensamhetet var hemsk i början! Jag flyttade in hos mina föräldrar i några veckor. Jobbade mycket och försökte träffa kompisar så ofta som det bara gick. Allt för att slippa vara själv. Och det hjälpte. Nu njuter jag av ensamheten!!

Ja, du oroar dig i onödan! ;) Men det kommer du komma på om ett tag precis som jag gjorde.. :)

Och möblerna… Det som han har köpt är ju hans precis som det som du har köpt är ditt. Det jag hade fått av familj och vänner behöll jag och tvärtom. Gemensamma gåvor var också lika tjaffs om.. Men det vi fått av min familj stannade hos mig och tvärtom. Det svåra var allt som vi köpt ihop. Men vi delade på det så lika som möjligt. Det blir en del saker när man börjar ta i det..

Jag tror att det blivit fel från början för er. Ni har gjort allt tillsammans. Till slut känner du dig kvävd. Ganska naturligt att det blir så om han tjafsar över en resa du vill göra med en kompis.

Jag har varit sambo i drygt 13 år och aldrig känt mig kvävd. Jag har ju mina intressen och han har sina. Inte frågar vi varann om lov till olika saker som vi vill göra på egen hand eller med andra människor. Sen gör man ju saker med partnern också men det måste finnas en balans

Tänk efter vad du vill. Vill du lämna så gör det.

Vill du kanske bara ha mer andrum så skaffa det. Det är väl fullständigt självklart att du ska träffa och umgås med dina vänner precis när du vill även om du har sambo. Du ska ägna dig åt det du vill. Utan att ha dåligt samvete. Och han ska göra detsamma med sina vänner.

tack för svaren!

det är svårt att skaffa sig andrum när han håller i hårdare. jag har försökt förklara för honom att jag behöver vara lite på eget håll men han känner sig oälskad och bortprioriterad då. vilket i sin tur ger mig dåligt samvete så jag hoppar över och ställer in saker jag planerat göra.

hade inte skadat om man kunde stoppa in honom i en garderob och ta fram om några månader/nåt år när jag fått ta hand om mig själv lite.

om man gör slut, kan man ändå säga att det är honom jag vill ha men att det inte funkar nu? eller är det elakt mot honom kanske…? det är ju så jag känner

behöver komma bort och stå på egna ben men är som sagt rädd för att mista honom, vilket jag kommer att göra om jag tar det beslutet. är det bättre att ha vågat och provat än att stanna kvar och hoppas på bättring? (som jag inte känt av det senaste året..)

känner mig väldigt ynklig och gnällig. ber om ursökt för det

Jag kan nog tycka att det är lite fel att göra slut men ändå vilja ha honom kvar och tro att han bara ska gå hemma och vänta. Då får du räkna med att han kanske blir intresserad av nån annan.

Vill du ha honom kvar så får ni söka hjälp så han får prata med någon proffessionell om sina problem med kontrollbehov osv.

Och vill du göra slut så har han inga skyldigheter mot dig att inte träffa nån annan. Varför skulle han inte få det om det inte är ni längre.

nej det var inte så jag menade. gör jag slut har jag inga som helst förväntningar på att han sitter hemma och väntar ut mig. jag menar bara att det skrämmer mig att bli av med honom

#18 Så känner nog alla som gör slut efter ett så långt förhållande. Det gjorde jag med och nu skulle jag aldrig vilja bli ihop med mitt ex igen.

Kan ni inte prova ngn form av parterapi då?  Blir det ingen bättring efter det har ni ju försökt iaf. Då kanske du lättare kan lämna förhållandet bakom dig sedan och gå vidare. Och behöver inte grubbla över om det fanns något mer du kunnat göra.

Det är ju helt klart ett problem han har om du måste ställa in saker du tänkt göra för att han känner sig oälskad. Han kommer förmodligen "kväva" nästa flickvän också om ni gör slut.

ska nog försöka prata med honom ikväll. fattar inte varför jag är så jäkla rädd för det här..

han vill inte gå i terapi. han har en tendens att anse att det han gör är helt rätt, han har aldrig fel. att gå i terapi skulle för honom innebära en svaghet som han nog inte skulle acceptera. frågade om han var intresserad av det för ett tag sen men han tyckte mest det lät löjligt. man löser sånt här själv

Ja då råder jag dig absolut att göra slut. Du mår inte alls bra i förhållandet vilket är fullt förståeligt

Det är inte fegt eller svagt att söka hjälp när man behöver det. Det är en styrka. Vill han inte inse det är han inte värd dig

Du bör verkligen sätta dig i lugn och ro och känna vart du mår som bäst. Mår du bättre ensam, utan hans sällskap, eller mår du bäst när du är med honom?

Detta handlar inte om någon annan än dig. Kan inte du må bra, kan inte han heller må bra. Att du känner att det är honom du vill ha men att det inte funkar just nu är nog bara en "ursäkt" för att det faktiskt är svårt att ta sig vidare efter 5 år tilsammans, man har en uppbyggd trygghet, ett liv, men som sagt så handlar detta om ditt välbefinnande.

Du måste må bra, du kan inte leva någon annans liv.

Stå upp för dig själv, känn efter vad du verkligen vill. Och vilket beslut du än fattar så är det rätt om det känns rätt. Gör inget som känns fel.

Följ din känsla!