![[Devya]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Relationen till min pappa
Jag träffade min pappa förra veckan för första gången på ca 15 år. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Jag hade trott att jag skulle få svar på mina frågor men i slutändan behövde jag inte fråga honom om något utan han berättade allt självmant. Det kändes som om jag inte brydde mig att få alla svar, det kändes som om jag visste allt redan och att allt gjorde detsamma.
Jag är ytterst förvirrad. Jag vet inte vad jag ska känna eller tycka. Det verkar som om alla mina syskon vill att jag ska få samma kontakt med honom som de har. Jag känner pressen på mig och jag försökte titta på honom många gånger och tvinga fram några känslor, vad som helst, bara jag skulle känna något. Jag hittade inga känslor som jag kunde sätta namn på.
Under hela tiden jag var där så ville jag inte följa med dem då de skulle till stranden, ha grillfest etc. Näst sista dagen så skällde min syster ut mig ordentligt och tyckte att jag var för jävlig som inte följde med dem. Hon tyckte att jag var "fisförnäm" av mig som inte kunde bara slappna av och ha roligt. Jag kände mig skyldig men jag sa åt henne att jag inte visste varför jag inte kunde vara glad. Jag visste inte varför jag hela tiden var på rummet och gömde mig för alla. Jag försökte vara glad men kunde inte, och jag vet inte varför, vilket gjorde mig och min syster frustrerade.
Lyckligtvis ordnade det upp sig mellan mig och min syster och vi bestämde oss för att jag inte skulle se min pappa de sista två dagarna eftersom det tydligen fick mig att bli deprimerad.
Jag har mina spekulationer till varför det gick dåligt men jag kan inte känna av om någon av mina teorier är korrekta. Jag tror dock att en del kan bero på att allt kändes så fake och ytligt. Jag blev besviken över att det här var min pappa. Han verkade lite fjantig och skulle skämta hela tiden. Han sa också vid ett skede att han bryr sig inte om vad jag känner, utan det som är viktigast är vad han känner. Med andra ord kändes det som om jag är inte betydelsefull, bara det faktum att jag är hans dotter, som någon status grej. Att han kunde vara stolt över att ha fått kontakt med alla sina barn nu, efter alla dessa år.. Som om jag hade varit med i ett spel och han behövde bara vinna över mig för att vinna spelet så att min mamma kunde stå ensam kvar som förlorare.
Nej, jag vill inte ha någon kontakt med min far. Jag försökte och det blev ett helvete. Jag måste dock reda upp de här känslorna men jag vet inte hur.. Jag vet inte om det är så att jag är bara känslokall eller om jag är otroligt messed up.
Har någon varit med om att känna sig totalt tom inombords? Att ibland känna en klump i halsen men sen inte förstå varför man ens är ledsen och sen bara känna sig löjlig?
Jag känner mig så känslolös och det är så frustrerande och jobbigt. Jag hatar att inte kunna sätta namn på mina känslor…om jag ens har känslor.
Eftersom du inte haft din pappa i ditt liv på så många är är det inget konstigt alls att du inte känner han slänger ur sig sådana här kommentarer "Han sa också vid ett skede att han bryr sig inte om vad jag känner, utan det som är viktigast är vad han känner.", så tycker jag nog att det inte är mycket du missar.
Tråkigt att det blev så, men man väljer inte sin familj och har ingen skyldighet att älska dom som inte funnits där.
Det kan också vara så att du behöver tid på dig, så kanske du känner något sen. Sen om det blir ilska eller glada känslor kan bara tiden utvisa.
#1
Jag är lite besviken över hur det blev. Det skulle varit bra om jag hade kommit underfund med vad jag kände. Men nu är det som det är. Jag behöver ju inte en pappa i mitt liv så jag kan säkert stänga den dörren efter att jag har försökt utreda vad det är jag egentligen känner.
Helst av allt skulle jag vilja stänga den dörren direkt men jag kan inte. Jag är mån om mig själv och vill se till att jag inte lämnar något olöst, så att säga. Jag måste försöka gräva upp känslorna om jag så måste ta kontakt med en psykolog.
Men jag trodde aldrig att det skulle vara så här knepigt. Hur kan det vara svårt att leta reda på vad man egentligen känner?? Vanligtvis vet jag alltid vad jag känner och finner goda förklaringar till dem, men nu är jag ute och cyklar någonstans i det okända.
Det är inte speciellt lätt eller logiskt alltid med känslor. Man får försöka låta det ta sin tid. För pressar man fram dom så kan det blir fel.
jag träffade min pappa för första gången när jag var 18 år gammal. så länge jag kan minnas tilbaka funderade jag över hur han var såg ut och vad han gjorde. man målar upp en ide om hur man tror ens pappa är utan att vara medveten om det. sedan när man träffar personen och det inte stämmer överens så känns det konstigt.
idag har vi ingen vidare kontakt ibland går det flera år utan att vi träffas eller pratar. men jag har redan en pappa, mammas nya man, som har levt med mig hela mitt liv och det har inte han.så för mig känns det inte möjligt att släppa in honom i mitt liv som en pappa då han för mig är en, ja oansvarig man som inte tagit hand om sina barn på något sätt varken via kontakt eller ekonomisk.
så jag antar att det jag försöker säga är att det är inte konstigt att du inte är intresserad av honom om han bara pratar om sitt liv och inte ser dig som den intressanta, du är hans barn och då borde det ligga i hans intresse att veta om hur ditt liv ser ut och hur det har varit.
tänk inte så mycket utan känn efter, om det känns fel att ha en relation till honom backa undan och se om han sträcker ut en hand till dig. om han inte gör det så har du inte missat någonting.
ta den tid du behöver för att känna efter prata med din mamma om honom och om du sedan känner att du vill prata med honom går då det och var då inte rädd för att ställa jobbig frågor.
hoppas att det blir bättre när du får tid att tänka och känna efter ordentligt
Låter inte som att du är känslokall utan snarare att det blev för myckt intryck och du låste dig själv. Sätt ingen press på dig själv utan låt saken bero istället, tycker att om man tragglar fram och tillbaka så blir man till slut bara förvirrad. Brukar gå bättre att tänka när jag har lite distans på det hela.
Om jag vore du så skulle jag träffa honom en gång till. Och berätta hur jag kände när jag träffade honom, vad jag reagerade över och fråga hur han egentligen känner och om det är viktigt för honom att ha en kontakt med sin dotter. Och därefter döma honom.
Qui dormit, non peccat
Starta ny diskussion