Ps. Jag gick under en tid i en stödgrupp för Kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Jag kan tyvärr inte säga att det hjälpte mig, för de saker jag fick höra var så fruktansvärt hemska att jag:

A: kände att det som hänt mig knappt var värt att "klaga på"

B: blev så omskakad och rasande av det jag fick höra att jag mådde dåligt och började hata män och hata världen rent generellt.  Jag tänkte "fy fan om folk bara visste…det som skrivs i tidningar om övergrepp och skildras på film är INGENTING!"

För att ert sexliv ska bli så bra som möjligt så är det viktigt att du berättar precis vad du inte tycker om, och vad du tycker om.

Om du är orolig att han ska bli avskräckt om han får höra detaljer, så kan du ju bara säga vad det är du inte tycker om.

Men jag känner att du bör kunna dela me dig av dessa detaljer om du känner att du behöver det. Det kan skapa mycket mer förståelse.

Tack Hera :-)

Jag har berättat vad jag "tycker om" och inte tycker om, men det är mer komplicerat än så. Det kan vara små subtila saker, i vissa situationer  som gör att jag reagerar.

Han reagerar ofta med att känna sig bortstött när jag säger att" just nu känns inte det här bra" som om det var honom, eller hans fel, att jag kände mig avtänd. Jag har förklarat för honom att det verkligen inte är så, men det är svårt för någon som inte haft negativa sexuella erfarenheter att verkligen förstå.

Jag känner inte att jag har något behov av att gå in på hemska detaljer, men undrar om det kan öka hans förståelse utan att kvadda vårt sexliv?

#3 Javisst är det svårt för någon som inte varit med om det själv att förstå. Det blir ju lätt att man då tar sådant personligt.

Jag har själv varit väldigt öppen med mina upplevelser och problem, och det har gått bra. Det har inte förstört någonting, utan snarare gjort killen mer lyhörd, mer angelägen om att göra det så bra som möjligt :)

har man aldrig varit med om en våldtäkt så kan nog ingen säga att d vet hur det känns el att jag förstår,men som kille skulle jag nog vilja veta allt för att hjälpa å trösta i den mån jag kan,att din kille känner sig oduglig har jag svårt att förstå,måste bottna i att han har dåligt sjförtroende som måste känna sig som att han det är synd om.el jag vet inte…sitter här å svamlar som vanligt …lol

Du säger att du går i terapi NU. Det betyder väl att du inte är färdig med bearbetningen än? Det kan ta ganska lång tid att "återerövra" sin sexualitet efter en sådan grej. Att känna att man själv har kontrollen, är trygg i det man tycker om och har mod att säga ifrån om partnern vill något man inte känner sig bekväm med.

Min första tanke var faktiskt att det kanske kan ta ett tag till innan dina flash-backs börjar släppa taget om dig.

Sedan finns det ett sätt att framföra vad han bör göra, som har snarare en positiv förstärkning, än en negativ om du förstår hur jag menar. Snarare "älskling just nu skulle jag vilja att du gjorde så här", och lite försiktigt visa honom, så att han börjar göra så istället för det som fick dig att backa. Uppmuntra honom till vissa saker, istället för att be honom avstå från saker.

Med det här menar jag inte att det är fel av dig att dra dig tillbaks, du måste vara lyhörd för dina egna signaler. Men om du egentligen VILL fortsätta ha sex med din man, istället för att känna olust och vilja dra dig tillbaks, kan det här vara ett sätt att "vända på steken".

Nu har jag inte blivit utsatt för regelrätta sexuella övergrepp så.. Men jag känner igen mig lite i det du skriver, vissa situationer (som jag ofta inte kunnat förutse själv) har lett till panikångestattacker där jag bara skriker och slår vilt omkring mig - inte särkillt uppmuntrande för ens partner.. Det kunde slå om från att det var riktigt bra till ren och skär panik på två sekunder. Som tur är så har det avtagit och nu var det något år sedan sist.

Jag har inte berättat om några detaljer alls, han vet de största dragen men detaljerna tror jag inte skulle tillföra något för varken honom eller mig. Upplever att jag får en stor förståelse även utan detaljkännedom, det är inte viktigt. Det viktiga är här och nu, hur vi tillsammans ska få ut det bästa av det mesta. Hur känner du, har du ett behov av att berätta? Hur känner han, har han ett behov av att höra? Matchar dessa? De frågorna är väl de som avgör hur mycket detaljer du ska berätta för honom.

Tack för era svar :-)

Bergspuman:

Du har helt rätt i att det tar tid att komma över "sånt här", jag känner bara att jag vill kunna leva ett "normalt" liv och det hoppas jag verkligen att kunna. Jag har gått i terapi i sammanlagt 5 år nu och pluggar själv till psykoterapeut…

Det här med "positiv förstärkning" och att visa honom vad jag gillar är inte riktigt vad det handlar om. Han vet verkligen vad jag gillar och vi har ett jättebra sexliv…men det är som ett minfält pga mina upplevelser. Många gånger kan jag själv inte förutse att jag kommer reagera med skräck helt plötsligt.

Ett exempel: En väninna som har blivit utsatt för övergrepp som barn får kalla kårar när hon känner någons andedräkt i nacken. Hon har berättat detta för sin kille och han vet om det. Men i "stundens hetta" kan man hamna i det läget och han glömma bort det -och så får hon panik. Eller om de ligger och sover tillsammans på natten och han i sömnen oavsiktligt hamnar så att han andas på hennes nacke… Då handlar det inte om "vad man gillar" eller inte, det kan bara råka hända (nu är detta bara en av många saker som hon får dåliga minnen av).

Aviendha:

Tack för att du delar med dig av dina upplevelser! Jag känner helt igen mig i det du beskriver. Jag känner inte att jag vill prata om detaljer, om det inte är absolut nödvändigt för att han ska förstå. Min man har aldrig bett om att få veta några detaljer och jag tror att han helst skulle slippa höra dom…Så jag vet helt enkelt inte om det skulle vara bra eller dåligt för vårt förhållande om jag berättar "detaljerna" för honom.

Jag lägger ned detta…i det här förhållandet iaf.

Jag emailade mitt inlägg till min man. Han sa ingenting om det. Två dagar senare påpekade jag att han inte sagt någonting om det. Hans svar:

Han fräste "jo det har vi visst pratat om, va fan, ska du älta det här eller?"Sen vände han sig om och somnade.

Jag öppnar mitt hjärta och släpper in honom på ett sätt jag aldrig gjort med någon annan, och detta är hans svar? Han bryr sig inte, eller så känner han sig på något sätt stött av det jag skrivit (fastän det inte finns minsta kritik mot honom i inlägget, bara min egen oro och smärta).

Han har betett sig så fullkomligt jävligt och känslokallt mot mig de senaste månaderna och jag har inte gjort någonting alls för att förtjäna det. Det här är droppen.  Han visar ingen empati för min smärta i detta fallet, heller. Skilsmässa nästa…tyvärr. Jag tycker faktiskt att jag förtjänar bättre! Hoppas ni håller med mig… :-(

Å stackars stackars dig… Verkligen!

Men kan det tänkas att du kan få med honom på parrådgivning?

Eller har du helt tappat lusten att försöka?

#9 Men herregud! Det var verkligen en konstig reaktion och kall reaktion.

Förstår att du vill skilja dig. Du ska ju känna stöd av din man. Känna kärlek!

Men innan du tar steget så är mitt förslag att ni sätter er ner och pratar genom allt. Något måste ju ha hänt om han varit kall i några månader. Han måste ju förklara. Om han klarar av att föra en diskussion dvs.

Kram på dig!

Tack för era svar!

Har försökt få med min man på par-rådgivning i flera år (han är extremt svartsjuk) men han vägrar/kommer med undanflykter. Han är över huvud taget inte villig att prata med någon utomstående. Han inser nog inte att han kan förlora mig, eller så bryr han sig inte :-( Jag måste nog visa honom att jag VERKLIGEN menar allvar för att han ska reagera.

Vet presis vad du går igenom, de har jag gått igenom med min sk familj å dom har vänt mig ryggen.

Jag tror det är så här om du vill ha stöd och prata om det så känner han att han måste ochså öppna upp sig å dela med sig av sakewr han tycker är extremt jobbigt.

Dom flesta klara inte av det och drar sig undan oss som vill prata och jobba oss igenom det svåra vi upplevt, det är faktiskt inte vårt/ditt fel att dom reagerar så där.

Du kan inte ta ansvar för vad dom väjer att göra å inte göra, det är så tragiskt/synd att dom inte har den styrkan att stå bakom/brevid när havet stormar som värst.

Dety värsta är att dom så lätt vänder en ryggen när vi/du behöver honom som bäst.

Önskar dig allt gott i världen…

Otroligt svår situation… Det kan ju hända att han kände sig sårad över att du skrev om ert förhållande på nätet istället för att du diskuterade med honom.

Du skriver ju också "Han är över huvud taget inte villig att prata med någon utomstående. Han inser nog inte att han kan förlora mig, eller så bryr han sig inte" Med andra ord så kanske det gick lite över gränsen för honom då du är öppen med andra men inte med honom, då han redan inte skulle kunna tänka sig att diskutera med utomstående.

Jag tror inte det är så att han är känslokall men jag vet ju förstå inget om honom. Men kanske han vet inte hur han ska hantera situationen? Sen vet han inte att han kan förlora dig? Kanske du borde försöka säga allt du funderar på så att han är medveten om situationen?=/

Tyvärr har jag inga goda råd att ge dig. =/

Hej

Jag läste just den här tråden och såg att den startades för över ett år sedan.

Hur har det gått TS? Om du vill berätta alltså

Uppdatering från TS :)

http://kvinna.ifokus.se/discussions/4dd6ea1fd4ebea70810002dc-ar-det-ok-att-sla-en-kvinna

http://kvinna.ifokus.se/discussions/4da1c32d88f4727b960044fa-han-ar-otrogen

http://misshandel.ifokus.se/discussions/4fb75627d4ebea6a160009e7-hur-lamnar-man

Jag ligger nu i skilsmässa med psykopaten, men det är över snart :) Kram!

Ett tips för någon annan som läser som kanske vill ha råd:

Jag har skrivit ner mina upplevelser i ett slags brev och gett till mina pojkvänner. Beskrivit vissa grejer i detalj, andra mer generellt. Det är SÅ mkt enklare att beskriva i text än i ord ibland. Och då kan man göra det i lugn och ro, ta pauser när det blir för mkt och gråta så mkt man behöver. När brevet väl är klart är det bara att förklara att "jag skrev ner det för jag kan inte säga det högt, det tar mig tillbaka för mkt."

Och förklara att det inte handlar om misstro mot din partner utan helt enkelt är posttraumatisk stress det handlar om. Gärna kanske ha med nån fin folder/utskrift om vad PTSS är och hur det funkar också.

Att vara överpedagogisk är aldrig dåligt enligt mina upplevelser.

Det har funkat för mig, hoppas det kanske kan hjälpa någon annan med.

#17 Jag har heller aldrig haft några problem när jag berättat för mina tidigare pojkvänner, de har varit mycket förstående och respektfulla. Ibland är det bättre att skriva än att prata direkt.

"Problemet" med min ex-man var/är att han är en empatilös psykopat som inte bryr sig om andras känslor, så vida det inte gynnar honom att låtsas vara hänsynsfull för stunden. Det är inget normalt beteende. I tidigare förhållanden har det snarare fört oss närmre och gjort sexlivet bättre att jag berättat om det jag varit med om -och det är så en normal relation fungerar! Men det finns känslomässigt störda/psykopatiska män som tyvärr söker sig till snälla, hänsynstagande och sårbara Kvinnor och har endast för avsikt att utnyttja deras godhet. Ibland blir man mörkrädd….. :S

#18 just det där du beskriver är oroligt vanligt beteende bland män som misshandlar Kvinnor. Men vad jag förstå håller du på att frigöra dig så Var glad och var fri! <3

Skönt att det snart är över!

#19 och #20

Ja, det är snart över men det känns som ett helvete just nu.

Jag tänker att jag var traumatiserad innan och hade det med mig som "bagage" in i mina förhållanden, nu har jag ÄNNU MER trauman. Fy fan. Känns som om jag aldrig kommer vilja ha ett förhållande, jag kommer aldrig våga släppa någon in på livet igen. Jag känner mig helt paraniod vad gäller minsta "tecken" på psykopatiskt beteende.

#21 Jag har bestämt mig för att sluta kalla det där för paranoia och kalla det för en extra finkänslig magkänsla/intuition. Klart som fasen att man ska skydda sig själv, speciellt om man redan varit med om tillräckligt med jobbigt.

Fortsätter du hålla din magkänsla vid liv så lär du dig också att läsa av och identifiera de få människor som är bra och ärliga. Och då är det större chans att du hittar en person som förtjänar dig och älskar dig och hjälper dig att läka!