Vill bara skriva av mig litegrann då det är hemskt jobbigt att ha känslor emellanåt. 

I april 2010 så träffade jag en kille vid namn Robin, och vi klickade direkt. Vi var tillsammans i drygt 2 år innan han gjorde slut nu i början av sommaren pga att vi bråkade så mycket med mitt dåliga mående. I början var det självfallet hemskt, framförallt då jag samma dag skulle sälja min hund. Jag hade så ont, i hela kroppen, själen, allt.

Försökte ta livet av mig flera gånger och senaste gången så slängde polisen in mig på psyk, jag kom dock ut dagen efter.

Innan jag träffade Robin så var jag en sådan som intresserades väldigt lätt av människor, började jag prata med en ny kille eller tjej så kunde jag börja känna det där magpirret även om jag inte direkt var kär. Sedan jag träffade honom så har jag aldrig känt det, inte sedan han gjorde slut heller. Har försökt att ragga upp människor men har fått säga adjö snabbare än blixten då det bara känts jobbigt, fel och ansträngande. Har antagit att det kommer vara så framöver, att jag kommer jämföra alla jag träffar med Robin och att jag kommer ha extremt svårt för att hitta någon ny.

Igår träffade jag Nina. Nina är en tjej som jag träffade när jag var 13 år, första ögonblicket jag såg henne så blev jag blixtkär. Hon hann inte ens säga hej till vännen som jag umgicks med samtidigt innan jag föll, och efter det så tog jag kontakt med henne och vi blev extremt bra vänner. Jag var förälskad i henne under 2 års tid, och de sista 6-7 månaderna så var vi inte ens vänner då vi bråkat en del pga olika anledningar. Hon sade att hon var kär i mig men hon vågade inte komma ut för alla människor runtomkring, så det blev aldrig något.

Sedan dess har vi inte träffats eller pratat något, men för några dagar sedan så skrev jag till henne på facebook - klassiskt att ta kontakt där - och frågade om hon ville träffas någon dag, så då var vi med varandra igår. Så fort jag kramade om henne så kände jag att det var så rätt. Jag kan inte direkt säga att jag är förälskad i henne, som från första början, men det känns i magen. Det känns rätt. Jag älskar henne inte mer än jag älskade Robin, men jag älskade henne och kände för henne på ett helt annorlunda vis än jag någonsin känt för någon annan någonsin.

Att prata med henne, skratta med henne och gå runt och yra på stan' med henne var så underbart.

När vi skulle vänta på respektive bussar hemåt så satt vi på en bänk och pratade, och ibland så kollade hon på mig med den där starka, genomträngande blicken som alltid har fått mig att vilja kyssa henne. En blick som jag inte ens kan se in i då det känns så mycket i mig då.

Jag ville inte säga hejdå, jag ville inte åka hem. Jag ville sitta där och prata med henne i en oändlighet.

Bussen kom och vi kramades hejdå, en riktigt stark och äkta kram. Jag sade till henne att om hon vill hitta på något någon dag så är det bara att säga till, jag är liksom för mesig för att säga själv att "jag vill vara med dig snart igen".

Hon är tillsammans med en kille som hon nu haft ett förhållande med i 5 månader. De har det inte bra och hon sade själv att hon nog tänkte göra slut då han får henne att må dåligt. Jag kände en sådan gnista av hopp då hon nämnde det, men samtidigt så vet jag att det aldrig kommer bli något. Hon är nog inte lagd åt tjejer egentligen, det var nog bara en tidig tonårsfas. Men jag vill så gärna inbilla mig att hon känner för mig, och alltid har gjort, som jag för henne. Jag vill ha henne, hålla om henne och kunna kalla henne min. Hon är så fin på alla sätt och vis, och hennes röst är helt trollbindande.

Jag vill inte berätta för henne denna gång att jag har känslor för henne, jag är så rädd för att vi ska åka isär igen nu då vi äntligen börjat hålla kontakten igen. Men jag vill… vill hoppas att det en dag kommer bli som jag önskat i 5 års tid.

Kärlek är så svårt.