Vet hur det känns, var tillsammans med en kille i 2,5 år och sedan så var han otrogen på en fest och dumpade mig över sms några dagar efteråt, är fortfarande nere i en djup deprition och vet faktiskt inte hur man tar sig ut ur skiten för mina känslor har inte avtagit ett dugg och går nu i samma klass som honom vilket resulterar att det gör ont i hela själen oavsett om jag ser honom eller inte, han finns alltid i mina tankar.

Men hoppas verkligen det blir bättre för dig, du kanske skulle kunna flytta in till honom eller han till dig?

sånt är jobbigt.. nej tyvärr han har bara en etta och jag ska snart ha barn och han kan inte flytta till mig då jag inte ens fått en lägenhet än… efteråt får vi se hur seriöst de är/blir med tanke på barnet jag får. han känner sig redan lite utanför då han gärna vill känna på magen men tycker att de känns fel då de inte är hans barn…

#2 Okej, förstår det, vet dock inte hur du ska göra :/ Hoppas någon annan har något bra råd eller idé..

#2 Har han svårt för att känna på din mage för att det inte är hans barn hur tror du då framtiden med honom kommer att bli när barnet är fött?

Just nu är det viktigaste att du fokuserar på ditt barn och att du mår bra. En relation med en strulig kille är nog det sista du behöver just nu.

Han är inte de minsta strulig. Jag har allt emot att han prata med min moster men han berättar allt för mig nu. (han pratar med henne för hennes dotters skull)

de där med att han har svårt med min mage är de så att jag tycker inte att vi kommit tillräckligt långt in i relationen att jag ska ta upp hur de blir senare med han och barnet. Och jag är 99% säker på att han inte kommer ha något emot att vara där för barnet och mig då han varit "låtsas pappa" förut :)

"Varit låtsas pappa förut"????

Kommer du att ha en relation till barnets far eller kommer denne kille att vara "låtsaspappa" igen?

Finns barnets biologiska pappa med i bilden? Din killes ansvar blir ju annars ett helt annat om ni två ska satsa på ett förhållande.

iologiska pappan kommer att finnas med men han bor 20mil bort och jag tror inte direkt han kommer att ta sitt ansvar.

barn kan ha två pappor.

Får du hjälp med din ångest? Snart ska du ta ansvar för ett annat liv, så det känns som det är mest aktuellt just nu.

Ja givetvis men frågan är ju hur pålitlig denne före detta låtsaspappa är. Man kan ju liksom inte bara vara pappa ett tag.

Barn är ett livslångt åtagande.

Försök att fokusera på dig och barnet i första hand och se hur det hela utvecklas med din kille.

#9 om du läser ha jag skrivit att han fotfarande umgås med min moster för hennes dotters skull. detta tycker jag inte har med saken att göra då jag skrev om ångest över att vara ifrån honom!

#8 ja, jag har tabletter och ska ge de ett till försök med psykolog. dock ha jag inte behövt mina tabletter sedan jag blev tillsammans med denna kille. har några kvar som jag har med överallt typ för att ha, "ifall att". dock är jag glad att inte behöva dom. :)

#10 Fast du skriver ju att du får ångest så fort du inte är med honom??

ja, dock inte sån ångest att jag måste ta tabletterna. hade ångest innan jag fick dom så till en viss grad kan jag hantera det utan tabletter.

Uppenbart är han strulig. Han blir tillsammans med din moster i 1 månad, du hamnar på psyket. Han kan knappast ha fått så nära relation med din mosters barn på bara en månad så att han måste finnas där för dem resten av livet.

Ta hand om dig själv o försök få hjälp av t ex en stödp/kontaktperson. Du behöver hjälp med att bli vuxen/trygg/självständig. Du kommer snart att ha ansvar för en ny liten människa som kommer att vara totalt beroende av dig, hur skall du klara det om du inte ens kan sova själv?

Kommer ju inte sova själv när jag fått henne ;)

#14 Nej du kommer kanske inte sova alls när hon har kommit.

Nej precis. De vet man aldrig. Men hur som helst ska jag då sova så lär jag ju vara så trött att jag somnar ändå. Och som sagt, kommer ju inte sova ensam.  Dessutom hoppas jag på att ha någonstans att bo när hon kommit.

#16 Har du inte ens boende?

Nope. Soc vill göra en utredning först och den har dom inte startat med än även fast dom vet att jag varit gravid sedan i feburari. Dock ska jag ringa dom/träffa dom på måndag och skälla på dom, samt byta handläggare. Min handläggare jobbar tis,ons,tors och är sjuk resten av dagarna så nu är jag less. Antingen får dom bara sätta in någon ny som gör utredningen eller så får dom ge mig en helt ny. Antar för att de är att hon både är lat och sjuk som inget hänt…

Nu kommer jag säkert att låta bitchig. Men det skiter jag i…

Hur i hela fridens tänker du?? Hur gammal är du? Barn är verkligen inte en lek att skaffa, att skaffa barn bara så där är verkligen… Jag tänker inte äns säga det. Detta har verkligen inte med mig att göra, men jag är ändå väldigt nyfiken på varför du skaffar dig barn och varför du har valt att behålla det? Du verkar inte ha någon alls ordning på ditt liv, och barn behöver ordning. Inte ett oroligt liv eller en mamma som inte är stabil, eller äns strulig "låtsas pappa" och sånt.  Barn ska inte vara en ersättning i ensamheten.

Vart är dina föräldrar? Hjälper de dig något? 

Och angående den där killen, är det verkligen slut mellan han och din moster? För mig tycker jag det inte att det låter som det. Min egen del skulle jag då verkligen inte vilja ha tillbaka någon som har fått mig att må dåligt och svikit mig, och verkligen inte en släktings ex. Och skulle inte ha äns någon kontakt med moster eller den killen. Uscha fy vilket vidrigt beteende de har. Och jo, det där är en strulig kille som jag inte skulle lita på för 5 öre äns.

Det du borde göra nu är att skita i dom där killarna och endast koncentrera dig på att bli stabil och få ett stabilt liv för barnets skull. Du måste lägga all energi på det och ta bort alla energi tagande människor.

Plus att du verkligen måste skaffa dig all hjälp du kan få från soc, psyke, föräldrar, mm. Som sagt, det är verkligen inte en lek att staffa barn. Och det är en prövning på psyket med, speciellt om man är själv med barnet. Och jag skulle inte tänka på dom där killarna (biologiska och låtsas pappan) som extra hjälp.

Som sagt, du MÅSTE lära dig att bli vuxen, bli stabil och stå på egna ben. Självständig människa!

Jag tycker att du borde fokusera på dig själv och ditt barn. Sen kan du inte bara fundera på om killen är någon som passar dig utan också om han skulle vara en bra far.

Du kan inte vara självisk och tänka på dig själv längre. Du ska ha ett barn och har då ansvar över en annan människa.

Vill du verkligen att den här killen ska vara far för ditt barn? Du säger att du vet till 99% att han kommer att finnas där för dig och ditt barn. Men har du faktiskt inte diskuterat med honom om hela situationen så kan du inte vara säker på något. Sådant här kräver att man kan kommunicera och lita på varandra.

Du verkar ju redan ha problem med killen och inte bara det med din moster utan det faktum att du inte kan låta honom känna på din mage. Så jag undrar faktiskt om du vill ha honom som far till ditt barn. Det är dags att bli seriös med honom eller så låter du honom vara och lägger ner energi på att ge det ditt barn behöver.

Jag önskar dig och barnet lycka till.

#19 Det var väl ändå lite att ta i för mycket det där med "varför har du valt att behålla det". Visst förstår jag varför du är upprörd men att säga en sådan sak är nog lite att gå över gränsen. Varför man väljer att inte avsluta ett liv är väl inte så konstigt.

#21 Mycket möjligt att det kan låta hårt. Men jag själv tycker dock att det är mera oansvarligt att låta barn växa upp i ostabila miljöer mera än ett abort.  Finns tillräckligt många barn som har det svårt och tungt! (Och ja, jag är för aborter, men det är en anann diskussion som inte hör hemma här). Men det är något som jag tycker och är min åsikt. Nog att det kan låta hårt… Men det är irriterande och ledssamt…

#22 Jag är inte emot aborter. Men jag tror starkt på att man kan ändras under graviditeten eller då man väl har barnet i sina armar. Och nu är det väl ändå irrelevant att ens prata om varför hon inte gjorde abort eftersom hon verkar vara långt gången här. Så den diskussionen är onödig även om den vore intressant.

Allt det andra du skrev tycker jag dock var vettigt och jag är inne i samma tankebanor. Jag förstår inte hur vissa människor kan vara så själviska i en sådan här situation. Nu menar jag inte att bara för att blir mamma så ska man strunta i sitt kärleksliv men man måste ändå börja tänka på vad som är bra både för en själv OCH barnet. Sådana tankar syns för tillfället inte i ts skaparens inlägg tyvärr och det är ju oroväckande. Sen att det togs upp i ett annat inlägg och inte i det första inlägget hon skapade, det att hon är gravid ger mig en känsla av att barnet kommer i sista hand…

#23 Absolut. Den diskussionen är onödig. Men man kan inte hjälpa att undra varför man skaffar… Om det är att fylla ut tomhet eller något annat. Plus att det lät nästan som nå slags one night stand eller något sånt… Men man kan bara spekulera och det är som du säger inte irrelevant. Men ändå, nyfikenhet och irritation är jobbigt… :)

Och att man änns behåller en sån karl som är så extremt energi tagande.

Var själv med en "psykopat" när jag var 18 år och blev gravid med hans barn. Han var en som höll på med psykisk misshandel, tryckte ner mig helt och hållet. Ljög och en massa sånt. Men ändå var man så blind så man älskade han, även flera år efter, även än idag lite smått tror jag (är 26 nu) har man någon slags känsla kvar för personen (antagligen pga man tänker på de goda stunderna). Men aldrig mera. Några år efter (år 2010) fick jag ny kontakt med han, chattade, pratade i tel o allt gick bra, han fick en ny chans, jag var dum nog som åkte o träffa han och jag var hos honom 1 vecka efter flera månaders trevlig chattande och pratande i tel. Men jag kom hem med uppskärda armar (själv skade beteende) - bara efter en vecka. Men han åkte snabbt ur mitt liv igen, och nu gick jag ifrån han. Sist stack han och bara lämnade mig så där (trotts att han lovade en massa om att vara kvar i mitt liv om jag gjorde dittan o dattan) - men han stack direkt efter aborten och försvan spårlöst typ. (var även han som tog tag i kontakten med mig 2010 igen). Han kom o gick som han ville han.  Men nu kunde jag avsluta det hela och jag behövde själv avsluta det och öppna mina egna ögon.

Han gjorde mig riktigt riktigt sjuk och ostabil.  Och en sån person ska man verkligen inte ha i sitt liv!

Jag ville såklart behålla barnet, men det ville inte han. Han lovade stanna kvar om jag tog bort det osv osv. Ung och dum var jag. Och jag fick inte heller stöd utav mina föräldrar - som även dom svek mig helt och hållet de ville också att jag skulle ta bort barnet. Så man stog där helt själv (hade inga kompisar heller). Nog att jag var en hel del ostabil själv med, efter alla ner tryckningar. Till sist så tvingade mina föräldrar till abort - eller rättare sagt, man hamnade i dimma och sket i allt - bara följde med strömmen typ. Absolut, fel gjort utav dom som jag inte är än idag glad över. Men nu slipper jag vara fast i han med - annars hade man alltid ett fast band med han genom barnet. Och jag har nu även hunnit levt och blivit mera stabil i mig själv nu. Och man har lärt sig mera om livet. Så lite glad över aborten är jag, även om jag lider över det än idag lite. Och barnet slipper leva i ett ostabilt liv som jag är gladast över!

Har man sådan ångest att man inte kan sova alls utan pojkvännen tror jag det handlar mycket om en sviktande självkänsla. Frågar man sig då om varför du har dålig självkänsla så skulle det mycket väl kunna bero på att killen du nu har redan har svikit dig stort, med din moster, och fått dig inlagd pga det. Försök att få lite distans till killen och fokusera på dig själv och ditt blivande barn. Är det värt att lägga ned så mycket energi på "han och du" när du behöver så mycket hjälp kring dig och ditt barn?

# 25

Man blir inte inlagd på psyket pga bristande självkänsla. Det skall mer till än så.

Blir lite rädd när jag läser tråden!

Hoppas verkligen det finns (friska och starka) personer i närheten! föräldrar, nära vänner eller om inte annat via soc/stödfamilj eller liknande.

Att ta hand om ett nyfödd barn innbär inte "någon som finns där i natten till att göra dig trygg"!  Det innebär kärlek och en massa massa jobb med en helt hjälplös liten varelse. det finns situationer där man behöver kunna ta ansvar för mer än sig själv.  När bebisen blir sjuk, andas konstigt eller inte ätit, verkar ha ont  eller skriker o skriker o man vet inte varför. Bäbisen är inget stöd, du behöver vara bäbisens stabila stöd. Alltid.  Det finns inget läge i livet där jag behövt vara mer stark än när mina barn varit helt små.

Så: har du ingen nära och stark förälder som du vet kommer finnas där för dig o barnet i vardagen, så be om hjälp via soc, så att det finns nåt mer stöd.

Men problemet låg inte i ungen! Blanda inte in hur jag kommer funka som mamma och sånt, de ha inte med saken att göra. De handlade om kärleksbekymmer. Som är avslutade dessutom. Om någon admin läser denna tråd vill jag be dom låsa den!

#25 jag skrev att hon blev inlagd efter att hennes pojkvän svikit henne med hennes egen moster och det nu bidragit till bristande självkänsla, inte att hon blivit inlagd pga självkänslan.. #28 tyvärr hänger ju allt ihop.

# ja de gör de ju. men de va inte de jag skrev om. därför tycker jag ej om att man blandar in de för dom flesta inlägg står de bara att jag kommer inte klara av barnet och blabla. Istället för de jag faktiskt skrev om..